Per sempre, Andrés Iniesta!
Under fredagen kom beskedet. Efter 22 år, och en nära på exempellös karriär, lämnar Andrés Iniesta FC Barcelona.
Han har aldrig kunnat skjuta. Eller tacklas. Eller nicka. Eller springa särskilt snabbt.
Ändå blev han störst av alla, Andrés Iniesta – detta unikum till fotbollsspelare.
Hur? Genom att alltid vara sig själv. På planen, och utanför den.
Rent sportsligt står Leo Messi ensam på Barça-toppen. Inget snack om det. Men borträknat argentinaren kan blott ett fåtal mäta sig med Iniesta, och tar man dessutom i beaktande fotbollsspelandets mänskliga sidor, vette tusan om någon kan rå på Albacete-sonen.
Från dag ett har Andrés Iniesta nämligen varit ett föredöme. Anspråkslös, ödmjuk och ärlig på en och samma gång. En uppfriskande antites till den uppblåsthet som allt oftare går hand i hand med den moderna fotbollsstjärnan.
Han har stuckit ut från mängden, helt enkelt. Genom att inte sticka ut alls. Och lägger man därtill att han under loppet av de senaste tio åren har varit en av världens absolut bästa spelare, känns bilden av Andrés Iniesta som en av tidernas största mittfältare helt och hållet befogad.
För som han har dominerat Barcelonas – och Spaniens – mittfält. Inte utan hjälp av Xavi, Messi och Busquets, såklart, men i termer av bolltrolleri och kreativitet är Don Andrés oåtkomlig. Unik, rentav. Dribbla, passa, vända – you name it, och Barças nummer åtta har kunnat göra det som ingen annan.
Ändå har han alltid befunnit sig i bakgrunden. Bakom Leo Messi, och bakom majoriteten av fotbollsvärldens mer färgstarka superstjärnor. Det är helt enkelt priset Andrés Iniesta har betalat för sin nedtonade, anspråkslösa stil.
Men det är lika bra, kanske. För som sagt – är det inte kombinationen superstjärna och föredöme som på allvar gör honom unik? Som gör att vi, med lite distans, kommer att se tillbaka på Iniesta som en av fotbollens verkligt stora spelare?
Så är känslan, när han nu tar han sitt pick och pack och flyttar hemifrån. Efter 16 säsonger i Barcelonas a-lag, och en nära på exempellös karriär.
Det smärtar, naturligtvis. Som det alltid gör när era-definierande spelare lämnar i förtid. Men att klockan klämtade visste vi, och det faktum att Barça inte på något är rustat för en Iniesta-lös tillvaro, är knappast hans fel.
Alltså återstår bara att tacka ödmjukast. För tiden, kraften och de många hårstrån som Iniesta har offrat för klubben. För titlarna, tvåfotsdribblingarna och målet mot Chelsea.
För att Andrés Iniesta, i en allt snabbare snurrande fotbollsvärld, aldrig slutade vara Andrés Iniesta.