Van Gaal-diagnosen

Efter att ha sett lagets bedrövliga insats på San Siro, uppföljd av två smärtsamma förluster mot Real Madrid i cupen och ligan, fanns det inte mycket på förhand som tydde på att Barça skulle ta sig vidare till kvartsfinal. Istället för att tycka att det gjorde mig till en dålig supporter för att inte tro på mitt lag försökte jag rättfärdiga mina tankar genom att skylla det på alla de åren man fick lida under Gaspart-eran. 
 

Då hade man oftast få anledningar att känna stolthet över klubben och ännu få anledningar att fira triumfer. De uteblivna titlarna kombinerat med det pinsamma spelet och attityden spelarna visade upp på planen gjorde att man drabbades av en grov förlorarmentalitet och mindervärdeskomplex. 
 

Allt ändrades när Laporta och Rijkaard kom in i bilden. När Pep Guardiola väl gjorde sin grandiosa comeback till sin moderklubb var en ny generation av culés på uppgång. En generation som var vana vid att se Barcelona rapa upp titlar, hand i hand med ett tiqui-taca spel som charmade en hel fotbollsvärld. 
 

För dessa fans var det nästan en dag på jobbet att åka till Madrid och vinna på Santiago Bernabéu. Under min inledande tid som culé var förväntningarna betydligt lägre när man begav sig till den spanska huvudstaden och man såg ett oavgjort resultat nästan som en moralisk seger. 
 

Det här sistnämnda exemplet på försiktighet är i och för sig inte något nytt inom el barcelonismo. I sin självbiografi kan man notera en viss frustration hos Xavi för det pessimistiska tänkandet som alltid tycks ha funnits bland klubbens anhängare. Han uttryckte sin önskan om att få se en förändring och menade arr man aldrig skulle bli en vinnande förening om man i första hand inte trodde det var möjligt att vinna. 
 

På sätt och viss kan man säga att Van Gaal slog huvudet på spiken när han sa ”siempre negatiffa, nunca positiffa”, alltid negativ, aldrig positiv, på sin säregna och knackiga spanska. 
 

Även om den holländske tränaren varken pratade om eller riktade sin ilska mot fansen (det var istället en lokal journalist under en presskonferens som utsattes för det verbala misshandlingen) kan man applicera det ökända frasen till hur mentaliteten hos många culés har sett och fortfarande ser ut. 
 

Nu vill jag inte för den delen generalisera och påstå att alla vi som upplevde ökenvandringen på grund av Joan Gaspart är pessimistiska jävlar och att alla som växte upp med ligatitlar och framgångar ute i Europa under Rijkaard och Guardiola är optimistiska individer by nature. Det vore orättvisst att dra alla över en kam, åt vare sig det ena eller det andra hållet. 
 

Det ska dock bli intressant om någon som jag, och alla andra som delar mina ”negatiffa” tankegångar inför en till synes omöjlig utmaning, kan genomgå en radikal förvandling efter den otroliga bedriften mot Allegris manskap. Klubben hade onekligen mått bra om det blir så.