Spanienredaktionens julkalender – lucka #4
Spanienredaktionens julkalender år 2021 fortsätter med personliga anekdoter, berättelser och tankar från redaktionen. Dagen till ära har det blivit dags att prata om Zinedine Zidane, som ännu en gång har sagt farväl till den spanska fotbollen under det gångna året.
Den svarta kostymen som satt perfekt, iskalla blicken bakom det stoiska yttret, den mjuka tonen med trevande spanskan som alltid vaggade en in i tryggheten. Sommaren 2021 lämnade Zinedine Zidane den spanska fotbollen återigen, fortfarande ett mysterium.
Det är alltjämnt svårt att sätta ord på vad just Zidane betydde för min generation av fotbollsanhängare som satt fastklistrade framför tv:en sommaren 2006 samtidigt som VM-finalen gick av stapeln. Just där och då, på gränsen till att bryta in i tonårslivet som i sin tur skulle bli skakig, satt man och försökta förstå varför ett av historiens bästa spelare valde att avsluta karriären på det sättet.
Oavsett hur långt man försökte sträcka världsbilden kunde den inte mäkta med att förstå tv-bilderna som långsamt kavlades ut.
Bilderna på hur Zizou med hängande huvud gick förbi VM-bucklan som undgått honom etsade sig fast tillsammans med resten av livet den sommaren. Bredvid bilderna på det tomma rummet, flyttkartongerna som hade staplats på varandra och farvälen till alla vännerna fanns han där, Zizou.
En del av hans gärning som tränare hos Real Madrid kommer alltid att kännas som kulmen av en revanschsaga som bubblat under ytan i åratal. Det kändes som en andra chans, möjligheten till ett nytt slut i bok som inte fick sluta med *den finalen*, inte det kapitlet.
Om frågan efter finalen 2006 var “varför?”, så var frågan efter trippeln med Real Madrid “hur?”.
Hur kunde den här fransmannen utan någon som helst verklig tränarerfarenhet mäkta med en gärning som vi trodde för alltid tillhörde historieböckerna?
Jag ville inte se honom återvända till tränarpositionen en andra gång, han hade ju lyckats, han hade fått skriva sin egen prolog och lämnat den världen på topp. Jag vet inte varför han återvände, om det fanns nya löften på bordet som tidigare hade uteslutits eller om han själv kände att det fanns något som saknades.
Jag kommer sakna fransmannen. Trots att hans fotboll stundtals började brista, trots att han fortfarande kanske har en del att bevisa på den största scenen, trots att han väldigt ofta bara stod och trampade.
Att se honom lämna tränarpositionen hos huvudstadsklubben för en andra gång kändes förnuftigt samtidigt som sorgligt, ligan blev en ikon mindre i processen. Precis som sommaren 2006 fick vi ännu en gång säga farväl till den fantastiska fransmannen, jag hoppas hans penna fortfarande har mer att skriva.
Au Revoir Mister
