Lucka #6: Mister Barcelona - Juan Laporta
Spanienredaktionens anrika julkalender är äntligen tillbaka för år 2020. Vi tar er hela vägen fram till julafton med 24 berättelser, anekdoter, historier, krönikor och så mycket mer från den spanska fotbollen. Häng med när vi vandrar genom den goda fotbollen.
För oss födda under 90-talet kan det ibland vara svårt att smälta realiteten av ett illa skött Barcelona som hade stagnerat i åratal i samband med milleniumskiftet. Vi växte upp med bilderna på Ronaldinho, som med lekfullhet demolerade försvarslinjer innan Pep Guardiola och hans gyllene generation med Messi i spetsen skrev om regelboken för hur fotboll ska spelas.
Men det var precis där Barcelona befann sig under slutet av 90- och början av 00-talet. En klubb som hade kommit av sig helt efter de enorma framgångarna på 80-talet.
Joan Laporta vann presidentvalet år 2003 efter att ha snott åt sig momentumet under valkampanjen med hjälp av sina ambitiösa och entusiastiska löften om att föra Barcelona tillbaka till toppen av den europeiska fotbollen. Bland annat tack vare löftet att Beckham skulle värvas ifall han blev president.
Barcelona är en klubb med många starka röster och många idéer om vad klubben ska vara. Laportas röst hördes ändå högst.
Detta var mannen vars namn inte hade förbigått många efter att han som en av ledarna bakom gruppen Elefant Blau försökte få genom ett val av misstro mot dåvarande presidenten Josep Lluís Núñez.
Núñez hade varit president i Barcelona sedan 1978 där han under sin tid gjorde det stora genidraget att lyfta in Johan Cruyff som i sin tur stod bakom ett av klubbens mest dominanta perioder med flertalet titlar under bältet. Dock var han klart en man av den gamla skolan som mot slutet kritiserades starkt för att inte driva klubben enligt dess fulla potential. Elefant Blau tog på sig rebell-manteln för att mobilisera en process där Barcelonas identitet skulle omdefinieras på nytt.
Joan Laporta stod för den nya generationen. Med sina storslagna idéer valdes han till president för FC Barcelona år 2003. Det blev ingen David Beckham i Barcelona, istället blev det Ronaldinho i rollen som ledstjärna och Frank Rijkaard på tränarbänken. Om man trodde att den eran var en kraftdemonstration av en klubb som hade stagnerat så skulle det visa sig vare ingenting mot efterföljande generation med Pep Guardiola vid rodret som tog över världen.
Att Barcelona njöt av enorma sportsliga framgångar under Joan Laportas tid går det aldrig att förneka. Det finns ett och annat att säga om hans ekonomiska ledning men det får man eventuellt återkomma till.
Det desto mer intressanta med Joan Laporta var hans bestämda idéer kring vad klubben representerade och den klara visionen för Barcelonas roll i ett större katalanskt kontext skulle vara. Laportas ambitioner vad inte isolerade till fotbollen, även utanför arenan var en han stark förespråkare för katalansk självständighet, något som fick ett enormt upplyft under finanskrisen 07/08 där missnöjet mot staten ökade i explosiv takt.
Laporta med den dåvarande Real Madrid-presidenten Ramón Calderón, som senare blev avsatt för valfusk.
Samtidigt upplever jag det att man från svenskt håll väldigt ofta missuppfattar Katalonien och Barcelona på en fundamental nivå. Man blandar väldigt ofta viljan att bevara den katalanska kulturen och språket med den politiska självständighetsrörelsen, det stora misstaget är att se dessa två punkter som ekvivalenta där de i praktiska sammanhang är vilt skilda.
Det ska sägas att sistnämnda har avsevärt mycket mindre stöd bland den allmänna befolkningen, något som bevisats genom diverse folkomröstningar under senare år.
Men Joan Laportas image formades försiktigt till att likna den bilden av Barcelona han ville sälja in. En man av folket, en klubb för Katalonien i världen.
Att Laporta i sinom tid återigen skulle finnas på listan av namn som kandiderar för presidentstolen i Barcelona 2021 kom aldrig som en större nyhet. Han lät aldrig någon gå miste om hans närvaro. Speciellt när hans en gång bundsförvanter, senare meningsmotståndare, Sandro Rosell och Josep Bartomeu tog över makten och lyckades via något märkligt mirakel behålla den i alldeles för många år sett till prestationerna.
Men det är någonting annat som gör att det känns helt naturligt att se hans namn florera igen. När jag tänker tillbaka på det fantastiska laget som Guardiola satte ihop med alla sina ikoniska namn så är det egentligen få andra som kan placeras bättre i tiden än Joan Laporta. Han var Barcelona, ut till varenda fiber i hans kropp. Allt ifrån det där charmiga, på gränsen till luriga, leendet till hans förmåga att aldrig mista en chans att prata om katalansk identitet och självständighet.
Ingen representerar Barcelona från den generationen bättre än Joan. Messi var absolut fantastisk, men argentinare som han var stod han alltid lite utanför den politiska kampen, Guardiola bjöd stundtals på kommentarer kring händelser i omvärlden men då mest av tvång och kanske inte vilja, fokus låg på en lång tränarkarriär.
Den 24:e januari ska det avgöras. Låter det vara osagt vad jag tror hade varit bäst för klubben i nuläget. Att det kan bli en andra sejour för Joan Laporta är tillräckligt mycket för att fånga intresset just nu.
