Los Goleadores: 4 – Carlos "El Puma" Santillana
Likt en puma slängde han sig för att nicka in spektakulära mål och klättrade genom åren sakta upp till toppen av målpyramiden. En legend som spenderade praktiskt sett hela sin karriär i Real Madrid, men under en något tystlåten period. Förevigt en sann madridista: Carlos Santillana.
Kärt barn har många namn, sägs det. Under historiens gång har Real Madrids upplagor, åtminstone i efterhand, tilldelats många olika benämningar som har kunnat förankras i succén under motsvarande era. Di Stéfano-åren, Yé-Yé-grabbarna, La Quinta del Buitre och två volymer av Los Galacticos, för att nämna la créme de la créme. Men 32 ligatitlar kan väl inte ha tillkommit bara under vissa enskilda, begränsade perioder, eller hur?
Mellan den sjätte Europacup-titeln 1966 och den sjunde 1998 låg Real Madrids succé nästan uteslutandevis inhemskt. Den flitiga läsaren vet numera vad som hände under 80-talet och hur det enda som egentligen saknades var den där mystiskt uteblivna Europacupen. Eran förknippades emellertid med den fantastiska skara egna produkter och en drös vackra “chilenas”. Det är också vad man i tillbakablick minns mest efter att Partizan besegrades två decennier tidigare. Innan Butragueño och Sánchez klev in på gräsmattan fanns det emellertid ett gäng lirare som skulle axla det tunga bagage som klubben hade med sig allt sedan megasuccén under Bernabéus gyllene era som president. Det pratas sällan om det i romantiska termer, och det är nog också därför inte många förutom äldre och mer inbitna Real Madrid-supportrar som på riktigt känner till Carlos Santillana och hans produktiva år.
Carlos Alonso González, som han egentligen heter, fick sitt tilltalsnamn från staden han föddes i – Santillana del Mar, Cantabrien, norra Spanien. Hans proffskarriär började i Racing Santander som då huserade i Segunda Divisíon, där han spenderade ett år och gjorde 16 mål på 35 matcher, innan han 1971, 19 år gammal, nappades upp av Real Madrid. Det var då början på en speciell sejour – han spenderade hela sin kvarvarande karriär i huvudstadsklubben. En kopia, rakt av, på Paco Gentos karriär – Gento som samma år spelade sin sista match i Real Madrid och därmed lade skorna på hyllan.
Santillanas specialitet var spelet i boxen. Lika klinisk som en hjärtkirurg, om man ska lita på omdömet hos de som sett honom spela live. Anfallarens styrkor låg också mycket, trots sin ringa längd på 175 cm, i luftrummet. Med sin spänst och timing nådde han ofta först och högst, och gjorde en del spektakulära mål med huvudet, något som kom att ge honom smeknamnet El Puma.
Han var inte någon klassisk målspruta. Att han i själva verket aldrig vann någon Pichichi talar mycket för det. Ändå är han idag Real Madrids fjärde bästa målskytt genom tiderna – något som givetvis har att göra med att han är den spelare som inte är en egen produkt och spelat flest matcher i den vita tröjan. I 17 säsonger såg Santillana tränare och spelare komma och gå, mål göras och släppas in, titlar vinnas och förloras. Han var självklart inte lagets ordinarie anfallare de sista åren, då han fick se sig ersatt av ungt blod, men han hade ändå gott om tid på sig att stänka dit bollarna och sakta men säkert, tålmodigt och ödmjukt, klättra uppför det branta berget av målrekord. För att sätta det i perspektiv var Carlos Santillana klubbens andra främsta målskytt fram till 2008, när Raúl till slut gick om honom.
Mellan 1971 och 1980 vann Real Madrid ligan hela sex gånger, och man lyckades däremellan med två consecutivas, något de egna supportrarna numera hade blivit besatta av allt sedan 60-talet då ligaguldet inte en gång lämnade huvudstaden (Atlético två gånger; resten Real Madrid). Man vann alltså ligan två år i rad 75 och 76; tre år i rad 78, 79 och 80; och en gång 72, Santillanas debutsäsong i vilken han nätade tio gånger. Sex titlar är mer än hälften av alla möjliga under samma period, men Real Madrid var trots allt inte lika fruktade eller hatade av utomstående som tidigare. Franco hade avlidit 1975, och då tonade många antimadridistas ner på anklagelserna om att Real Madrid skulle vara Francos lag. Kort därefter, 1978, avled även legendariske Santiago Bernabéu och lämnade därmed över presidentposten. Det var oundvikligen inte längre samma aura kring Real Madrid, åtminstone inte i Spanien, trots att man i själva verket fortsatte vara ligans främsta prenumeranter på guldet. En känsla av att det kanske bara var en tidsfråga innan storhetstiden, givetvis omöjlig utan Franco, som det i många håll hette, var förbi. Santillana och gänget (Del Bosque och Camacho, för att nämna några) har möjligen som en konsekvens inte fått det beröm man förtjänade för bedrifterna under 70-talet.
Men Santillana fortsatte givetvis stånga sig fram, växte allt mer till en vital del av laget, blev lagkapten och skulle få vara med när laget senare fick sin upphöjda status tillbaka. Han och Juanito, som kom till klubben 1977 och som man måste nämna i sammanhanget, skapade en härlig anfallsduo, fylld med såväl tekniska förmågor som karaktär och hjärta. Båda bidrog till de tre efter varandra följande ligatitlarna fram till 1980 och tog året därpå laget till den första Europacupfinalen sedan 1966. Men det var också så nära Real Madrid kom den sjunde mästartiteln på nästan 20 år, eftersom man förlorade mot Liverpool. De båda vägledde emellertid de tämligen orutinerade killarna från akademin till nya tider.
De två UEFA-cupvinsterna 1985 och 1986, eller i själva verket vägen dit, präglades rejält av Juanitos och i synnerhet Santillanas närvaro och rutin. Santillana stod för många av viktigaste målen; Juanito var med sitt enorma hjärta lagets allra största supporter på plan, oavsett om han spelade eller inte. När Juanito menade att 90 minuter på Bernabéu är väldigt långa, såg Santillana till att hålla vad hans kollega hade lovat. När Inter på hemmaplan hade besegrat Real Madrid med 2-0 i semifinalen 1985, gjorde Santillana två mål i den legendariska returen som slutade 3-0. Och så slutade många, faktiskt de allra flesta, matcher på vägen till finalerna de här åren. Tredje rundan mot Mönchengladbach 1986 slutade hela 5-1 för tyskarna på hemmaplan; returen slutade 4-0 för marängerna, Santillana gjorde två mål och man var vidare med fler gjorda bortamål. Samma år, semifinal, och Inter stod för motståndet igen. Utan större överraskning vann italienarna på sin hemmaborg med 3-1; Real Madrid vann med samma siffror i returen, matchen gick till förlängning och då slog Santillana till med två mål – igen. Den erfarne anfallaren gjorde dessutom mål i båda finaler.
Santillana såg till att bära laget till ännu en consecutiva, som kom att bli den mäktigaste sedan 60-talet och som supportar än idag väntar på att få återuppleva. Han lämnade, halvvägs in, med tre raka ligatitlar, över rodret till Butragueño och hans grabbar som förlängde sviten till fem. När Santillana lade skorna på hyllan 1988 var han nästan 36 år gammal. Han var i dåläget den spelare med flest matcher i den vita tröjan. Endast Sanchís, Casillas och Raúl, samtliga egna produkter, har idag fler att stoltsera med. Det blev 645 matcher och 290 mål. Under sin karriär vann han nio ligatitlar, fyra Copa del Rey och två UEFA-cuper – allt i en och samma klubb.
Han var alltid och kommer alltid att förbli en sann madridista.
* * *
Källor: realmadrid.com, Morbo: The Story of Spanish Football – Phil Ball, wikipedia.org, uefa.com
