Barcelona - Rayo Vallecano 0 - 1
FC Barcelona – Rayo Vallecano 0-1
På söndagskvällen tog Barcelona emot Rayo Vallecano på Camp Nou. En måstematch i miniformat där förlust för hemmalaget skulle innebära ett ännu jämnare race om Champions League-platserna. Efter över hundra minuters spel läste resultattavlan 0–1, och gapet ner till femteplatsen minskade ytterligare.
Så hände det. Just då FC Barcelona kändes hetare än någonsin och den osannolika drömmen om ligatiteln väcktes till liv – då sprack allt. Först förnedringen i Frankf… nej, mot Frankfurt och dess 30 000 supportrar på Camp Nou. Efter det en pinsam insats mot Cádiz, och till sist detta.
Läktarna var halvfulla som bäst, och Barças spel stank till en början av nonchalans och likgiltighet. Spelas matchen om 100 gånger vinner Barça 99 av dem, men ingen expected goals- eller målchansstatistik kan ursäkta att FC Barcelona för andra gången sedan 1929 förlorat tre raka hemmamatcher.
Matchbilden satte sig redan vid avspark. Hemmalaget rullade tålmodigt runt på gästernas planhalva utan att skapa någonting av betydelse. En vanlig match på Camp Nou helt enkelt. Redan efter fem minuter skakades dock katalanerna om. Första gången Rayo kom in på offensiv planhalva förvandlades Iraola till Guardiola, Palazón till Iniesta, och Alvaro García till David Villa. Efter ett anfall lex Barça 2011 fann sig bollen i mål, och efter det försvarade sig Rayo i 90 minuter.
Barcelona tryckte på. Busquets visade att gammal är äldst. Araújo städade ensamt undan gästernas anfallslinje, och Dembélé fortsatte vara motorn framåt. Men som väntat saknades slutprodukt. Dembélé tar sig till läge efter läge, men så länge hans avslutstavla liknar ett den av ett hagelgevär kommer han aldrig kunna vara spelaren som spelet kretsar kring.
Kvällens besvikelse var Frenkie de Jong. I slutändan spenderade han mer tid på att klaga på domaren än att spela fotboll. Nederländaren blev förvisso knuffad och kapad och provocerad av Rayo gång efter annan, men han gjorde det så enkelt för dem. Den undermåliga prestationen i kombination med den överhängande risken att han skulle snacka till sig kort gjorde valet att byta in Nico ganska enkelt. Den unge spanjoren är inget tekniskt under, men hans fysik och vilja att ta bollen framåt inspirerade resten av laget.
Frenkies konstanta klagomål på domaren var dock inte ogrundade. Gång efter annan togs märkliga domslut i riktning mor Barcelona vilka adderade upp. Rayo-spelarna insåg att de kunde spela tuffare än vad som normalt tillåts, och gång på gång lyckades de föra domaren bakom ljuset. Att de avslutade matchen med 11 spelare är ett under bortom min förståelse.
Domarinsatsen kulminerade i slutminuterna. Gavi blev överfallen bakifrån i straffområdet när han skulle skjuta, men ingen åtgärd av domaren, och ingen VAR-konsultation. Ibland undrar man om domare i ett försök att bevara sin heder väljer att inte använda sig av videodomarna, så de slipper erkänna ett eventuellt misstag.
Efter 90 minuter och 11 minuters stopptid (där bollen var i spel i max 5) var förlusten ett faktum, och Barcelonas oförmåga att bryta ner låga försvar landar i slutändan på Xavi.
Detta är någonting han måste åtgärda, och ju förr desto bättre, för i den här takten blir det Europa League även nästa säsong för Barça. Att "ta nya tag" är en lika urvattnad klyscha som att Barcelona spelar tiki-taka, men i nuläget finns inget annat alternativ.
