Legenden om Pep Guardiola (1)

Del 1: Barndomsåren 

 

De första åren i Santpedor 

 

Sagan om Pep Guardiola började den 18 januari, 1971 i Santpedor, en liten by som då hade mindre än 3000 invånare. Den 4,5 kilos tunga bebisen var Valentí Guardiolas och Dolors Salas tredje barn. Sedan tidigare hade de två döttrar, Francesca och Olga, och fem år senare, efter Peps födelse, fick de sin andre son Pere. 

 

Redan vid tre års ålder kunde man se den blivande storspelaren och nuvarande tränaren sparka omkring en boll. Pep utvecklade redan där en tidig passion för fotbollen som han aldrig släppte taget om och när julen närmade sig satte han sig ner och skrev samma brev varje år till los Reyes Magos, de vise männen, och varje gång önskade han sig samma sak: ”I år vill jag ha ännu en boll.” 

 

Som liten var Josep ett mycket tystlåtet barn som visade stor respekt åt de äldre och som alltid lyssnade på vad andra säger. Han var nyfiken, otålig, men med ett helgonlikt ansikte som är lätt att tycka om. I en litet torg i byns lokala centrum brukade Pep spela fotboll med sina kompisar och de har som (o)vana att irritera de som bor där genom att ständigt krossa vindrutor, eller sparka in bollen i deras balkonger. När pojkarna knackade på dörren för att fråga om de kan få sin boll tillbaka, är det inte ovanligt att mer än en granne hällde en hink med vatten över dem. 

 

Så såg de första åren ut för den unge Josep Guardiola. Inte mycket ansvarstagande, men desto mer fotbollsspelande. På den tiden fanns det inte mycket oro i hans liv och som varje barn tillbringade han dagarna med att göra det han tyckte om mest, att spela fotboll med vännerna. Och varje natt när han gick och la sig hängde ett foto på Michel Platini, som hans far hade lagt upp, bredvid hans säng. 

 

Kungen under skolrasterna 

 

När han fyllde sju år var det dags att börja skolan i Manresa, en större stad ett par kilometer längre söderut. Där började de andra barnen kalla honom för Guardi och under rasterna fick han chansen att visa upp sig framför sina klasskamrater. Man utsåg först två lagkaptener, via lottning, som sedan fick välja ut sina lag. Den kaptenen som hade turen att välja först hade mycket klart för sig vem han skulle ha i sitt lag: ”Guardi”. Redan då var han respekterad och fruktad av sina jämnåriga. Alla de andra började omedelbart räcka upp handen och skandera: ”Jag vill spela i samma lag som Guardi!”.

 

Det finns en härlig anekdot som indikerar hur överlägsen han var rent tekniskt jämfört med alla andra. En dag satt han och några till och väntade på att fler kompisar skulle dyka upp så att de kan sätta igång och spela en match. I väntan klev plötsligt en kille fram och utmanade Pep för att se vem ska kunde trixa med bollen längst. Pep antog utmaningen och den andra killen började. Han kom upp till 300 tillslag innan bollen rörde marken. ”Få se hur många tillslag du kan göra”, sa han till Pep, som genast satte igång. De andra kamraterna runt om räknar ut högt: ”787, 788…”.

 

Till slut sa Pep att leken tråkade ut honom och att han skulle lägga av när han kom upp till tusen. De övriga killarna fortsätter att räkna upp vartenda tillslag: ”998, 999, 1000! Guardi, du kan lägga av nu”. 

 

Nàstic, första klubben 

 

Vid nio års ålder började han spela för Club Gimnàstic de Manresa, som tränades av två herrar; Antoni Marsol och Ramon Casado. Josep Blancafort, som gick i samma skola som Pep och spelade för Nàstic, berättade för sina tränare om den här killen Josep Guardiola, som var ganska duktig på att spela fotboll och de bägge tränarna gick med på att gå och ta en titt på honom. De kunde inte tro sina ögon när de väl såg honom i action. Marsol mumlar till sin kollega: ”Han är smal som en pinne, men vilket tillslag han har!”.

 

Under den inledande perioden i klubben åkte Guardiola på mycket stryk från motståndarna. Marsol och Casado var oroliga över spelarens bräckliga fysik och ville att han skulle sätta sig i respekt. ”Pep, kom ihåg detta: trampa inte på någon på planen, men låt inte heller någon trampa över dig”, sa tränarna till honom.  

 

I Nàstic blev han god vän med Ferran Vall, vars farbror är medlem i Barça. En dag bjöd farbrodern in bägge två till Camp Nou för att se en match. Första gången Pep besökte l’Estadi var med sin pappa under en Joan Gamper-drabbning, men den dagen handlade det om en ligamatch mot Osasuna. Vid ena kortsidan satt en tioårig Pep, med ögon stora som tefat och tog till sig hela atmosfären. Den katalanska grytan var ett hav med överväldigande känslor som förtrollade den unge Josep. Han lutade sig fram till sin vän och viskade: ”Ferran, du anar inte hur många miljoner jag hade betalat för en någon gång få spela på den här arenan”.  

 

I Nàstic fick han sin första fotbollsutbildning av Marsol och Casado, som lärde sin unge adept att spela med så få tillslag som möjligt, hålla huvudet högt och hela tiden hålla bollen längs med marken. Det dröjde inte länge förrän Guardiola utsågs till lagkapten, ett tecken på att han redan då ståtade med ledaregenskaper och disciplin, på och utanför planen. 

 

En dag samlade Marsol och Casado sina spelare för att informera de om att de skulle spela en match mot ett av Barcelonas juniorlag! Med fjärilar i magen satte de sig i bilen och begav sig mot den katalanska huvudstaden för att spela den största matchen i deras korta liv. Mötet tog plats i en grusplan på el Miniestadi och Pep och hans lagkamrater, tagna av stunden, förlorade fighten. Han återvände hem med tanken att han aldrig skulle få chansen att spela för Barça. Realistiskt som han var fann han det rent ut sagt omöjligt. 

 

Samtalet från Barça 

 

När Pep var 11 år gammal fick hans pappa Valentí reda på, tack vare en granne, att FC Barcelona hade annonserat att de sökte efter lovande talanger i en lokal sporttidning. Valentí klippte ut kupongen, fyllde i den med Joseps uppgifter och skickade in den till klubben. Nu var det bara att vänta och hoppas att man fick ett svar tillbaka, där det stod att man var inbjuden till prövningen. När Pep en dag anlände till Nàstics träningsanläggning blev han tillsagd att genast bege sig till omklädningsrummet. Där väntade Marsol och Casado på honom och det var de som levererarde nyheten - Barça vill se honom spela. Han kunde inte tro sina öron. 

 

Pep åkte till Barcelona med sin pappa och i den första prövningsmatchen spelade han bedrövligt dåligt, där han knappt rörde bollen under hela matchen. I den andra matchen gick det inte mycket bättre. Men i det tredje försöket befann sig Oriol Tort, en av ungdomstränarna och en man med stort inflytande, på läktaren. Under matchen klev Tort in i handling och gav den unge Guardiola några korrigeringar och placerade honom i den positionen där han skulle komma att skriva historia. Pep svarade för en strålande insats och Oriol Tort hade sett tillräckligt; Pep borde vara en av de utvalda. 

 

Det var han också, men trots att Barças ungdomstränare uttryckte sin önskan att Pep ska ansluta sig till de, bestämde sig Valentí och Dolors att tacka nej till erbjudandet. De ansåg att deras son var ännu för ung. De valde att inte berätta något för Pep om erbjudandet och livet rullade på som vanligt för den unge fotbollsspelaren. Barças scouter gav sig dock inte och fortsatte att bevaka talangens utveckling på avstånd. 

 

Till slut, två år senare, ringde telefonen hemma hos familjen Guardiola. Modern svarade. ”Hej, vi ringer från Fútbol Club Barcelona…”. Det skulle visa sig att det inte var vilket samtal som helst, utan det samtalet som skulle komma att förändra Pep Guardiolas liv. Efter att ha pratat klart sprang Dolors iväg till sin makes arbetsplats för att meddela nyheten och när hon såg honom börjar hon vifta vild med armarna. ”Valentí, de ringde nyss från Barça. De vill ha Pep”.

 

När Pep återvände hem från skolan den dagen möttes han av sin far, som sa till honom: ”Sätt dig ner. Barça ringde”. Pojken hoppade upp av glädje och trodde att klubben ville bjuda in honom till en ny prövning. Då släppte pappan nästa stora nyhet. ”Nej Josep, prövningsperioden är slut. Du kan nu skriva på för Barça, om du förstås vill”.

 

Pep behövde inte tänka över det särskilt länge. Hans dröm känns så pass nära att han nästan kunde röra den. Många år senare förklarade han hela händelsen: ”Jag hade det väldigt klart för mig från första ögonblicket. Min pappa ville prata om saken, men det fanns inget att prata om. Om Barça ringer en finns det inget att diskutera”.

 

Blott 13 år gammal var han på väg att fatta det största beslutet i hans liv och skriva in sig i La Masia. Legenden om Pep Guardiola började ta fart.