Puyol, svett och tårar
Puyol, killen som aldrig ger upp.

Puyol, svett och tårar

Äntligen så kom dagen. Dagen då kaptenen gjorde sin efterlängtade comeback. Senaste han beträdde en fotbollsplan var den 12 mars, då han fick hoppa in i slutet mot Milan då laget svarade för en imponerande ”remuntada”. 221 dagar och två knäoperatoner senare fick Carles Puyol äntligen känna sig som en spelare igen. Det var på tiden.

Under sina 14 år i Barças A-lag finns det i stort sett inga kroppsdelar som har befriat sig från några ärr. Puyol har genom sin kompromisslösa och tuffa spelstil åkt på alla möjliga skador. Fotlederna, vaderna, knäna, låren, buken, ryggen, revbenen, axeln och även fem slag mot ansiktet, ögat, näsan, skallen och bägge kindbenen. Mot Benfica förra säsongen vred han till och med armen ur led. Varje gång har han kommit tillbaka. Varje gång han har fallit har han rest sig. Varje gång det har sett dystert ut har hans vilja, kapapel att flytta berg, hjälpt honom att inte ge upp.
 
Vid 35 år åldern har Puyol, spelaren med tredje flest spelade matcher för FC Barcelona genom tiderna, återigen krigat sig tillbaka till fotbollsplanen, platsen där han hör hemma. Det mest häpnadsväckande med katalanen är att trots att han har vunnit allt som finns att vinna, både i klubblagsnivå och med landslaget, har han fortfarande samma inställning och hunger som han hade när Van Gaal lät honom debutera. Han har dessutom gått ner 4 kg, med syftet att minska belastningen på hans knä. Ett måste för att kunna fortsätt prestera på den absoluta toppnivån.
 
När man pratar om Puyol är det svårt att inte nämna, och imponeras av, hans enorma karaktär och kämparglöd. Det är utan tvekan hans mentala styrka och järnvilja som har hjälpt honom bli den han är idag. Utan de egenskaperna hade han garanterat inte kommit in på La Masia.
 
Det finns många historier om hur många av klubbens mest legendariska och ihågkomna spelare, både från förr och nu, har lyckats ta sig in i akademin. För Guardiola krävdes tre träningspass innan man blev övertygade. Messi behövde endast en. För Xavis del var provträningen endast av akademisk betydelse då klubben redan på förhand hade bestämt sig att killen från Terrassa skulle skrivas in oavsett. Men för Puyol var det inte lika lätt. Långt ifrån. I en hel månad var Puyol tvungen att gå till träningarna för att övertyga de högst ansvariga för La Masia. Under prövningstiden sov han hemma hos Ramón Sostres, mannen som senare skulle komma att bli hans agent.
 
Spelare med större talang än Puyol finns det gott om. Spelare lika professionella som Puyol kan räknas på ena handens fingrar. Albert Luque, före detta spelare i Mallorca, Deportivo, Newcastle, Ajax och Malaga - och med ett förflutet i La Masia-, åkte med Puyol till Ibiza på semester i 2001 med deras respektive flickvänner. På kvällen, runt elva tiden, gick Luque och tjejerna ut för att ta några drinkar. Vid samma tid gick Puyol för att lägga sig. När de andra tre kom hem klockan sex på morgonen för att sova gick Puyol ut för att springa en runda. Sån är Puyol.
 
Under Sydney OS 2000 var det brukligt att spelarna i det spanska fotbollslaget gick ut för att festa på kvällarna och njuta av tillvaron. Det var dock en som inte fann festlivet särskilt lockande och istället föredrog att följa basketlaget och alla andra grenar under de olympiska spelen. Behöver jag ens nämna att den spelaren var Puyol?
 
Förra veckan och under landslagsuppehållet passade Barça på att organisera en vänskaplig träningsmatch mot Sant Andreu, för att bland annat testa Puyols fysiska kapacitet efter rehabiliteringen. Tränaren för Sant Andreu, Patxi Salinas, bror till Dream Teamspelaren Julio Salinas, höll inte tillbaks i lovorden: ”Puyol är en maskin, han är från en annan galax. Inte ens i en vänskapsmatch låter han dig få andrum”. Patxi Salinas gick sedan ett steg längre dessutom och kallade Puyi för ”den bästa Barçaspelaren genom tiderna”.
 
Bäst genom tiderna? Den utmärkelsen kan låta en smula skrattretande med tanke på att spelare som Kubala, Cruyff, Maradona, Ronaldo, Ronaldinho och Messi har alla dragit på sig blaugranatröjan. Trots det finns det en del av mig som är benägen att hålla med Patxi. När man ska bedöma Puyol måste man se utöver det han presterar på planen. Man måste ha i beräkning den ledaregenskapen som har gjort Puyol unik. Att alltid sätta lagets intressen före sina egna. Att alltid tänka på en lagkamrats behov före sitt eget ego.
 
När man vann Champions League på Wembley 2011 väntade sig alla culés att Puyol vore den som skulle höja pokalen på samma plats där klubben vann sin första Europacuptitel 19 år tidigare. Istället valde katalanen att ge kaptensbindel till Abidal, som hade mirakulöst kommit tillbaka från sin kamp mot cancer. Den otroligt osjälviska gesten lämnade ingen oberörd. Sån är Puyol.
 
Det var dock inte den sista gången Puyol valde att inte synas i bild när det var dags att lyfta en trofé. Våren 2012 vann laget sin sista titel under Guardiola-eran mot Athletic Bilbao i spanska cupen, kuriöst nog samma titel mot samma lag som inledde den framgångrika epoken, var Puyol skadad och deltog inte i finalen. När det var dags för spelarna att ta emot bucklan insisterade Xavi, vicekaptenen, att Puyol skulle höja den med honom. Puyol vägrade och ansåg att Xavi borde få äran att lyfta den själv. De bägge lagkamraterna diskuterade i flera sekunder medan åskådare världen över väntade. Puyi fick till slut sin vilja igenom.
 
Puyol upprepade samma gest när man vann ligan i våras. Efter att ha tagit emot ligapokalen lämnade han snabbt över den till Tito Vilanova och Éric Abidal. Puyol hade klart för sig; detta var Titos och Abidals liga. Detta var deras ögonblick. Sån är Puyol.
 
El Capitá är inte direkt känd för att kasta in handuken på förhand. Istället är han den förste att ta sig an en utmaning, oavsett om det rör sig om att återhämta sig från en skada eller lära sig ett nytt taktiskt direktiv. När Pep Guardiola först tog över som A-lagstränare kallade han till sig Puyol till sitt rum under försäsongsträningen i Skottland. Han visade Puyi videoklipp från den mexikanska ligan där mittbackarna går djupt ner för att ta emot bollen från målvakten och spela vidare den till ytterbacken och hela tiden visa sig spelbar för att passa runt bollen istället för att skjuta iväg den. Ett riskabelt system, men något som var en hörnsten i Guardiolas filosofi. ”Om du inte gör detta kommer du inte spela för mig”, sa Pep till Puyol.
 
Vid 30 års ålder var mittbacksgeneralen tvungen att lära sig ett helt nytt sätt spela, men det är just det faktumet att han tog sig an utmaningen med absolut hängivenhet som visar på hans storhet. Nu återstår det att se hur långt kvar han har på elitnivå innan kroppen slutligen säger stopp. En sak är säker, tills den dagen är ett faktum kommer Puyol fortsätta ge 100% på planen, det enda sättet han vet. Att låta en skada stå i vägen för hans dröm att spela tills 40 års åldern finns inte på kartan. ”Jag vill dra mig tillbaka på fotbollsplanen, inte i en operationssal”

El Flaco2013-10-21 10:48:08

Fler artiklar om Barcelona