Tiki-taka eller Jogo bonito?
Efter att ha blivit helt berusad av glädje efter brassarnas match mot Spanien så var jag tvungen att åter se matchen. Igår kväll lyckades jag äntligen göra det efter ett par dagars försök att få tag på den. Fyra dagar har gått sedan finalen och efter att ha sett matchen två gånger, läst en mängd olika artiklar och diskuterat med oändligt många personer, är detta mina reflektioner…
Innan vi börjar måste jag medge att undertecknad är sedan liten helt fascinerad av brasilianskt fotboll och därför kan denna text kanske inte vara helt objektiv. Samtidigt så började mitt intresse för FC Barcelona efter att en viss Romario spelade för klubben. Efter de inledande åren där jag endast såg diverse viktiga matcher för blaugrana, så växte både intresset samt kunskapen för Kataloniens stolthet med åren.
Det hjälpte även till att brassar som Ronaldo, Rivaldo och Ronaldinho följde i Romarios fotspår och jag har alltid varit av den idén att Barcelonas spelstil tillsammans med brassarnas mentalitet och sätt att spela, bildar den perfekta blandningen. Om det är någon som vid det här laget inte redan vet det (tror väl det knappast finns någon) så är även Neymar klar för FC Barcelona sedan en månad tillbaka. Historien upprepar sig.
Men framförallt är det den vackra fotbollen som ibland går vid namnet jogo bonito, tiki-taka eller andra namn som totalfotboll som ligger till grund för min stora passion i livet. Efter att ha läst oändligt många artiklar om söndagens match och slutsatser som diverse skribent beskrev, känns det kanske lite onödigt med ännu en text om ämnet. Men min poäng är inte och visa att Brasilien vann över Spanien genom sitt hårda och fula spel som den spanska pressen skrev, eller genom att kopiera Bayern Münchens spel mot Barça tidigare i år, som en del artiklar som publicerades i Sverige var inne på. Jag ska istället försöka ge min syn av vilken spelsätt som jag tycker fungerar bäst, samt försöka gå djupare på Spaniens sätt att spela tiki-taka och även visa att brassarna hade också en hel del magiska tricks i sin match mot spanjorerna. Allt detta kommer förhoppningsvis leda oss till den stora frågan för mänskligheten, tiki-taka eller jogo bonita? En mycket mer original fråga än den uttjatade vara eller inte vara…
Reaktionen i Spanien
Som de flesta kan tänka sig så är spanjorerna ganska stolta över sin fotboll och är inte direkt de människor som har den mest kritiska synen på sina egna handlingar. Även om tv-kommentatorerna erkände att Brasilien bokstavligt talat körde över Spanien, så lät det inte på samma sätt dagen efter när man öppnade sporttidningarna. Det var mer fokus på styrkan och den fysiska formen som brassarna visade, och som enligt dem, var anledningen till slutresultatet. Självklart erkände nästintill samtliga sportsjournalister att brassarna var klart bättre, men på något sätt ville man försöka ta bort det fotbollsmässiga som brassarna även visade upp.
Efter att ha sett matchen igen igår kväll och till skillnad ifrån i söndags, kunnat med lugn och ro analysera matchen, så kan jag konstatera att brassarna faktiskt var bäst på allt den kvällen, t.o.m. i passningsspelet. Helt klart spelade man otroligt tufft på mitten och lät inte magikerna på Barças mittfält, jag menar Spaniens mittfält, andas men man spelade även fint när man hade bollen. Luis Gustavo och Paulinho är lika bra med bollen som när de inte har den. De kan lika gärna starta ett anfall med sina fina och öppnande passningar som de kan gå in i en hård duell. Fred och Neymar pressade otroligt högt och sprang som de knappt har gjort i sina liv, men när de väl hade bollen så gick det väldigt snabbt och deras väggspel påminde om den mest underbara magiska fotbollen som man har växt upp med att sett brassarna göra.
Många gånger har vi från Barcelonaredaktionen här på Svenskafans fått både försvara samt klargöra att det finns självklart andra sätt att spela fotboll på än endast tiki-taka. Men detta begrepp utnyttjas ibland och enligt mig finns det klara skillnader mellan Spanien och Barças sätt att spela. I Spanien saknas djupledsspel, snabbt spel och att någon överraskar och bryter mönstret. Iniesta försöker och lyckas oftast, men ensam kan han inte ta hand om hela det offensiva spelet. Med Cesc i laget lyckas man ibland skapa mer farligheter där framme men helst tillsammans med en anfallare som exempelsvis Soldado, som kan kombinera med mittfältet.
Mot Brasilien fungerade varken Torres eller Mata för den delen. Visst hade Xavi en hel del ansvar i att man inte lyckades behålla bollen i laget, men det fanns inte heller många alternativ för honom att spela bollen till.
Allt detta ledde till att spelet blev mycket tiki och mindre taka som man säger här i Spanien. Med det menas att det blir mycket sidledsspel och inte så många skott eller farliga chanser framför motståndarmålet. När Barça spelar som sämst så ser spelet ut på det sättet, som i matcherna mot Bayern eller mot Milan på San Siro. Men allt som oftast har man i Barça spelare som bryter mönstret. Både Messi och även Alexis kan fylla samma funktion. Med Neymars ankomst till klubben kommer man få helt nya dimensioner i laget.
Det enda som undertecknad egentligen håller med den spanska pressen om är att man absolut inte ska byta bort sitt speciella sätt att spela fotboll på. Det är bara det att ibland behövs det nytänkande inom samma spelstil. Dessutom är Del Bosque, enligt min mening, lite konservativ i ett spelsystem som egentligen är ultra offensiv. Jag tror exempelvis att samma sak som hände mot Brasilien skulle aldrig ha hänt ifall Pep skulle ha varit tränare för Spaniens landslag. Eller Bayern skulle aldrig ha kört över Barça med Guardiola som ansvarig. FC Barcelona under Guardiola spelade en blandning av totalfotboll tillsammans med tiki-taka med otroligt högt tempo. Inte en enda match blev man utspelade, eller överkörda. Man förlorade och gjorde det rättvist ibland, men inget lag hade bättre fysik eller fart än blaugrana vid det laget.
Under ett helt år har vi fått höra att Barçaspelarna har kommit med dåligt tempo i kroppen i slutet på säsongen och till slut är det samma ursäkt den spanska landslaget använder sig av i finalen mot Brasilien. Visst påverkade det att ha en dags mindre vila men det håller inte som ursäkt för mig. Varken Barcelona denna säsong, speciellt i slutet, eller Spaniens landslag i Confederations Cup har haft ett högt tempo. Med undantag i matchen mot Uruguay, där man presterade den bästa versionen av sitt landslag, har resten av matcherna sett ganska tempofattigt ut. Det är enligt mig inte spelstilen som är fel på, utan framförallt intensiteten, viljan och hungern.
Brasilien svarade på folkets begäran
Att se nationalsången sjungas av nästan 80 000 personer på plats när musiken stängdes av är bland det mäktigaste jag har upplevt i mitt liv. Saken är den att det ligger mycket bakom det och det är inte endast en demonstration av national känslan. Efter protesterna, kritikerna och det nyfödda landslaget har många i Brasilien kanske fått ljusare hopp om framtiden. Allt detta mixades ihop som den bästa Caipirinha man kan tänka sig på Rios stränder. Dani Alves hade redan dagen innan match varnat för hemmalaget när han sa att det är bara och ta upp spjutet, rak i ryggen och med allt man har marschera framåt. Och som man gjorde det.
Redan efter den första minuten tryckte Fred in bollen bakom Casillas och skillnaden mellan en världsmålvakt som har ifrågasatts under en hel säsong av sin tränare, i jämförelse med en anfallare som fått total självförtroende av Scolari, kan endast sluta på ett sätt. Casillas var inte alls dålig och som resten av laget försökte verkligen komma tillbaka i matchen. Men Brasilien hade vaknat, man hade vässat spjutet och med en Maracanã skrikande i ryggen kunde man ha fortsatt med samma tempo två timmar till ifall det skulle behövas.
Motivation slår klass är något som man ofta hör i sportssammanhang i Sverige. Brasilien hade bägge dessa i söndags och då blir det svårt att rubba dem. Man spelade tufft, absolut. Spelade på gränsen, helt klart. Men laget spelade också en fin fotboll när man tog tag i bollen. Samspelet som Neymar, Fred och Oscar hade var fantastisk och se på. Den fart och fantasi som man visade fungerade perfekt med Paulinhos och Luis Gustavos bollvinnande i mitten. Och säg till mig, vilken ”defensiv” mittfältare som Paulinho kan tackla bort Busquets för att sedan försöka sig på en chipp över Casillas som nästan går i mål?
Det har pratats och skrivits mycket om brassarnas arbete och förmåga i defensiven, men deras fantasirika anfallsspel har det tyvärr inte sagts så mycket om. Under hela turneringen hade Brasilien visat att när man går till anfall så går det snabbt och motståndarna hade knappt kunnat göra något. I alla gruppspelsmatcherna gick laget till full attack från första början och man lyckades att ha samma intensitet under den första halvtimmen som räckte till segern i de matcherna. Mot Spanien spelade man på det sättet under minst 70 minuter.
David Luiz och Thiago Silvas förmåga att vinna bollarna samt starta anfallen från backlinjen, Luis Gustavo och Paulinhos fart att fortsätta spelet och fördela bollarna vidare till anfallarna, Oscars otroliga jobb både genom att vinna tillbaks bollarna samt hans kreativitet i anfallet och firman Neymar/Fred som däruppe höll fyra spanska backar under ständig hot ledde till den matchbild som vi upplevde under helgen. Lägg därtill Alves och Marcelo som var fantastiska och då blir det enkelt och förstå hur det hela hände.
Det varnades för Arbeloa i en artikel innan matchstart men det var knappast endast hans fel. Varken Ramos eller Pique kunde hänga med i tempot. Brassarna stod för en otrolig fotboll offensivt och överraskade stort på spanjorerna enligt min mening. Det är en sak att lyckas förstöra spanjorernas tiki-taka, men i söndags gav brassarna stundtals en lektion om hur man genom fart och kreativitet kan även överraska den bästa landslaget i världen. Spanien liknade sina tidigare versioner där man behåller bollen fint inom laget utan att vara farlig där framme och Brasilien i sin tur hade för 90 minuter tagit över sin tidigare roll som världens härskare inom fotbollen.
I Brasilien har man ett uttryck som säger att bära en fotbollströja med nummer 10 på ryggen väger tungt och inte vem som helst kan göra det. Samma uttryck kan kanske användas för Maracanã. Inte vem som helst kan spela där och lyckas med det man annars gör i vanliga fall. Aldrig i historien har ett europeiskt lag lyckats vinna över Brasilien i en officiell match på brasiliansk mark. Det säger en hel del.
I söndags dribblade jogo bonito igenom tiki-takan. Två offensiva spelsätt som har ändrats med tiden möttes på den heliga gräsplanen i Rio de Janeiro. Svaret verkar vara given, tiki-takan behöver jogo bonito lika mycket som en offensiv spelsätt behöver hitta sin perfekta balans mellan anfall och försvar. Om ett år kommer dessa lag att åter mäta sig med resten av de andra stilarna runt om i världen. Tills dess kan vi nöja oss med att se Iniestas fantasi, Neymars dribblingar och Messis förmåga att göra mål och avgöra matcherna i ett och samma lag. Frågan blir då, vilken stil kommer Barças spel att kallas för?