Slutet
Ett knappt dygn senare, och faktumet kvartstår: Leo Messi lämnar Barcelona.
Inte för att det var någon minnesvärd match.
Inte egentligen. Thierry Henry stod visserligen för ett vackert nickavgörande, i slutet av den första halvleken – men gissningsvis är det få som idag kan erinra sig när Barça besegrade Villarreal med ett mål mot noll, i den andra och avgörande Copa del Rey-kvartsfinalen säsongen 07/08.
Och det säger någonting. Inte om argentinarens storhet, nödvändigtvis – där är vi alla överens, tror jag. Men däremot om den närmast bisarra kvantitet som Lionel Messi har producerat i FC Barcelona, och som emellanåt glöms bort när man pratar om vem som egentligen är den störste.
För låt mig vara tydlig: i den där bortglömda matchen, mot Villarreal våren 2008, var Leo Messi ett monster. Några mål blev det inte, och inte heller några assist. Men sättet på vilket den då tjugoårige högeryttern gång efter annan rev isär det ubåtsgula försvaret – den ena dribblingsräden mer förbluffande än den andra – var något nytt. Något annat. Något som åtminstone jag inte hade sett förut, och som skvallrade om en begåvning som inte tycktes veta några gränser. Överhuvudtaget.
Och mycket riktigt. Det här ska inte bli någon kartläggning av Messis Barça-karriär, jag lovar. Ni vet lika väl som jag vad den snart sjufaldige Ballon D´or-vinnaren har uppnått med klubben, och de otaliga mål- och assistrekord som den sexfaldige Guldsko-vinnaren står noterad för.
Ni vet lika väl som jag vilket avtryck Leo Messi har gjort i fotbollshistorien.
Men det tål verkligen att upprepas. 17 år, 778 matcher och 672 mål senare har inget förändrats: Leo Messi är fortfarande herre på täppan. Orken är inte densamma, inte heller dribblingsfrekvensen – men till och med som 34-åring fortsätter Leo Messi att leverera siffror och prestationer som ingen annan. Och såvida inget oförutsett händer kommer han fortsätta att leverera siffror och prestationer som ingen annan, tills trumpinnarna inte längre bär honom.
Bara inte i FC Barcelona. Det står klart sedan igår kväll, när klubben slog fast att den inte har råd med argentinarens kontraktsförlängning, och således måste släppa spelaren på fri transfer.
Precis så saklig och korthuggen var kommunikationen.
Precis så plötsligt landade beskedet.
Inte undra på att man vägrade ta till sig informationen. För visst var jag inte ensam om att omedelbart sälla mig till konspirationsteoretikerna? Ni vet, de som utan minsta insyn konstaterade att det officiella utlåtandet bara var en bricka i strategispelet mot Javier Tebas. De som bara väntade på – och fortfarande väntar! – på att ligan ska göra något slags ekonomiskt undantag för Barça.
Såklart jag inte var. Men nu har det gått tolv timmar. Laporta har hållit sin presskonferens, tack-för-allt-klippen har börjat kablas ut på klubbens hemsida, och inom kort kommer Instagram att fyllas till bredden med lycka-till-inlägg från såväl nuvarande som före detta lagkamrater. Ja, från en hel fotbollsvärld.
Nu vet vi bättre än att fortsätta hoppas.
Alltså återstår bara en sak: att ta farväl. Det är lustigt, när min pappa tidigare har frågat mig vad jag skulle göra om Messi någonsin lämnade Barcelona, har jag alltid svarat samma sak. ”Ingenting”, har jag sagt till honom. ”Inte ens Messi är större än klubben”.
Men jag vettefan alltså. Rent objektivt är det förstås sant: ingen spelare än någonsin större än sin klubb – inte ens Leo Messi. Men med handen på hjärtat: hur många här kan säga att deras Barça-intresse inte delvis har konfluerat med Messi-intresset? Att gränsen mellan Barça och Messi inte delvis har suddats ut, i takt med att Messi har växt sig större och större?
Det kan inte bara vara jag. Och det kan inte bara vara jag som är genuint orolig över hur det kommer kännas att följa FC Barcelona post-Messi. Räcker ”kärleken till klubbmärket” för att hålla lågan uppe? För tio år sedan hade den definitivt gjort det, men nu? Med ett vuxenliv att underhålla vid sidan av fotbollsintresset, och utan möjlighet att resa till Spanien mer än någon gång per säsong. Om ens det.
Jag tror inte det. Inte här och nu, i alla fall. Precis som spelare kommer och går gör intressen det också. Och ju mer jag tänker på det, desto mer känns Messis flytt som en naturlig brytpunkt. För mitt fotbollsintresse i allmänhet, och mitt Barça-intresse i synnerhet. Kanske även för den här hemsidan.
Men den dagen, den sorgen. Här och nu finns bara en sak att göra. Mycket kan sägas och skrivas om den soppa som FC Barcelona befinner sig i: om när, hur och varför allting gick åt helvete. Men i slutändan finns bara en person att tacka. En person att lyfta hatten för, reservationslöst, för allt han åstadkom under sina sex oöverträffade år i klubben.
Så låt oss. En sista jävla gång, tillsammans, med feeling:
Tack som fan, Bartomeu. Du förstörde verkligen allt!
