Real Madrid - Sporting Gijon 0-1: Magiskt
När man besöker en arena av Santiago Bernabeus kaliber inger det respekt, att bara stå på en öde läktare och se när på en folktom plan ger en känsla av klubbens storlek och makt. Att sedan som spelare åka dit och lämna med en seger är säkerligen, för dem flesta av våra mannar, det största dem kommer prestera i sin karriär och något man kommer kunna berätta för sina framtida barnbarn otaliga gånger.
Båda lagen kom till match med reducerade manskap, vi saknade vår stjärna och ledare Diego Castro samt att vi fick Roberto Canella skadad efter ynka åtta minuter, förutsättningarna kunde varit bättre. Hemmalaget kom till spel utan bland annat Marcelo, Ronaldo, Kaka, Benzema samt Alonso och utan deras närvaro hade Real det svårt att nå upp till sin normala nivå. Utan Xabis krossbollar och dirigerande av spelet blev det krampaktigt och långsamt spel från Real Madrid. Ingen styrde spelet från en central mittfältsposition och laget såg närmast tagna ut under den första halvleken. Det märktes även tydligt att spelare som Dí Maria saknade sina vanliga offensiva kompanjoner och hade svårt att leva upp till kraven som fanns nu när han var bland dem få ”ordinarie” högt upp i banan för Real.
Sporting krigade och gjorde allt sitt för att kunna hålla siffrorna nere så länge som Real tillät dem till en början. Hemmalaget gjorde faktisk 1-0 direkt, dock valde domaren att inte tillåta det då domarteamet ansåg att bollen var ute. Eftersom jag själv inte haft möjligheten att se någon repris att se om bollen var ute eller inte, så kan jag inte reflektera kring beslutet, dock kan jag poängtera att det inte var lätt att se vid första anblicken på situationen. Real har sedan lite halvlägen, några farliga inlägg utan för den sakens skull vara något man behöver oroa sig för, offensivt är det mycket att önska och spelare som Adebayor, Özil och Lass Diarra borde verkligen visat mer framåt anda idag. Visserligen vann Diarra flertalet närkamper idag, men ur en offensiv synvinkel bidrar han inte mycket alls till marängernas spel.
Det enda som är värt att nämna ur Sportings chans väg, är att Barral klarade utan några större svårigheter runda Casillas utan att för den sakens skull lyckas att fullfölja sitt arbete, passningen efter hade lägre hastighet än en snigel och även en division-6 försvarare hade klarat av att styra undan målchansen.
Den andra halvleken startade i ett något högre tempo och Real såg betydligt hungrigare ut. Sporting tvingades att sjunka ner ännu lägre ner i banan och man bara väntade på att den korthårige Adebayor skulle kruta in en boll för hemmalaget.Dock fortsatte resultatet stå sig och Sportingklacken fortsatte att sjunga och njuta av trippen till huvudstaden. Man visade åter en gång att man är Spaniens bästa bortaklack och det röda havet med Gijónsupportrar gjorde sig högljudda från minut ett och skapade en härlig stämning på Bernabeu.
Sedan kom Higuain in på planen och förväntningarna från publiken höjdes och argentinaren hade verkligen en möjlighet att bli hjälte. Han fick även chansen att sätta dit bollen direkt när han fick ett skottläge i straffområdet, men Juan Pablo stod emot.
Sedan hände det, vi hade hela matchen försökt kontra utan att för den sakens skull lyckas men när De Las Cuveas kombinerade sig fram på vänsterkanten tillsammans med Nacho Cases och kom slutligen den förre detta Atletico spelaren till avslut och bollen gick…….. stolpe in och en makalös skräll var på gång. Real skruvade upp tempot någon enormt och skapade chans på chans och kunde säkerligen gjort 3-4 mål sista kvarten. Men bollen ville verkligen inte in och Sportings krigare gjorde allt i sin makt för att den inte skulle in heller. Man slängde sig för att täcka skott, tog fullfartslöpningar bara för att enbart störa Realspelarna, man spelade helt enkelt som om det vore den sista kvällen man var tillsammans, sista matchen innan alla splittras och går åt sitt eget håll.
Som supporter kunde man bara njuta av dessa scener och den nervösa känslan nådde mig aldrig. Jag var så pass tillfredsställd av kampen man tog med hemmalaget att jag hade fullt upp att bara ta vara på stunden. Real tryckte på och Adebayor missade friläge, Sporting räddade på mållinjen och Carvalho brände ett nickläge från nära håll. Listan kan göras ännu längre för så nära var, men nära skjuter ingen hare och matchen går tillslut till ända och årets skräll är ett faktum.
Att sedan få se Sporting spelarna jubla efter matchen är kanske den scen jag tar med mig som symboliserar laget bäst. Den visar en sådan lagmoral och glädje att man knappt finner ord och uttrycket en bild säger mer än 1000 ord har aldrig haft ett bättre bevis än gårdagskvällen i Madrid.
