Spanienredaktionens julkalender - lucka #4
Spanienredaktionens julkalender för 2022 fortsätter i all hast med berättelser som på något sätt rör oss. Dagen till ära ska vi prata om Julien Faubert, mannen som på något lyckades hamna på en bänk hos Real Madrid.
Innan Real Madrid återigen blev Galacticos-Madrid igen sommaren 2009 gick man genom några år med rätt magra resultat på främst kontinenten och en trupp som var en skugga av klubbens glansdagar. Kulmen av den relativa misären representerar ingen bättre än Julien Faubert som i januari 2009, under transferfönstrets sista dag, gick på lån till Real Madrid från West Ham. Madrid-klubben betalade i runda slängar 15 miljoner kronor för att låna honom tills slutet av säsongen 2009 där man eventuellt också fick någon form av köp-option. Även med tanke på vart Real Madrid befanns just där och då sett till kvalitén på truppen var detta en fullkomligt obegriplig värvning som verkligen kunde agera måttstock för vilken status man kunde slänga med. Det här var det Real Madrid där spelare som Royston Drenthe, Rafael Van der Vaart etc var de största stjärnorna. Inget ont om de spelarna men visst var det en enorm kvalitetsskillnad mot det Madrid som snart skulle hämta in Ronaldo, Kaka och Benzema.
Men där dök han upp, Julien Faubert, i det vita stället redo att förändra världen.
De som hade bättre koll på West Ham hade väl redan lite svårt för Faubert. Han hade stundtals varit rätt skadebenägen och åkt på flera långtids-avbräck som hade svidit mer för fansen om inte hans beteende på plan inte hade varit lika nonchalant. Här ska man kanske inte vara elak, visst var kanske alla parter medvetna om vad syftet med värvningen var. Men även mot bakgrund i allt det så blev detta en närmast komisk värvning. Han fick sammanlagt enbart spela 60 minuter för Real Madrid den våren, men under dessa sex månader bjöd han oss på två ovärderliga anekdoter, att marängerna sen betalade 15 miljoner för det är deras problem.
Den första anekdoten man pratar om kring Julien Faubert är när han under en match den våren fångades sova på Madrid-bänken efter att det hade blivit väldigt klart att han aldrig mer skulle få spela igen. Sov han på riktigt? Nej det gjorde han egentligen inte alls. Men någonstans får man ha bättre spelkänsla än att sätta upp fötterna, luta tillbaka huvudet på nackstödet och blunda när man vet att några hundratals kameror är redo att fånga just den millisekunden där det ser ut som att du tar en tupplur på bänken. Här får ni själva ta och göra en bedömning.
Den andra anekdoten, som väl ändå är min favorit från den perioden, är när det kom fram att herr Faubert hade missat en träning för att han hade misstagit sig och trott att det egentligen var en vilodag. Det finns något otroligt roligt över det faktum att en spelare som i princip har fått en guldbiljett genom karriären och en möjlighet som många andra enbart kan drömma om kan tabba sig med något så enkelt som att hålla rätt i schemat. Alla kan begå misstag, det händer, men Julien Faubert spelade bort sina sista kort på detta, när våren var över skickades han tillbaka till West Ham genom bakdörren när klubben nog helst ville låtsas som om det aldrig hade hänt.
Därefter tog karriären honom till Turkiet, tillbaka till Frankrike, Skottland, Finland och Indonesien. Tack för allt, mister Faubert.
