”Undvek baksmällan”
I torsdags stod Valencia för en total urladdning både på plan och läktaren. 72 timmar senare var det dags för nästa match. Men skulle det verkligen gå att ladda om?
Ser vi ett Valencia som är på väg mot fornstora dagar? Det är lång väg kvar. Men veckan som gick kan inte beskrivas som annat än en succé.
I torsdags hemmavann laget på ett kokande Mestalla. Real Betis besegrades med 1-0 och Valencias finalplats i Copa del Rey är klubbens första final sedan 2008.
Det firades såklart. Som sig bör. Och var ett sällan skådat firande. Det var en speciell kväll.
Samtidigt har klubben inte levt upp till högt ställda förväntningar i La Liga. Och tre dagar efter urladdningen väntade en ny så viktig uppgift.
Hemmamöte mot Athletic Bilbao. Båda lagen på samma poäng. Ett hade chansen: att på allvar ta upp kampen om Europaplatserna.
Men det fanns ett men: hade Valencia klarat av att ladda om?
Ett Mestalla som inför avspark ändå andades harmoni. En positiv känsla.
Men samtidigt: det var inte alls samma elektriska stämning på läktaren som senast.
Även på plan såg det inledningsvis både lite hackigt och slarvigt ut. Hade hemmalaget tappat några procent i fokus?
Men Valencia åt sig sakta men säkert in i matchen. Till slut radades det upp heta lägen. Cheryshev. Moreno. Diakhaby. Men bollen ville inte in.
Skulle det bli kryss nummer 16 på 26 matcher? Tionde (!) oavgjorda på 14 försök hemma i ligan?
Det var en lång halvtidsvila att kolla statistik. Vad talade för? Vad talade emot?
Det var förslösande när 1-0 kom direkt i andra. Och det var så vackert. Mina med nick. Moreno med en sträckt vrist. På volley. Otagbart.
Mestalla vrålade. Mestalla andades ut. Men det var långt ifrån slut.
När 1-1 låg i luften kom 2-0. Ett högt jubel. En ännu större lättnad.
Du måste våga för att vinna. Valencia vågade gå fram. Sedan gick vågen på Mestalla.
Kan Valencia fortsätta rida på framgångsvågen? Och hur långt kan det räcka?
