Spanienredaktionens julkalender – lucka #18
Spanienredaktionens julkalender 2022 tar er med på spanska fotbollsanekdoter, högt som lågt. Bakom den artonde luckan hittar vi Deportivos mångåriga president Lendoiro som delat med sig av lite anekdoter från sin presidenttid.
Augusto César Lendoiro var Deportivo de la Coruñas president mellan 1988-2014 och var en stor del i den framgång klubben var med om. Han var också en person som i slutändan satt lite väl länge på sin post och fick se sitt egna imperium falla och sedermera bli borttvingad från klubben. Häromåret delade Lendoiro med sig av några anekdoter från sin tid som president när Depor var som allra starkast. För den yngre La Liga-följaren som undrar vilka Deportivo de la Coruña överhuvudtaget är så var det en klubb som vann La Liga 1999/00 och var i Champions League-semifinal 2003/04. Under 90-talet pressade man också gång efter annan toppklubbarna i Spanien. Man var alltså en storklubb under Lendoiros ledning.
Under dess storhetstid kallades klubben för SuperDepor och när det rullade på som det gjorde i Europa döptes man om till EuroDepor. Deportivo hade en förmåga att locka till sig storspelare men var också duktiga att identifiera yngre talanger som skulle ha ett stort genomslag i världsfotbollen. Enligt Lendoiro var man exempelvis väldigt nära att knycka en ung Cristiano Ronaldo innan Manchester United hann agera. När Ronaldo var 17 år försökte Deportivo locka över honom till Galicien men Sporting Lissabon krävde runt elva miljoner euro – vilket Depor inte var villiga att betala. Ett år senare kom United in i bilden och resten är historia.
Lendoiro har också återgett tillfället när en enorm byteshandel med Real Madrid var på gång:
- Real Madrid erbjöd oss först fyra miljoner pesetas för Manuel Pablo och sedan kom ytterligare ett erbjudande. Manuel Pablo och [José] Molina kunde lämna för sex miljoner pesetas, plus att vi skulle få låna Iker Casillas i två år – han hade just börjat spela i a-laget.
Detta skulle emellertid inte ha gått igenom i slutändan och med tanke på den legendstatus dessa tre skulle få i sina respektive klubbar får väl det ändå, genom den historiska återblicken, ses som godkänt. Även Samuel Eto’o ska ha varit nära Deportivo vid ett tillfälle, när han vägrade att återvända till Real Madrid efter sitt utlån till Mallorca. Enligt Lendoiro skulle Eto’o behöva dra ned på sitt festande och lönen skulle sjunka för att få ansluta till Deportivo, vilket var anledningen till att kameruniern tackade nej till Deportivos erbjudande.
När Depor skulle sälja storstjärnan Roy Makaay till Bayern München 2003 gjorde Bayern misstaget att presentera anfallaren innan övergången var officiellt klar. Detta gjorde, enligt Lendoiro, att Deportivo kunde kräva ännu mer pengar från Bayern – vilket man givetvis gjorde. Överlag var Lendoiro, som för övrigt alltid jobbade natt och sov ständigt långt in på dagarna, en hård förhandlare. När vänsterbacken Filipe Luis ville lämna för FC Barcelona sa Lendoiro nej, till brassens förtret. Anledningen var att Barca ville betala alldeles för lite. Ett år senare såldes Filipe till Atlético för mer än det dubbla det Barcelona tidigare erbjudit.
Lendoiro var långt ifrån perfekt som president dock. Under de sista åren satt han mer eller mindre bara på sin post och noterade den forna storklubbens förfall. Efter att ha ramlat ur La Liga för andra gången på tre år tvingades han till slut bort från sin presidentpost. Särskilt mycket bättre har det däremot inte gått sedan dess, snarare tvärtom. Man är nu inne på sin fjärde president sedan Lendoiros uttåg och hela 16 (!) tränare har avverkats. Instabiliteten i Deportivo kräver en helt egen artikel men det går emellertid att konstatera att den tidigare Champions League-klubben numer är ett mittenlag i den spanska trean. Det kanske var bättre förr, trots allt?
