Lucka #8: ”Skottlossningar, luftfuktighet, delade sängar, en bortgång – och ett VM-guld”
Spanienredaktionens anrika julkalender är äntligen tillbaka för år 2020. Vi tar er hela vägen fram till julafton med 24 berättelser, anekdoter, historier, krönikor och så mycket mer från den spanska fotbollen. Häng med när vi vandrar genom den goda fotbollen. Under lucka nummer åtta hittar vi historien om när det spanska U20-landslaget vann guld i Nigeria 1999. En rad blivande stjärnor föddes i många olika nationer.
Det titellösa La Roja
Att de spanska titelskåpen, på landslagssidan, stod oöppnade länge är ingen ny information för er läsare. När EM-guldet 2008 i Österrike/Schweiz säkrades 2008 var det La Seleccións första seniortitel sedan hemma-EM 1964. ”Kvartsfinal men inte längre” var ett vedertaget uttryck. I de yngre juniorklasserna hade man tagit hem någon turnering här och där, som U21-EM 1986 och 1998. Under OS i Barcelona 1992 säkrade även ett Pep Guardiola- och Luis Enrique-lett spansk U23-lag OS-guld.
Spaniens väg till turneringen, U20-VM 1999, som den här luckan handlar om började året dessförinnan i Cypern. Då skulle nämligen det spanska U18-landslaget iväg till ön för att spela U18-EM. Förutom äran och en eventuell medalj stod även en plats till U20-VM på spel – ett mästerskap Spanien aldrig hade vunnit. De sex bästa nationerna från mästerskapet 1998 skulle tilldelas en plats i världsmästerskapet för juniorer. Spanien slutade trea i sin grupp med lika många poäng som ettan Tyskland och tvåan Portugal. Det skulle ändå räcka för en plats i följande års turnering.
Iñaki Sáez var U20-lagets förbundskapten, parallellt som han rattade både U18- och U-21-landslaget. Han hade sålunda full koll på vilka de spanska talangerna var. Turneringen, som spelades i Nigeria, lottades stod det klart att Spanien skulle hålla till i landets svårare förhållanden i den sydöstliga delen av landet. I gruppspelet hade man lottats mot Brasilien, Zambia och Honduras. Sáez var som sagt bekant med en del av spelarna och tog ut en relativt stark trupp. En del av spelarna hade redan lite erfarenhet av La Liga-spel, även om majoriteten huserade i respektive förenings b-lag. Några spelare som redan hade fått känna på seniorfotboll var Pablo Orbaiz (Osasuna), Carlos Marchena (Sevilla), Xavi Hernández (FC Barcelona), Fran Yeste (Athletic Bilbao) och José Barkero (Real Sociedad). Målvakterna Dani Aranzubia och Iker Casillas var även de högt rankade i sina respektive klubblag och skulle debutera på seniornivå strax efter turneringen.
Orimliga omständigheter och VM-guld
Under tuffa förhållanden åkte det spanska U20-landslaget till Nigeria. Man skulle, i gruppspelet, hålla till i Calabar och Port Harcourt i den sydöstra delen av landet – nära gränsen till Kamerun och långt ifrån turneringens huvudkvarter i nord och i väst. Först ut skulle man spela i Calabar, en stad som då ska ha varit utan vare sig vägar eller trottoarer och som hade en outhärdlig luftfuktighet. Här skulle man, i gruppspelet först möta Brasilien och sedan Zambia. I premiärmatchen mot Brasilien spelade Barcelona B-spelaren Gabri huvudperson med sina två mål i Spaniens 2-0-seger. Detta var Spaniens första seger mot Brasilien någonsin i ett VM, oavsett ålderskategori.
Glädjen blev dock kortvarig då Iñaki Sáez mamma gick bort bara dagar efter segern mot Brasilien. Förbundskaptenen valde att stanna kvar i Nigeria med sitt lag istället för att åka hem till begravningen och det spanska laget skulle sedermera spela med svarta armband för att hedra förbundskaptenens avlidna moder. Mot Zambia, i 40 grader Celsius, kunde dock inte Spanien säkra sin andra viktoria utan fick nöja sig med 0-0 i Calabar. Resan gick således till Port Harcourt för ett möte med Honduras. Xavi har, i efterhand, vittnat om att det första man möttes av i staden var någon form av skottlossning. Det hindrade dock inte ett roterande Spanien som gick ut och vann komfortabelt med 3-1 efter mål av Pablo Couñago (Celta Vigo), Fernando Varela (Real Betis) och Rubén Suárez (Sporting Gijón). Segern innebar en ny match i Port Harcourt, denna gång mot USA i åttondelsfinalen.
Dagen innan mötet mot USA skärrades de spanska spelarna ytterligare av en skottlossning, denna gång precis utanför hotellet på grund av biljettproblem. Efter en dryg halvtimme mot USA såg det dock ut som att pistolskotten försvunnit ur minnet då Spanien gick upp till en 3-0-ledning, bland annat efter en frispark i mål av Xavi efter en tavla av USA:s målvakt Tim Howard. USA tog sig dock in i matchen i andra halvlek och reducerade två gånger om. En storspelande Dani Aranzubia i det spanska målet räddade dock Spanien vidare till kvartsfinal. Nu skulle man lämna förhållandena i sydöst för Kaduna, i hjärtat av Nigeria. Här skulle förhållandena, om möjligt, vara ännu sämre. Enligt utsagor fanns det inte sängar till alla spelare så vissa fick dela, faciliteterna var fruktansvärda och servicen icke-existerande. Frågan om att dra sig ur turneringen kom till och med upp på tal. Ett hotellbyte och ett inspirerande tal av Sáez (”det här händer bara en gång i era liv”) senare så stannade man dock kvar i turneringen – och tur var väl det.
I kvartsfinalen mot Ghana chockade Sáez i sin startelva då Iker Casillas ställdes mellan stolparna istället för Aranzubia. I slutet av första halvlek, vid ställningen 0-0, skulle ett strömavbrott störa matchen och uppehålla den i cirka fem minuter innan matchen kunde fortsätta. Strax dessförinnan hade Gabri nickat i stolpen. Barkero gav senare Spanien ledningen med 1-0 men Ghana kvitterade på stopptid genom Olympiakos-stjärnan Peter Ofori-Quaye. Övertiden var en utdragen historia, som den ofta var under golden goal-eran, vilket ledde fram till straffsparkar där Spanien drog det längsta strået. I semifinalen väntade nytt afrikanskt motstånd i form av högpresterande Mali ledda av Seydou Keita som senare skulle bli utsedd till turneringens spelare. Aranzubia var tillbaka i målet istället för Casillas och Spanien gick direkt på offensiven. Varela, gånger två, hade skickat upp Spanien till en 2-0-ledning efter 25 minuter. Mali reducerade tidigt i andra halvlek men Xavi stängde butiken i den 90:e minuten med sitt 3-1-mål.
När det vankades final stod Spanien nu som storfavoriter då ett oväntat motstånd skulle stå på andra sidan: Japan. Nu reste spanjorerna till Lagos och till faciliteter som förväntas när det ska spelas världsmästerskap. Förutom lite trafikkaos innan match var förutsättningarna betydligt bättre än tidigare. Huruvida det spelade in eller inte låter jag vara osagt men Spanien klev i alla fall ut och fullständigt pulveriserade det japanska motståndet. Segersiffrorna skrevs till 4-0 efter mål av Barkero, Gabri och två av Celta-strikern Pablo Couñago. Trots de många omständigheterna skulle alltså kapten Pablo Orbaiz få lyfta pokalen som räcktes över av Sepp Blatter. Guldet var säkrat och en ljus framtid mötte många.
En gyllene generation
Den då 17-årige Iker Casillas, som figurerade som andrafiol bakom Aranzubia, skulle strax därpå lyftas in i Real Madrids a-lag och snart få kontinuerlig speltid. Tillsammans med Spaniens bästa spelare den här turneringen, Xavi Hernández, skulle han och mittbacken Carlos Marchena skörda stora framgångar i såväl landslag som klubblag. Spelare som Daniel Aranzubia, Pablo Orbaiz, Gabri, Gonzalo Colsa, Fran Yeste, Fernando Varela och José Barkero skulle bli framstående spelare inom La Liga. Lagets bästa målskytt, Pablo Couñago, hade en något krokigare karriär och blev som mest framstående i Ipswich. Iñaki Sáez flyttades upp till förbundskapten för det spanska seniorlandslaget drygt tre år senare men gjorde ingen succé utan lämnade 2004 för att ersättas av Luis Aragonés. Resten är historia.
Det här var dock inte bara en turnering där många av Spaniens allra största stjärnor skulle frodas. Det är alldeles för lätt att tänka deterministiskt och det är klart det inte var skrivet i stjärnorna att alla skulle bli lysande men så här i efterhand fanns det många noterbara personligheter från många olika nationer. Här följer ett axplock av de som deltog i U20-VM i Nigeria 1999:
Joseph Yobo, Julius Aghahowa, Roque Santa Cruz, Gabriel Milito, Esteban Cambiasso, Stipe Pletikosa, Stephen Appiah, Brett Emerton, Mark Bresciano, Rafael Márquez, Robbie Keane, Damien Duff, Mahamadou Diarra, Seydou Keita, Simão, Javier Chevantón, Diego Forlán, Carlos Kameni, Ashley Cole, Peter Crouch, Carlos Bocanegra, Tim Howard, David Suazo, Júlio César, Juan, Fernando Baiano, Edu, Matuzalém, Mancini, Geovanni, Fábio Aurélio och Ronaldinho.
En helt okej trupp ändå.
