Núñez-rösten avgjorde presidentvalet
Núñez och Laporta

Núñez-rösten avgjorde presidentvalet

Det har nu gått några dagar sedan FC Barcelona fick sin nye president och man har haft gott om tid att reflektera varför det gick som det gick. För det första borde det inte komma som någon överraskning att jag personligen blev oerhört besviken över slutresultatet. Jag har aldrig försökt hålla min beundran för Cruyff och Laporta hemligt och min avsky för Rosell och Bartomeu likaså. De båda fraktionerna representerar de motsatta polerna i Barças politiska och fotbollsfilosofiska spektrum. Så har det varit det senaste decenniet och det lär, tyvärr, pågå ett tag till.
 
Oavsett vem man höll på i presidentvalet kan man inte undgå ifrån att konstatera att Josep Maria Bartomeus valkampanj var nästintill felfri. Imponerande till och med, från ett analytiskt perspektiv så klart, och man kan lugnt påstå att hans rådgivare och kampanjchef visste vad de gjorde. Till sin hjälp hade han även förvaltningskommittén – vars huvuduppgift under ett presidentval är att hantera de administrativa sysslorna, men den här gången tog de sig friheten att göra mer än så. Inte bara skickades Ariedo Braida och Albert Soler till Italien för att förhandla om Pogba, men man värvade dessutom Arda Turan. Bartomeu försökte få det till att det var på Luis Enriques begäran, men det var uppenbart vem det var som drog i trådarna.  
 
Bartomeus seger visar att majoriteten av de som dök upp för att rösta inte brydde sig om sponsoringen av Qatar, det faktumet att den nyblivne presidenten är åtalad för skattebedrägeri och att denne och hans junta har utfört omröstningar för att se om medlemmarna vill sälja Messi, lagets och världens bästa spelare. Det visar på att de nyvunna titlarna och värvningarna betydde mer än tradition, värderingar och långsiktig framgång. Det visar även på att oppositionen inte gjorde sitt jobb tillräckligt bra.
 
Att Toni Freixa och Agustí Benedito fick så få röster kom inte som någon större chock. Att Joan Laporta kom så långt bakom Bartomeu var dock lika förvånande som frustrerande. Uppenbarligen räckte det inte till att ha välkända ex-spelare som Abidal, Grimau och Masip i sitt sportsprogram och den uteblivna Pogba-bomben gjorde att Laporta inte kunde kontra köpet av Turan. Resultatet i valet innebar en stor förlust för Laporta och frågan är om han kan återhämta sig från detta. Känslan var att oavsett vem som slutade som förlorare i år skulle komma att försvinna från rampljuset, likt Lluis Bassat efter att han förlorade mot just Laporta i 2003.
 
Presidentvalet det året, 2003, var betydelsefull av många anledningar. Inte bara för att det kom in friskt luft med en styrelse som förvandlade klubben till en supermakt, men även för att det innebar slutet för Núñez-dominansen i maktkorridorerna. Även om det var Joan Gaspart som hade fört klubben till ruinens brant sågs han som en fortsättning på det som hans företrädare hade startat 1978. Den stora klyften som har härjat inom klubben har sina rötter i käbblet mellan Josep Lluís Núñez och Johan Cruyff. Ända sedan den dåvarande presidenten sparkade den holländske demontränaren i 1996 har det pratats om núñistas och cruyffistas bland culés. Antingen tillhörde man den ena gruppen eller den andra.
 
Och än idag fortsätter de spökena att hemsöka klubben. Rosell och Bartomeu känns som Núñez adepter, medan Laporta är Cruyffs lärjunge. Enligt den cruyffistiska läran har fotbollsfrågorna alltid kommit i första hand. Oavsett om Cruyff har haft rätt eller fel i sina beslut så har han aldrig låtit externa faktorer påverka sin filosofi. Den andra sidan har däremot sett fotbollen som vilken business som helst, med inget intresse för sentimentala känslor, och har aldrig tvekat från att lägga sig i fotbolltemat, även om det innebär att gå emot sin tränares önskan.
 
Med tanke på att Cruyffs modell har visat sig varit oändligt framgångsrik, sett till både sevärd fotboll och otaliga titlar som har bärgats, kan det tyckas märkligt hur många núñistas som finns än idag. Anledningen till detta har att göra med att under de mer än tjugo åren som Núñez satt vid makten hann han bygga upp ett starkt stöd bland främst äldre medlemmar, både tack vare en av sina starkaste vicepresidenter Nicolau Casaus, vars inflytande inom klubbens penyes, supporterklubbar, var oerhört stor, och stödet från medierna, som oftast har intressen att hålla sig på god fot med makthavarna.
 
Det är inte förvånande att Rosell hade ett stort stöd från medlemmarna som var 50+ år gamla i förra valet och att döma av de olika opinionsmätningarna inför presidentvalet i år hade Bartomeu ett liknande support från den åldersgruppen. Núñez-rösten vägde tyngst i valurnorna och har därmed avgjort två val i rad. Med tanke på att den här juntan har infört restriktioner som gör det väldigt svårt för culés som önskar bli medlemmar har de garanterat det för sig att bibehålla det stora stödet de har bland de som redan är socis och därmed lyckats undvika så att oppositionen får växa bland medlemmarna. Så länge de nuvarande socios blidkas kan Bartomeu sitta trygg på presidentposten. Resten behöver han varken bry sig om eller frukta.
 
Det känns dock inte som att de kommande åren kommer vara fritt från drama. Det hade inte varit Barça utan en eller två grekiska tragedier. Allt för skådespelets skull. Trots att Bartomeu fick mer än 50 % rösterna finns det en hel del svarta moln i himlen för hans del, där rättegången om Neymar-affären säkerligen ger honom sömnlösa nätter. Dessutom lär det alltid finnas en opposition i bakgrunden som väntar på sin chans. Det återstår att se om Laporta kommer ingå i den eller ej. 

El Flaco2015-07-21 19:16:00
Author

Fler artiklar om Barcelona