Legenden om Pep Guardiola - del 2
bollkallen

Legenden om Pep Guardiola - del 2

Andra delen om Barças bästa tränare genom tiderna

Del 2: Enter La Masia

Livet i plantskolan

Titta mamma. Varje dag när jag vaknar och öppnar fönstret är Camp Nou det första jag ser”.

Den 28 juni 1984 åkte Pep och hans föräldrar till storstaden för att skriva in pojken på Barcelonas ungdomsakademi. Väl där fick Valentí och Dolors se var deras son skulle få bo de närmaste åren och Pep visade stolt upp sitt sovrum, som hade utsikt över Barças mäktiga arena.

I La Masia fanns det fyra sovrum och i varje rum sov tio killar. Med endast 13 år var Pep tvungen att agera som en vuxen man. Hans barndom låg bakom honom. I sin nya omgivning är han till en början ensam och måste klara sig på egen hand. Han förblev dock trogen till sig själv och sina ideal och fortsatte att vara samme ödmjuka, vänliga och öppensinnade person som han var förut och det dröjde inte länge förrän han bildade nära vänskapsband med de andra pojkarna som bodde i plantskolan.
 
Bland de första han lärde känna var Tito Vilanova,som senare skulle komma att bli Peps andretränare i såväl Barça Atlètic som i A-laget och så småningom hans ersättare på Barcelonas tränarbänk, och Aureli Altimura, en av fystränarna idag,. Tillsammans med Vilanova delade han en dubbelsäng; Pep sov där uppe och Tito gjorde det samma där nere.
 
Under vistelsen i La Masia kom Guardiola, Vilanova, Altimira och Jordi Roura, även han en medlem i den nuvarande tränarstaben som ansvarig för att taktiskt analysera motståndarna, att bli kända som la Penya dels Golafres – frossarna – för deras enorma aptit och vana att ständigt be koken Avelino om en andra portion mat.


Dagarna inleddes alltid med frukost efter en snabb dusch. När de gick ner till matsalen fanns det yoghurt, flingor, mackor, marmelad och mjölk ett välja mellan. Till lunch åt de oftast pasta eller kött och även frukt och grönsaker. Det var obligatoriskt att bädda sin säng innan man gick ner för att äta. På aftonen, efter kvällsmaten, brukade vissa pojkar gå upp till sina rum, medan andra föredrog att hänga i biblioteket eller antingen kolla på TV i vardagsrummet, som stängdes av automatiskt med hjälp av en timer prick klockan 23:00.

De dagarna Pep fick träffa familjen var alltid lyckliga stunder, men han erkände för sina tre syskon att han saknade den gamla hembyn. Saknaden var så pass stor att den unge Pep ibland brast ut i tårar när han var ensam i rummet. Men han bet ihop och tillägnade alla lediga timmar åt att försöka absorbera till sig Barcelonas spelsystem för att kunna förbättras.
 
I Guillermo Amor hittade han sin första livslevande förebild, som, redan när Guardiola anlände, var en veteran i La Masia och den som var tänkt att ta klivet upp till A-laget. Varenda pojkspoling i Barças ungdomsakademi såg upp till Amor och Guardiola var inget undantag. Alla hade de Amor som inspirationskälla.

Ricart, Seriul-Io & Rexach

Joseps första tränare under sin tid i Can Barça var Antonio Olmo och senare Quique Costas, två förre detta blaugrana-spelare. Det var även under Costas ledning, som juveniltränare, som Pep lärde känna Emili Ricart, en rehabiliteringstränare som skulle komma att bli en nära vän till Barcelonas blivande tränare. Det var Ricart som tog hand om Pep när denne oftast var skadad i slutet av 90-talet och han tjänstgör än idag som rehabtränare under Pep. Det var bland annat. tack vare Emili Ricarts hårda arbete som Iniesta till slut lyckades återhämta sig tillräckligt snabbt för att kunna delta i Champions League finalen i Rom 2009.

Under de långa bussresorna till bortamatcherna bildade Guardiola och Ricart en ömsesidig vänskap. Det är även kul att notera hur pass annorlunda den unge Pep betedde sig, beroende på slutresultat i matchen. När de vann var Pep, i normala fall en ganska tystlåten kille, oerhört pratglad som inte kunde sitta still. När man förlorade rörde han inte en min under hela hemresan och han blev dessutom så pass illamående att han oftast kräktes.

Ibland fick han sitta på bänken, eftersom tränarna var oroliga över hans magra fysik. Han var fortfarande ganska spinkig och blev vält omkull alldeles för enkelt på planen. Därför bestämde man sig för att Pep skulle börja följa ett strikt fysprogram för att bygga på lite mer muskler. Den som man lade ansvaret på för att se till att Guardiola följde det här programmet var Paco Seriul-Io, en fystränare som han blir nära vän med och som också ingår i hans nuvarande tränarstab.
 
Programmet gick ut på att Pep tvingades jobba mycket med medicinbollar och vikter och man förutspådde att det skulle ta tre år innan han hade stärkt sin kropp tillräckligt mycket för att kunna stå emot smällarna på ett bättre sätt. Men tack vare Peps. redan då, stränga självdisciplin och arbetsmoral nådde han sitt mål redan efter två år.

Den tredje personen som skulle komma att göra ett starkt intryck i den unge Peps liv under tiden i La Masia var Carles Rexach, som spelade för Barcelona i 14 säsonger och som, efter att ha lagt skorna på hyllan 1981, fortsatte att arbeta inom klubben som ungdomstränare. Han var omåttligt populär bland fansen under sin aktiva karriär och som tränare kom han att spela en stor roll för många blivande storspelare och var ständigt involverad i det mesta. Han hade en otrolig förmåga att kunna sålla ut agnarna från vetet och han fick tidigt upp ögonen för den killen som alla andra kallade för ”den vise”, för sin förmåga att distribuera bollen.

Precis som Cruyff senare skulle komma att hävda, trodde även Rexach på att i fotbollen handlade det inte att springa mycket, utan att springa lite och göra det bra. Guardiola fick i första hand uppleva vad den gamle katalanen syftade på när hans far tog honom en söndag till staden Balsareny för att kolla på en vänskapsmatch där Rexach och en massa andra förre detta Barça-lirare skulle delta.
 
Den dagen ställde sig en åskådare på läktaren upp och skrek till Rexach: ”Få se om du rör på dig lite nu, för helvete!”. Veteranen, som under sina spelardagar inte direkt var känd för att springa särskilt mycket, vände sig om och replikerade omgående: ”Hörru du, om jag inte sprang under alla de åren jag var en startspelare, tänker jag fan inte börja springa nu när jag har pensionerat mig”.

Charly spenderade mycket tid med Pep och under bil- och flyresorna berättade han oändligt många historier om Barcelona. Han berättade dessutom ibland samma händelse om och om igen, som en jukebox som hade hackat upp sig, tills Pep kunde de alla utantill. Trots alla upprepningar uppskattade Guardiola tiden han spenderade med Rexach. Inbiten culé som han var kunde Pep aldrig få nog med Barcelonarelaterade anekdoter.

Bollkallen och Platini

De dagarna Pep och hans lagkamrater var lediga och Barcelona spelade, brukade de samlas i vardagsrummet för att kolla på matchen, men när det vankades hemmamatcher hoppades många av de på att få möjligheten att komma in på arenan och följa drabbningen live. Enklaste och billigaste sättet att göra det var att bli anlitad som bollkalle. På så sätt fick de inte bara möjligheten att få komma in på Camp Nou, de fick dessutom förmånen att bevittna sina idoler från nära håll.

Problemet var att det var en långt ifrån enkel uppgift att bli bollkalle på l’Estadi. Först var man tvungen att skriva in sig på en lång väntelista och det finns gott om barn i staden som sökte in. Men en dag, den 5 mars 1986, lyckades Pep bli en av de lyckligt utvalda. Det var en kvartsfinal i Europacupen mot självaste Juventus där hans barndomsidol Michel Platini spelade i.
 
När Pep var liten hade han ett foto på fransmannen vid sängens ena ände. Det var hans far som hade hängt upp den där med motiveringen: ”Han spelar fotboll som en ängel”. Trots att den unge katalanen aldrig hade sett Platini spela började han beundra Juves nr. 10 och så kom dagen då han äntligen fick chansen att få se honom.
 
Pep tog med sig en papperslapp och en penna i hopp om att få Platinis autograf. Han hade dock inga förhoppningar om att få hans tröja då han redan hade försökt i ett helt år att få Alexancos utan lycka. Guardiola hade ingen vidare tur den dagen heller med Platini, varken innan eller efter matchen. Pep lämnade arenan utan någon autograf, men många år senare, tack vare den legendariska radiokommentatorn Joaquim Maria Puyal, fick Guardiola en signerade Platinitröja i present av katalanska TV3.
 
Bollkallen som bröt mot reglerna
 
Senare samma säsong skulle Camp Nou få se en första glimt av en absolut lyrisk Guardiola. Det var under en Europacupmatch mot Göteborg, när en spinkig 15-åriga bollkalle rusade in på planen för att fira ett av målen.

Den säsongen, 1985-86, möttes Barça och Göteborg i semifinalen i Europas mest prestigefyllda turnering och svenskarna vann första mötet på hemmaplan med klara 3-0. En tuff uppgift väntade katalanerna i returen, men man lyckades, efter en heroisk insats, utjämna tillställning genom att vinna med samma siffror, 3-0, efter ett hattrick av Pichi Alonso. När Alonso väl gjorde sitt tredje mål exploderade Camp Nou och Pep kunde inte längre kontrollera sig. Han struntade i alla regler och sprang in på planen för att fira målet som vilken spelare som helst. Barcelona besegrade sedan Göteborg i ett dramatiskt straffdrama och för andra gången under kvällen invaderade Guardiola gräsmattan för att fira triumfen och röra vid spelarna.

Den natten firade Pep segern och avancemanget till finalen lika intensivt som hela Katalonien. Tyvärr förlorade man högst oväntat mot det rumänska laget Steaua Bukarest efter straffar på Sánchez Pizjuán. Otröstligt sänkte Pep huvudet och gick hem i sorgtankar, precis som alla andra. Några år senare, när han reflekterade över den smärtsamma förlusten kom han fram till följande slutsats: ”Med Barça känns det som att det inte finns något alternativ än att vinna. Däri ligger även klubbens storhet och baksida. Eftersom det är så viktigt att vinna, gråter man så pass mycket mer när man förlorar, eftersom man tror att man inte är van vid det”.

”Du har spelat långsammare än min mormor”

När Guardiola fyllde 18 år tog han beslutet att flytta ut från La Masia och hyrde istället en billig lägenhet vid Riera Blanca, ett område nära träningsanläggningen och Camp Nou, som han delade tillsammans med två kompisar. Sedan en tid tillbaka hade han även börjat dejta Mireia, en tjej från Santpedor.

För att kunna hålla reda på hans räkningar och löner från klubben bestämde han sig för att skaffa en agent. Genom en nära vän kom han i kontakt med Josep Maria Orobitg, en känd agent som förblev Peps representant under hela hans spelarkarriär och även idag när han är huvudtränare för FC Barcelona. Under den perioden började Guardiola bli mer och mer självständig och han lärde även känna Josep Maria Fusté, en Barçalegend, som genast tog till sig tonåringen och agerade som en farbror för den unge Pep. Han bjöd inte bara in honom till sitt hem för att äta middagar, han inviterade dessutom Guardiola för att åka iväg på familjesemestrar. Och det skulle komma att bli ännu bättre.


En sen utekväll befann han sig på en nattklubb med den enda målsättningen att hitta en tjej att hångla med. Han hittade till slut en och började dansa med henne. Då upptäckte Pep att en av hans kamrater från La Masia befann sig på samma klubb och Pep blir orolig över att denne kollegan ska förpesta hans planer. Killen kom till slut fram till Pep och sade: ”Ditt namn finns med på listan över de spelarna från canteran som ska åka iväg till Banyoles med A-laget”.
 
Pep kunde inte tro det. Han skulle få chansen att debutera under självaste Cruyffs ledning. Han glömde snabbt bort den unga tjejen och lämnade diskoteket för att omedelbart ringa upp sin far, som blev lika hysterisk när sonen berättade om nyheten.

Debuten tog plats den 1 maj 1989 i Banyoles, en liten stad i nordöstra Katalonien. Laget, med samma namn som staden, firade sitt 75-års jubileum och bjöd in FC Barcelona för att spela en vänskapsmatch. Eftersom Barça skulle spela finalen i Cupvinnarcupen mot Sampdoria nio dagar senare, bestämde sig Cruyff för att endast resa dit med reserverna och ett gäng unga killar från akademin. Pep Guardiola, som då spelade för Juvenil A, var en av de utvalda och även den yngste medlemmen i expeditionen.
 
1500 åskådare fick se Barcelona vinna rätt så komfortabelt med 2-6 och Pep fick spela hela första halvleken och byttes ut i paus till förmån för Tito Vilanova. Även Aureli Altimira deltog i matchen och gjorde dessutom ett av målen. Målvaktsreserven Juan Carlos Unzué, målvaktstränaren idag för Barça, hoppade in i andra halvleken och ersatte Carles Busquets, Sergios pappa. En match fylld med anekdoter.

Men den mest kuriösa händelsen skedde efter matchen när tränaren Johan Cruyff gick fram till Pep och gav honom en kort sammanfattning över mittfältaren prestation: ”Idag har du spelat långsammare än min mormor”.

Holländarens brutala sätt att uttrycka sig hade kunnat krossa vilken yngling som helst, men inte killen från Santpedor. Medveten om sin diskreta insats i Banyoles återvände han till juvenillaget och satsade allt, tills att han, inför säsongen 1990-91, flyttades upp till B-laget. Under Costas ledning och med Pep som speldirigent, dröjde det inte många omgångar innan man placerade sig i toppen av tabellen.

A-laget hade det däremot lite jobbigare och efter de inledande månaderna i ligaspelet led man av en hel del avbräck på grund av att Koeman var skadad, Amors avstängning och det faktumet att Luis Milla hade sedan tidigare lämnat under sommaren till Real Madrid. Det fanns nu en lucka som behövdes fyllas. Cruyff och hans assistent Rexach bad presidenten Nuñez om att köpa in dansken Jan Mölby från Liverpool. Nuñez vägrade och sa till de båda herrarna att leta fram en annan lösning.
 
Då nämnde Charly till Johan att Guardiola hade varit perfekt i nr. 4 rollen och Cruyff, som i ärlighetens namn inte kunde komma ihåg varken Pep eller matchen som spelades i Banyoles, gick med på att ta en titt på honom och begav sig mot Miniestadi för att se B-laget spela. Till holländarens frustration upptäckte han att ynglingen satt på bänken just i den matchen och irriterad vände han sig till sin andretränare och sa: ”För helvete, du säger till mig att killen är makalös och så får han inte ens spela från start!”.

Så småningom fick de se vad Pep kunde prestera och man bestämde sig för att flytta upp honom till A-laget. Guardiola skulle få chansen att infria sin stora barndomsdröm och spela på den arenan som han dagdrömde om för nio år sen under en match mot Osasuna. Efter sex år i Barcelonas plantskola var det äntligen dags för honom att ta sin examen.

El Flacoadam_pinthorp@live.se2012-05-22 22:02:58
Author

Fler artiklar om Barcelona