La Setmana Blaugrana - Julspecial: Bangla Road
Ett ikoniskt ögonblick, för en ikonisk spelare.

La Setmana Blaugrana - Julspecial: Bangla Road

I årets sista La Setmana Blaugrana bjuder Ruben Baron på en berättelse från Thailand.


På många sätt var det helvetet på jorden.

Och nej, då syftar jag inte bara på brottsligheten; på prostitutionen, drogerna eller den uppenbart korrumperade poliskåren. Det var illa nog såklart, men för att beskriva den dekadens som rådde på Bangla Road senvåren 2015 räcker det inte till. Inte på långa vägar.

***

Vi hade anlänt till Phuket International Airport fem dagar tidigare. Jag, Wille och Fredrik. Planen var klar sedan länge: två veckors semester i Thailand, för att sedan ta oss själva i kragen och skaffa en utbildning. Eller ett jobb. Eller en flickvän. Eller vadsomhelst egentligen som kunde ge oss fler vuxenpoäng än att farma guld i World of Warcraft femton timmar i veckan.

En sista natt med gänget, innan vi klev över tröskeln till vuxenlivet.

Det fanns bara ett problem: fotbollen. Skulle Wille kunna se sitt Stoke? Fredrik sitt Arsenal? Och viktigast av allt – jag mitt älskade Barça?

Det fanns inte på kartan att jag skulle missa säsongsupplösningen. Efter en katastrofal säsongsinledning stod ju saken klar: Barça var tillbaka i sin fullaste prakt. Ärren efter Tata Martino hade äntligen bleknat, samtidigt som Luis Enriques vertikala fotboll hade börjat ge frukt – och flankerad av Neymar och Luis Suárez hade Leo Messi lyckats skaka av sig besvikelsen i Brasilien och hittat tillbaka till sitt allra mest vidunderliga, världsbästa jag.

Som sagt: Inte en chans att jag skulle missa det.

I Phang-nga var lösningen enkel: till en kostnad av två tusen baht erbjöd hotellet vi bodde på att uppgradera vårt sportpaket. En superdeal, tyckte vi, och pungade upp utan en tanke på att kanalerna troligtvis ingick alldeles oavsett…

Problemen uppstod nio mil söderut. På Goldsea Beach Hotel, i sydvästra Phuket.  

Redan vid incheckningen hade vi anat oråd. Hur kom det sig till exempel att vi var de enda gästerna, trots att gatorna kryllade av turister? Och varför var ägaren så väldigt angelägen om att få depositionen? Och vad var grejen med att lobbyn fullständigt ångade av billig doftspray?

Svaret: hotellet stank av bajs. Kackerlackorna förtjänar ett hedersomnämnande också, enorma som de var – men var det något som drev oss ut på Patongs bakgator natten den sjätte maj 2015 så var det den genomträngande doften av avföring i vårt rum.

Det, och den hägrande Champions League-semifinalen mellan Barça och Bayern München.

***

En timme senare, och det började bli bråttom.

Om trettiofem minuter var det avspark, och vi hade fortfarande inte hittat något ställe att se matchen på. Åtminstone inget där själva fotbollen stod i centrum.

Alltså fortsatte vi att gå. Och gå. Och gå. Tills vi nådde stranden, Patong Beach, och den dunkande basen och folkmassorna uppenbarade sig ett par hundra meter bort.  

En gemensam pollett trillade snart ned: Bangla Road. Den ökända, kilometerlånga festgatan som kanadensarna från häromkvällen hade beskrivit som ”not for the faint of hearts” En grupp som vi utan tvekan tillhörde.

Men det här var en nödsituation. Det var femton minuter kvar till matchstart, och våra alternativ höll på att ta slut. Liksom våra ben och vårt tålamod.

Och dessutom – hur illa kunde det egentligen vara?

***

De fick tag på Fredrik först.

Det kan inte ha tagit mer än några minuter. Omedelbart hade Bangla lagt märke till hans försynta uppsyn, och när sedan inkastarna skred till verket var det kört: med ett tiotal go-go-flickor hängandes över sig tvingades vår vän in i det myllrande kaoset, som han senare skulle beskriva som ”ett hav av strippbarer, kokain och kvinnor med adamsäpplen”. Det fanns inget vare sig jag eller Wille kunde ha gjort för att stoppa det. Oavsett vad Fredrik än påstår i efterhand.   

Så vi fortsatte framåt. Alltjämt på jakt efter en sportbar. Vilt fäktandes mot inkastarnas utfall. Livrädda för att gå samma öde till mötes som Fredrik.

Och så. Plötsligt. Precis när tiden var på väg att rinna ut.

Svaret på våra böner.

***

Det skulle krävas en hel del övertalning. Och tre hundra baht under bordet.

Men till slut gav de med sig. Och när baren sedan började fyllas – först långsamt, sedan i allt snabbare takt – förstod personalen på The Shipwreck att de hade gjort rätt i att lyssna på oss.

Pitchen hade varit enkel: om de stängde av musiken, och på så sätt förvandlade stället till Bangla Roads enda riktiga sportbar, skulle människor börja flockas. Och eftersom människor är lika med sprit, och sprit är lika med inkomst, skulle det bli deras bästa kväll på länge.

Sanningen är förstås att vi inte visste vad vi snackade om. Jag menar, hur kunde vi ha vetat att tretton fotbollstokiga spanjorer befann sig i baren mittemot? Eller att nio dyngraka tyskar skulle ramla in och ansluta till den andra halvleken?

Hur kunde vi ha vetat att Leo Messi, med sitt 2-0-mål i den åttionde matchminuten, strax skulle producera ett av Champions League-historiens mest ikoniska ögonblick?

***

Baren fullständigt exploderade i extas.

Och inte undra på. Mottagningen i farten, riktningsförändringen förbi Jérôme Boateng, lyftningen över Manuel Neuer – det var mer än ett avgörande vi nyss hade bevittnat.

Det var ett mästerverk.

Och det är väl just det som är grejen med Leo Messi: det handlar inte bara om målen. Eller assisterna. Eller titlarna. Eller guldbollarna. Eller huruvida han är bäst någonsin eller inte.

Det handlar om ögonblicken: de små ögonblicken av omätbar briljans som kan få ett trettiotal främlingar i en thailändsk bar att kasta sig i famnen på varandra.

Det handlar om minnena han skapar.

***

”Det måste ha varit en jääävligt liten sköldpadda i såna fall”, sa Wille, och fortsatte sedan att fråga ut Fredrik om hans nattliga äventyr.

Solen skulle precis gå upp, och vi var nästan tillbaka vid hotellet. Vi hade övervägt att ta en tuk-tuk hem, slutkörda som vi var, men bestämde oss till slut för att promenera. Så jävla långt var det ju inte, konstaterade vi mot vårt bättre vetande. Och vafan, kom igen, sova kunde vi göra i graven!

Och vem vet, kanske handlade det bara om att dra ut lite på det roliga; att stanna kvar i den euforiska känslan några minuter till, innan kackerlackorna och bajsstanken ofrånkomligen skulle ta oss ur den. Minnet förskönar, trots allt – ibland är det svårt att veta.

Men jag tror inte det. Inte ens lite, om jag ska vara helt ärlig.

Jag tror vi kände tacksamhet. Tacksamhet för att vi hade varandra, där på bakgatorna i sydvästra Phuket. Och för att vi hade haft varandra, genom ungdomens oräkneliga uppgångar och fall.

Och för att vi skulle fortsätta ha varandra, även på andra sidan tröskeln till vuxenlivet.  
 

Ruben Baronruben.baron94@gmail.com. @RubbaBaron2020-12-21 07:00:00
Author

Fler artiklar om Barcelona