Tack och hej, Ney
Neymar är på vippen att lämna Barcelona för PSG i en av de sämst skötta övergångarna i mannaminne. Culés slits mellan hopp och förtvivlan, Barcelona kryper i smutsen för att få Neymar att stanna, men huvudpersonen själv är helt tyst. Nu får det vara nog. Det är det hög tid för brassen att packa sina väskor och dra.
När ryktena om att PSG ville värva Neymar blossade upp var det nog många culés som suckade och tänkte ”inte igen”. Få trodde nog att det fanns någon substans i ryktena; inte kunde PSG väl köpa loss honom utan att bryta mot Financial Fair Play? Inte ville väl Neymar lämnar Barcelona? Inte för PSG i alla fall. Eller?
Dagarna gick och ryktena ville inte lägga sig. Neymar var tyst. En gnagande känsla uppstod i magtrakten. Låg det någon sanning i de envetna ryktena trots allt?
Att Neymar inte skulle stanna i Barcelona för alltid har nog funnits i bakhuvudet hos de flesta ända sedan han kritade på för klubben för fyra år sedan. Neymar är ingen Messi, ingen Puyol, ingen Xavi. Han har ingen speciell relation till klubben och ingen särskild kärlek till den. Barcelona är hans arbetsgivare, punkt slut.
Men varför lämnar han egentligen? Det går givetvis bara att spekulera i, men det står bortom allt tvivel att Neymar flyttar delvis på grund av ekonomiska anledningar. För honom och hans entourage med hans pappa i spetsen är det här affärer, ingenting annat. Det kan vara svårt för oss fans att förstå, för vi älskar spelarna som representerar klubben i vårt hjärta. Även jag, som var emot en värvning av Neymar sommaren 2013, har låtit mitt hjärta smälta för honom. Vi culés har varit bortskämda med spelare som kommer från La Masia, vars enda mål är att slå sig in i Barças A-lag och stanna där resten av karriären. Eller åtminstone en väldigt, väldigt lång tid. Spelare som lever för klubben, som har älskat klubben sedan födseln och som själva blöder för klubbemblemet de bär över sitt hjärta. Neymar är inte en sådan spelare.
Neymar är en människa, en fotbollsspelare och kanske framför allt ett varumärke. Han är omgärdad av affärsmän vars enda syfte är att dra in så mycket pengar som möjligt. Det ryktas om att PSG kommer ge brassen en lön på 30 miljoner euro netto per år i fem år. Det är alltså 150 miljoner euro totalt i bara lön. En och en halv miljard kronor. På fem år. Därtill ryktas han få en sign-on-bonus på 100 miljoner euro och hans pappa ryktas också få en fet check av PSG när affären går i lås. Lägg därtill alla pengar Neymar redan har och alla lukrativa sponsoravtal han sitter på. Killen håvar redan in enorma summor pengar. Om ryktena om PSG:s löneerbjudande stämmer kommer Neymar och hans familj att vara ekonomiskt oberoende i flera generationer. Det är klart att dessa sinnessjuka siffror är lockande för honom och människorna i hans närhet.
Sportsligt då? Jo, Neymar står – och har alltid stått – i skuggan av Messi i Barcelona. Det kommer han med största sannolikhet att göra tills dess att Messi lägger skorna på hyllan. Men Messi är 30 år nu och har antagligen inte så många år kvar på den absoluta toppen. Borde inte Neymar stå redo att ta över stafettpinnen efter Messi? På samma sätt som Messi gjorde för snart tio år sedan när Ronaldinho lämnade Barcelona? Är inte Neymars tid kommen nu? Skillnaden är väl att Messi inte är på väg att flytta och att han kanske inte är redo eller villig att lämna ifrån sig stafettpinnen ännu. Och Neymar kanske börjar bli otålig. Han är ändå 25 år och har bara befunnit sig på Ballon d’Or-podiet en gång: 2015 när han kom trea. Därför är det i ärlighetens namn lite konstigt, ur ett sportsligt och ”bäst-i-världen”-perspektiv, att brassen väljer att gå till PSG och Ligue 1 – en liga som, med all respekt, inte har det högsta anseendet och definitivt ligger några nivåer under den spanska ligan.
Om – eller ska jag säga när – Neymar går till PSG satsar han onekligen allt på ett kort då han bara kommer att skriva in sig i historieböckerna om han lyckas leda PSG till triumfer i Champions League. Lyckas han kanske han kommer kallas genial. Misslyckas han kanske han kommer ha slängt bort sin karriär, om hans mål nu är att bli kallad bäst i världen. Att bara vinna franska ligan smäller liksom inte så högt, även om han skulle ösa in mål.
En annan sak som gör valet av PSG märkligt är det faktum att Neymar riskerar att tvingas bli kvar i klubben längre än han vill. Det kanske inte går så som han hoppas på i Paris och han kanske vill testa lyckan någon annanstans. Men PSG, som ju inte är någon säljande klubb och som aldrig någonsin lär vara i behov av pengar, har visat tydligt under sommarens cirkus med Verratti att klubben inte har för avsikt att sälja en spelare som de vill behålla, oavsett om spelaren själv gör allt för att få lämna. Kan det ändras i framtiden? Ja, självklart. Men faktum kvarstår: PSG är en klubb som inte drar sig för att tvinga sina spelare att vara kvar i klubben.
Även om de flesta nog inte har trott att Neymar ska tillbringa resten av karriären i Barcelona har man ändå som culé hoppats på motsatsen. Man har hoppats att han ska bli långvarig i Barçatröjan och att han ska fortsätta att utvecklas och mogna och ta över som Blaugranas fanbärare efter Messi. Ingen kan naturligtvis ersätta Messi, men i dagens fotbollsvärld är det bara Neymar som är nära att ens kunna försöka. Men han är inte där än. Inte på långa vägar faktiskt. Brassen må vara magisk i vissa stunder och i någon match har han snuddat vid att befinna sig på Messis planet – jag tänker så klart på matchen mot just PSG i våras.
Men Neymar har en del brister som behöver slipas bort innan han förtjänar att nämnas bland de bästa. Det bästa stället för honom att fortsätta utvecklas och förbättras borde vara i Barcelona, där han befinner sig bland de bästa och ständigt utmanar om – och vinner – titlar, även om den gångna säsongen var lite av ett misslyckande. Rent objektivt (ja, jag vet, objektivitet existerar inte, men ändå) borde dock Barça vara den optimala klubben för Neymar. Men PSG? Det känns verkligen som en stor chansning som kan bli ett präktigt misslyckande om det vill sig illa. Men då kan Neymar förstås trösta sig med att han åtminstone blev extra rik på kuppen.
Som sagt har de flesta nog innerst inne vetat att Neymar förr eller senare kommer att lämna Barcelona. Han är ingen spelare som är en klubb trogen hela sin karriär. Och det är inget fel med det, även om vi romantiker till fans så klart drömmer om spelare som för evigt är trogna klubben i våra hjärtan. Nu ser det ut att bli förr snarare än senare som Neymar lämnar Katalonien. Det är inte så mycket brassens avsked som sårar och upprör culés världen över som det faktum att han har skött det hela så oerhört dåligt. Han tycks inte ha pratat med ledningen om att han vill lämna; det verkar ha dykt upp från ingenstans och tagit Bartomeu och ledningen på sängen. Jag känner lite så här: vill du lämna, så visst. Men ge klubben en ärlig chans att planera framtiden utan dig i så fall.
Allt drama som har utspelat sig de senaste veckorna har satt hela klubben i gungning. Spelare och ledare har bönat och bett om att Neymar ska stanna. Det är givetvis logiskt, med tanke på att Neymar är en viktig pelare i Barças lagbygge. Han är framtiden och han är kanske en arvtagare till Messi. Men det hela har gått till överdrift och fått klubben att se fullkomligt desperat ut. Som om klubben och lagets framgång står och faller med Neymar. Så är naturligtvis inte fallet. Barça existerade innan Neymar och Barça kommer existera efter Neymar.
I och med den här soppan har Neymar dessutom gett Barça sämsta möjliga förutsättningar att förbereda sig inför nästa säsong. Allt fokus har hamnat på brassen och klubben verkar ha lagt varenda resurs man har på att försöka få honom att stanna. Det är förståeligt att det är ett väldigt stort beslut för honom att ta, men det minsta man kan begära är att han inte ska vela fram och tillbaka i närmare två veckor utan att ge något slutgiltigt besked.
Brassens tystnad är också ett stort irritationsmoment. Han har haft oräkneliga tillfällen att uttala sig om situationen när spekulationer och rykten i medierna har avlöst varandra. Hade han sagt något offentligt om att han överväger att lämna hade fansen så klart blivit besvikna. Men jag tror ändå att majoriteten hade respekterat och accepterat – om än motvilligt – hans val. Istället har han gömt sig, varit tyst, låtit lagkamraterna svara på frågor som rör hans framtid och låtit fansen undra vad som händer. Vad hans tystnad beror på spelar i ärlighetens namn ingen roll. Det går inte att tolka tystnaden på annat sätt än att han inte vågar uttala sig med risk för att stöta sig med någon, oavsett om det är med fansen, Barcelona eller PSG. Det är riktigt fegt av Neymar. Att behandla klubben och fansen på det här sättet är oacceptabelt och oförlåtligt.
Som jag ser det har Neymar bränt alla sina broar med Barcelona. Det finns bara en väg att gå och det är att brassen packar sina väskor och flyttar illa kvickt. Relationen med fansen är skadad bortom all räddning. Jag är i och för sig övertygad om att vissa fans skulle förlåta Neymar i en handvändning om han skulle ångra sig och bestämma sig för att stanna i Barcelona. Jag tror – och hoppas – att de flesta inte skulle göra det.
Våra vägar skiljs här, Neymar. Tack för fyra mestadels roliga år med dig och lycka till i PSG.
