Txiki Begiristain - Brobyggaren
Txiki Begiristain

Txiki Begiristain - Brobyggaren

I den ena änden fotbollsromantiska idealister, i den andra kompromisslösa företagspampar. Någonstans däremellan hittar vi Txiki Begiristain – basken som skulle komma att betyda så mycket för Katalonien.

Johan Cruyff, Joan Laporta och Pep Guardiola. Få namn i fotbollsvärlden är lika tydligt förknippade med en klubb. Med en klubb – och inte minst med dess utpräglade fotbollsfilosofiska övertygelse. Knappt kan man nämna Guardiola eller Cruyff, utan att tankarna förs till den bollinnehavsorienterade fotboll som F.C Barcelona smått fanatiskt har förespråkat sedan 1980-talet.
 
Att kalla dessa män för idealister är en underdrift. Frågar du Johan Cruyff – enligt många upphovsmannen till denna syn på fotboll – är ett nyanserat svar knappast att förvänta sig.

”Om du spelar med ett stort bollinnehav behöver du inte försvara, det finns ju bara en boll.”

I Cruyff och hans värld råder en enda verklighet. Hans egen. Varför skulle Cruyff lyssna på någon? Han satt ju redan på alla svar.
 
Enligt mig är det just denna fanatiska, smått enögda, övertygelse om hur fotboll ska spelas som är Cruyffs – och i förlängningen F.C Barcelonas – främsta styrka.
 
Det är samtidigt klubbens stora svaghet.
 
Fotboll är, har varit och kommer alltid att vara en förändringens sport. Trender och taktiska förhållningssätt avlöser varandra. Pendeln är i ständig rörelse. Med detta sagt. Hur kommer det sig att F.C Barcelona – utan att överge sin tadition, och med en Cruyff-frälst Joan Laporta vid rodret – lyckats bibehålla sin sportsliga status under loppet av de senaste 10-15 åren?
 
Svaret stavas Aitor ”Txiki” Begiristain. I en entydig klubbledning stod Begiristain för nyanserna. Och lika enkelt som hans namn är svårstavat kan man konstatera hans betydelse för det vi idag kallar för ”Guardiola-eran”. Det går att argumentera för att Txiki Begiristain var den enskilt viktigaste pusselbiten, i fråga om att omsätta Barcelonas filosofi i framgång. Ideologiskt befann han sig någonstans mitt emellan Cruyffs envisa övertygelse och Bartomeus affärsmentalitet. Mitt bland alla idealister kom Txiki Begiristain att bidra med en gnutta realism.
 
Eftersom han i flera avseenden tvingats stå i skuggan av hans mer namnkunniga kollegor, tycker jag att det finns ett värde i att ta avstamp redan i början av Begiristains gärning i vår klubb. Det vill säga hans spelargärning. Utan att på något sätt vara den mest framstående spelaren så utgjorde han likafullt en del i det som redan då kallades för ”Dream Team”. Laget som 1992 blev europeiska mästare – med en viss Johan Cruyff som tränare. Fastgjuten på vänsterkanten gjorde han över 220 matcher för Blaugrana under loppet av åtta år. Detta efter att ha skrivit på för klubben inför säsongen 1988-89. Under karriären representerade han även landslaget vid åtskilliga tillfällen. Som namnet skvallrar om är han bask, och lämnade just Real Sociedad för Katalonien.
 
Om det är något som de allra flesta som har haft Begiristain till sitt förfogande är överens om, är det hans enorma förnuft som spelare. Carles Rexhach – andretränare under Johan Cruyff – beskrev honom som en så pass smart spelare, att han – efter de allra lerigaste matcherna – kom ut till omklädningsrummet helt och hållet fläckfri.
 
Även på ett mänskligt plan stod det klart för många att Txiki var något utöver det vanliga. Bland annat ska han tydligen ha lärt sig flytande katalanska – enbart genom att upprepa allt han hörde på radion, när han satt fast i Barcelonas bilköer.
 
Denna intelligens är något som han i allra högsta grad tog med när han – i takt med Laportas tillträdande som president – antsälldes som sportslig direktör i klubben. Laporta har i efterhand beskrivit hans val av Begiristain som en nyckel i hans framgåmgsrika mandatperiod: ”Att ta in Txiki var det bästa beslutet jag någonsin tagit”.
 
Ett påstående jag skriver under på.
 
När Barcelona säsongen 2007/2008 genomled en av de tuffare perioderna på 00-talet – Rijkaard hade tappat omklädningsrummet och Ronaldinho var inte längre sitt smala jag – stod klubben inför något av ett vägskäl. En nystart var nödvändig och för Laporta stod det klart vem som kunde få bukt med problemen – och ta Barcelona tillbaka till toppen. Hade Laporta fått sin vilja igenom skulle en åldrande och vresig Johan Cryuff ha tagit över Barcelona. Ett föga överraskande val, med tanke på var Laportas sympatier sedan länge legat.
 
Då klev ingen mindre än Txiki Begiristain emellan och avstyrde det som tveklöst hade varit ett steg i sidled för klubben. Ett steg tillbaka, enligt mig. Txiki visade där och då prov på sin storhet. Prov på den spelförståelse som skulle ta Barcelona inte bara ett, utan flera steg framåt.  Och detta utan att på något sätt vända sin tradition ryggen till.
 
Txiki föreslog två namn. José Mourinho och Pep Guardiola. Två namn med tydliga kopplingar till klubben, men som samtidigt stod för något nytt. Efter en intensiv rekryteringsprocess föll valet på Guardiola. Han var mannen att ta detta Barca vidare, trots sin unga ålder och ringa erfarenhet. I Guardiola fanns en hunger och nya, innovativa idéer. Idéer som dock i grund och botten gick att härleda till sin gamla läromästares uppfattning om fotboll – det var ju trots allt Johan Cruyff som tagit fram och format mittfältaren Pep Guardiola.
 
Resten är historia och med facit hand lyckades Barcelona med det som så många misslyckas med. Utan att frångå sina principer tog man sig framåt. Man vågade förändras. Man litade på Txiki Begiristain, vars vision var kristallklar: ”Utan framgång betyder Barcelonas vackra fotboll ingenting”.
 
År 2015 är F.C Barcelona fortfarande ett av de mest framgångsrika lagen i Europa. Dock har ett högt pris betalats. Varken Txiki Begiristain eller Joan Laporta är kvar i klubben och den realistiska idealism som Begiristain stod för blir allt svårare att återfinna. Idealismen har – för tillfället – ersatts av en cynisk, och bevisligen effektiv, affärsmenatlitet. Balansgången mellan fullständig lojalitet mot sin tradition och framgång, den blev lite för svår.
 
Och Txiki Begiristain då?  Jo, han huserar numera i Manchester City – även denna gång som sportslig direktör. Manchester Citys framtidsplaner är lika tydliga som uttalade. Inte bara vill man skapa en världsomspännande stormakt till klubb – man vill även skapa en klubbkultur och genomgripande organisation att, på sikt, kunna luta sig emot.
 
Och kanske krävs det just en Txiki Begiristain för att balansera dessa kontrasterande värden. För att bygga broar mellan fotbollens olika läger, och för att omsätta idéer i handling. Tiden får utvisa – både vad  F.C Barcelona och Manchester City beträffar.
 
 
 
Ruben Baron

Ruben Baronruben.baron94@gmail.com. @RubbaBaron2015-09-21 16:00:00
Author

Fler artiklar om Barcelona