Spanienredaktionens julkalender – lucka #17
Spanienredaktionens julkalender 2022 tar er med på spanska fotbollsanekdoter, högt som lågt. Bakom årets sjuttonde lucka hittar vi ett nytt tränaröde – om att det svänger snabbt i fotbollens värld, ena dagen är man hyllad nästa stund bortglömd.
Jose ”Pepe” Bordalas har en ganska så brokig tränarkarriär – den inleddes faktiskt redan 1993 då Bordalas var 29 år gammal i Alicante. Han fortsatte sen att härja i de lägre divisionerna i Valenciaregionen utan att riktigt få något genombrott. Alicante, Benidorm, Eldense, Mutxavista, Novelda, Hercules, Alcoyano, Elche – passerade förbi utan någon större uppmärksamhet. Inte ens när han fick chansen i Alaves och redan under sin första säsong tog laget tillbaka till La Liga efter 10 år utanför högsta divisionen, så fick han någon större uppmärksamhet eller erkännande. Tvärtom så fick han gå efter säsongen och inte ha hand om laget i La Liga, trots över 50% i win-rate.
Det går knappt att tro att ovan bild är Pepe Bordalas från yngre dagar.
Det var då som Pep Bordalas lite av en slump hamnade i Getafe – nu är vi framme vid hösten 2016, 23 år efter att tränarkarriären inleddes och nu är Bordalas 52 år gammal, men det är i Getafe som Bordalas ska göra sig ett namn. Precis som med Alaves så tar han Getafe redan första säsong tillbaka till La Liga efter en dramatisk playoff-final mot Tenerife. Första säsongen i La Liga så hittar Bordalas och Getafe ett väldigt framgångsrikt recept med en lite udda taktik, men som verkligen krämar vatten ur en sten och får ut maximalt av den på pappret begränsad trupp som Getafe förfogar över. En åttondeplats första säsong följs upp av en femteplats och där man missar CL-platsen i sista omgången, den bästa säsongen någonsin för Getafe och man lyckas ta sig vidare i Europaspelet följande säsong där man till sist får ge sig mot Inter. Men sen är det litegrann som om magin börjar falna kring giftermålet mellan Bordalas och Getafe. Euro-Geta som imponerat på många, men lika många avskytt den mer primitiva och destruktiva fotbollen som Bordalas anammat, följer upp de tre senaste fina säsongerna med en 15:e plats – och Bordalas lämnar laget den sommaren. Dock förevigt i Getafe ihågkommen som tränaren som tog laget till toppen av La Liga och ut i Europa.
Men det är nu som Pep Bordalas ska få sitt större erkännande tänker nog alla, Valencia CF och Bordalas känns där och då som en perfect match. Ett Valencia som med lys och lykta sökt en tränare som är bra att trolla med mindre resurser och få laget att överprestera. Och en Bordalas som tagit Getafes benknäckar-gäng till Europa, borde väl rimligen kunna göra något liknande underverk med Valencia som även om man inte har lag för guldstrid längre, definitivt har starkare lag på pappret än det Bordalas förfogade över i Getafe.
Premiären i nya klubben sker ironiskt nog mot just Getafe hemma på Mestalla – och på Bordalastiskt maner så inleddes sejouren med Valencia med att Hugo Guillamon får syna rött kort efter bara ett par minuters spel i premiären. Men trots en man mindre i nästan hela matchen så tar Valencia heroiskt nog tung seger med 1-0 och Bordalas får en fin start. Men det är också under den kanske mest stökiga perioden i Valencia som Bordalas tillträder, det är öppet krig mellan president Anil Murthy och fansen – laget har man nedmonterat de senaste säsongerna och många spelare har sålts iväg alltför billigt och nyförvärvet har lyst med sin frånvaro – det lag som bara något år tidigare vann Copa del Rey och spelade Champions League ser nu mer ut som ett lag som får räkna med att hamna på undre halvan av tabellen. Men precis innan säsongen drar igång – 723 dagar sedan senaste värvningen så blir anfallaren Marcos Andre klar för klubben, trots att Bordalas tydligt sagt att prio ett för honom är en fysisk innermittfältare. Inte helt olikt situationen med Rafa Benitez 20 år tidigare – som då beskrev det som ”Jag bad om en soffa och man köpte mig en lampa” när klubbledningen värvade en anfallare och han bett om något helt annat.
Det blev en stökig säsong i ligaspelet för Valencia och Bordalas. Valencias DNA gick inte helt att känna igen spelmässigt, man hade klart flest frisparkar och gula kort av samtliga lag i ligan. Men problemet och skillnaden mot samma taktik i Getafe var att det inte gav så många poäng eller resultat. Om ligaspelet hackade och var upp och ner – så hade man mer flyt i Copa del Rey, det går att säga att lottningen hela vägen fram till semifinalen var väldigt gynnsamt, och dubbelmötet med Athletic Club blev intensivt, men till sist stod det klart att Valencia återigen skulle spela Copa del Rey-final nere i Sevilla till våren, precis som våren 2019 när man sin senaste titel. Men finalen mot Real Betis förlorades – ligaspelet slutade med en 9:e plats och för tredje säsongen i rad så missade man Europaspel. Projektet med Pep Bordalas kändes aningen misslyckat, även om det svårt kalla det fiasko. Bordalas hade nått mer eller mindre samma resultat som sina föregångare Javi Gracia och Albert Celades, och det var inte vad man hade förväntat sig.
Trots en första säsong med besvikelse i ligan och spelmässigt, med med en Copa del Rey final trots allt – så trodde nog de flesta att Bordalas skulle få mer tid på sig. Så det var litegrann som en bomb som slog ner – när det presenterades att Genaro Gattusso var ny Valencia-tränare och Bordalas entledigades från sitt kontrakt. Det går såklart att säga att det är lika mycket stöket i Valencia som gjorde det svårt för Bordalas att lyckas – men det är också lite fascinerande med tränare som Bordalas – som verkar så många år i skuggan, sen får man fullträff med Getafe och lyfts till skyarna, för att sedan när dundermedicinen inte riktigt verkar ha samma effekt längre, lika snabbt glöms bort. Kanske är det här Bordalas öde, kanske har han inte fler ess i rockärmen och kan vidareutveckla sin fotboll och taktik. Kanske kommer Jose Pepe Bordalas återigen hamna nere i Segundan och fira framgångar där. Men jag tror att våren 2019 så trodde många av oss att Bordalas öde skulle se annorlunda ut hösten 2022 än det vi kan konstatera idag.
