Spanien utslagna efter straffdrama mot Italien
120 minuter av den bästa spanska fotbollen detta EM. Ett Spanien som efter straffdrama tvingas lämna detta EM med blott en seger under ordinarie tid men som samtidigt växt sig allt starkare genom turneringen och nu alltså gjorde sin bästa prestation och stora stunder spelade ut ett Italien som varit turneringens stora utropstecken för sin frejdiga, offensiva fotboll framförallt – något som Spanien i stort sett helt eliminerade.
Men det räckte inte idag, ödet var Italiens detta EM och det är Gli Azurri som spelar EM-final på söndag och La Roja som får lämna Wembley med tårar och besvikelse.
Det finns fyra öden, fyra personer som jag vill lyfta fram den här natten.
Dani Olmo.
Så bra han var denna semifinalen, så briljant han var den här magiska kvällen när Spanien presterade sin bästa fotboll och sin bästa match över 90 minuter. Denna Olmo som haft en väldigt brokig och ytterst ovanlig spansk fotbollsresa, född i fotbollsmekkat Barcelona, uppfostrad först i Espanyol och sen vidare i FC Barcelona. För att sedan som 16 åring hamn i Dinamo Zagreb 2014 och i Kroatien så växte Dani Olmo och fick stort ansvar tidigt, kanske blev han lite glömd hemma i Spanien – men via U21-EM segern med Spanien 2019 där han gjorde tre mål och blev MvP i finalen bland annat så fick Spanien återigen Olmo på näthinnan.
När han efter 6 år i Kroatien och Zagreb valde att lämna för Bundesliga och RB Leipzig så var det dags för nästa stora steg, att etablera sig och göra sig ett namn även på den större scenen. Och hans framgångar i RB Leipzig såväl första våren när han lyfte laget till semifinal i CL bland annat som denna säsongen förtjänade honom en plats i Luis Enriques EM-trupp.
Luis Enrique.
Jag håller med Simon Bank. Jag har också svårt att se Luis Enrique utan att tänka på Xana. Än mindre nu när hela det här mästerskapet utvecklats sig som det gjort för Spanien och för Enrique i synnerhet. Kritiken och stormarna mot Enriques beslut på hela den här EM-resan, egentligen från det att man tog ut truppen, de inledande gruppspelsmatcherna hela vägen fram till den punkt där vi nu står idag – alltid har det funnits något att klaga på och kritisera. Jag skrev till och med det delvis själv efter segern mot Schweiz i kvartsfinalen – att Spanien tagit sig till semifinal utan att imponera, snarare tvärtom – men att det i sig är imponerande.
Luis Enrique känns ändå som han tagit allting med ro, av förståeliga skäl med tanke på vad han gått genom, vilket han så slagkraftigt själv sammanfattade när man frågade honom hur all kritik påverkar honom:
”- Det här är ingenting jämfört med saker jag gått igenom i mitt liv.”
Och det är då bilden med den lilla, lyckliga, leende Xana på Olympiastadion i Berlins innerplan efter att FC Barcelona besegrat Juventus med 3-1 i CL-finalen – med pappa Luis guldmedalj runt halsen och en lika lycklig och stolt Enrique som håller om dottern. När man väl får den bilden av Luis Enrique på näthinnan är det omöjligt att få det ogjort, omöjligt att inte önska honom all framgång och lycka.
Att säga att vi nu lider, att säga att Spanien nu lider eller något liknande efter den här tunga förlusten känns futtig i sammanhanget såklart. Men jag tycker även att vi ska ta och hylla det som Luis Enrique gjort med La Roja – såväl tidigare som under denna sommaren. Och ge han det stödet han förtjänar.
Pedri Garcia.
Denna lille men så stora liraren fick nog sitt stora genombrott på den största av scener ikväll. Vi som följer spansk fotboll och La Liga nära har fått se Pedris kvaliteter och talang tidigare, idag fick nog hela fotbollsvärlden upp ögonen för en spelare som mest troligt kommer dominera världsfotbollen många år framöver – blott 18 år idag. Efter 90 minuter hade Pedri slagit 55 passningar – med 100% passningsprocent. Bara det är helt otroligt. Jag älskar att se Pedri flyta fram sin fotboll och det ger stort framtidshopp att få följa denna Pedri i La Roja med flera yngre spelare framåt – det känns som vi är på väg in i en ny spansk storhetstid landslagsmässigt – där Pedri kommer att ha en central roll.
Pedri spelade samtliga minuter för Spanien i detta EM som mästerskapsdebutant och på ett innermittfält med knivskarp konkurrens – vilket säger något om Luis Enriques tilltro till Pedri. Och samtidigt som vi kan läsa om passningsprocent och att han spelar hela tiden – så springer han även mest. Faktiskt har han sprungit mest utav alla spelare i detta EM. Hans kombination av arbetsmoral och tekniska briljans känns väldigt unik.
Det är lätt att tro att Pedri är ännu en produkt av La Masia i Barcelona – men så är det inte alls. Pedri är född i Tegueste på Kanarieöarna och fostrades i Las Palmas och gjorde som 16 åring debut i A-laget, och signades månader senare av FC Barcelona, där han under den här säsongen gått från att varit den stora talangen att matcha in efterhand, till att bli en nyckel på innermittfältet.
Pedri är en av de stora glädjeämnen och stora positiva utropstecknen som jag tar med mig från detta EM.
Alvaro Morata.
Ja vad ska man säga om stackars Alvaro Morata, det började ju så bra ikväll. Ett flygande inhopp, massvis med energi, ett fantastiskt fint kvitteringsmål, Spaniens största målskytt i EM genom tiderna och det luktade hjälteroll för Morata och att äntligen tysta de allra sista kritikerna också.
Morata har själv under turneringen pratat om sin egna ångest, psykiska problem och hur både han själv och hans närmaste familj utsatts för dödshot och trakasserier när kritik gått långt över gränsen.
Att det är just Morata som nu blir den stora syndabocken i straffläggningen gör ont i mig och jag hoppas verkligen nu att Alvaro enbart får stöd och peppning – såväl från trupp och ledare som från det spanska folket och media.
Låt inte detta EM-öde bli ihågkommet för Moratas miss – låt oss minnas det positiva och hur ljus framtiden ser ut för La Roja. Låt oss va stolta över vad detta Spanien åstadkom detta EM och växte sig starkare och starkare, hur nya stjärnor tänds på den spanska fotbollshimlen, men att ödet och fru Fortuna inte riktigt var med laget den här gången.
