Spanienredaktionens julkalender – lucka #22
Spanienredaktionens julkalender 2021 tar er med på anekdoter från den spanska fotbollen, högt som lågt. I dagens lucka hittar vi en blind man och en blind höna – skulle man kunna säga för att sammanfatta det hela.
Vicente Navarro Aparicio är varken någon stor spelare, tränare eller någon som på annat vis satt någon större prägel på La Liga varken nu eller historiskt sett. Det är inte heller en domare som stått för några slags rekord i utdelade kort eller straffa i en och samma match. Det är faktiskt en helt vanlig man – ändå så viger jag hela lucka 22 åt den här mannen och åt den fina hyllningen som han fick sig tilldelad under 2019. En historia som berättats förr må hända, men en historia som förtjänar att berättas igen och faktiskt passar lite extra bra så här dan före dan, före dan och i allmän julstämning.
Vicente Navarro Aparicio är medlem nr 18 i Valencia CF – bara det skvallrar såklart något om hans lojalitet och kärlek till klubben som grundades 1919. Mestallas läktare var som Vicentes andra hem. Han följde laget i sitt hjärta såväl hemma på Mestalla som ofta på bortaplan – han led i motgångar och njöt i medgångar, alltid följde han och stöttade laget i sitt hjärta, i vått som torrt. Copa del Rey-finalen 1967 och segern där mot Athletic Club var en av de tidiga höjdarna för Vicente Navarro Aparicio.
Vid 54 års ålder förlorade Vicente synen – vilket för de flesta hade varit ett enormt bakslag och såväl som stor supporter och fotbollsälskare. Men Vicente slutade inte gå på fotboll, Vicente fortsatte att förnya sitt årskort på Mestalla, vad han gjorde var att ändra sin plats något på läktare och flyttade en bit närmare planen för att bättra uppfatta vad som hände - plats på rad 15 plats 164. Han fortsatte gå med sin son som efter att Vicente blev blind satt med sin far varenda hemmamatch och kommenterade skeendet nere på planen, Vicente njöt av publikens jubel och besvikelser och atmosfären som går att ta på under en hemmamatch på Mestalla. Han må ha förlorat förmågan att se – men inte förmåga att känna och älska.
Säsongen 2003/04 var väldigt speciell för Valencia CF och många av dess supportrar. För Vicente Navarro Aparicio var det livets lyckligaste år som han själv uttryckt det. Att få dela känslorna av glädje och eufori tillsammans med tusentals andra på Mestalla och runt om på Valencias gator den här väldigt speciella säsongen – jag vet, för jag var där själv – det var något alldeles magiskt som vi alla kommer bära med oss resten av livet. Valencia vann inte bara ligan efter en enorm vårsäsongen där man jagade ikapp och förbi Real Madrids Galacticos – men tog även en stor skalp ute i Europa genom att vinna UEFA-cupen med finalen på Nya Ullevi.
Sonen som satt bredvid honom och kommenterade allt som skedde på planen var en sak – men såklart även resterande del av hemmapublikens reaktioner fick Vicente att hänga med i vad som hände i matchen. När Mestalla jublade för mål – var Vicente en av de första upp ur stolen och fira målet. Det finns en skön skröna om en hemmamatch mot Real Madrid när ett par bortasupportrar fått tag i biljetter två rader ovanför Vicente och hans son. Mitt i matchen hörde Vicente att de skrek för mål ovanför honom och sin vana trogen resten han sig och jublade – men sonen fick be honom sätta sig och berättade att det var Real Madrid som gjort mål – och Vicente reagerade med kommentaren på ren valencianska "Quant de refill de puta que hi ha per ací”. Översättning överflödig.
Vicentes kärlek till Valencia som stad och till Valencia CF i synnerhet var något som givetvis överfördes och ärvdes av hans barn. Vi har redan nämnt sonen som match efter match satt vid sin pappas sida på Mestalla för att kommentera allt som hände i matchen men det finns också en rolig historia om ett av Vicentes barnbarn – när Vicentes fru försökte att provocera sin käre make ska hon ha frågat ett av deras barnbarn, Elena 5 år, vilka hennes tre favorit fotbollslag var till Vicentes tunga suckande. Men 5 åriga Elena tog den på helvolley och gjorde sin farfar väldigt lycklig genom att svara ”Valencia, Valencia och Valencia farmo!”. En familj som följde sitt älskade Valencia CF i vått som torrt.
I stort sett fram tills dagen Vicente Navarro Aparicio inte längre fanns med oss 2017 så gick han på Mestalla med sin son, 23 år gick han dit som blind man, match efter match. Fram tills 1993 så följde han bortamatcherna via TV – men efter debaclet mot Karlsruhe 1993 så vägrade han följa det på TV. Det var bara Mestalla som gällde efter det eller bortaresor. Något som Valencia CF under sitt 100 års jubileum våren 2019 gärna ville hylla och visa sin uppskattning för. Hur gör man då? Ska man kanske låta Vicentes kära stol för alltid stå tom som en ära åt honom? Ska man hissa upp hans namn på nån fin banderoll? Nej såklart så ska man låta göra en staty i brons av Vicente Navarro Aparicio i naturlig storlek, sittandes på sin stol, på rad 15 plats 164 mitt på tribunan – avnjutandes fortsatt av Mestallas magiska stämning och det vackra spelet nere på det gröna schackbrädet. Än bättre föll timingen då avtäckningen skedde precis innan Corona-pandemin slog till och stora delar av den säsongen så var Mestallas tomt på publik – så när som på Vicente Navarro Aparicio som satt där på sin plats sin vana trogen.
Valencia CF har under ägare Peter Lims styre inte gjort särskilt många saker rätt. Det här är en av få saker som man verkligen ska hyllas för och som verkligen var ett oerhört fint och originellt sett att hylla en av de allra största av de som faktiskt är och äger klubben – supportrarna. Så sägen om att även en blind höna ibland hittar ett korn passar ganska så väl – i det här fallet var det en blind höna som gjorde en staty av en blind man.
