Inför: Barcelona-Villarreal - En nostalgitripp
I helgen möter Villarreal Barcelona på Camp Nou. Den 21 oktober möttes de på El Madrigal. Jag var där och här följer en nostalgisk reseberättelse från Vila-Real.
Den 2 augusti, på min sjuttonårsdag, fick jag min enda födelsedagspresent för den födelsedagen. Presenten bestod av att bli bjuden på valfri Villarreal-match under hösten och kändes som det bästa en ung fotbollsintresserad man kunde få. Efter att jag och mitt resesällskap, i form av min far, kollat upp våra kalendrar så kom vi fram till att den 21:a oktober passade bra för oss båda. I säsongsprogrammet stod det: Villarreal – Barcelona.
Jag och pappa for ner på torsdagen före helgen då matchen skulle spelas. Vi bodde i Valencia, där vi utforskade allt från Valenciansk paella (originalet) till Valencias alla sevärdheter. Villarreal och Valencia går inte alltid så bra ihop fotbollsmässigt, men jag måste säga att Valencia är en av de finare städer jag besökt. La Lonja och Ciudad de las artes y las Ciencas avverkades i rask takt innan det på lördagen var dags för matchen.
Tåget från Valencia tog lite mindre än en timme. Under resan fick man upptäcka den spanska landsbygden och se apelsinodlingar och övergivna hus. Naturen påminner en aning om någon slags halvöken, och det är inte direkt där man hade tänkt bosätta sig när man är gammal och grå.
Tågstationen i Vila-Real har samma naturinslag runt om sig. Stationen är liten och väntrummet rymmer kanske tjugo personer som mest. Bredvid stationen satt en stadskarta, och någon kilometer uppåt i staden, bort från tågstationen ska El Madrigal ligga enligt kartan.
Vi börjar traska iväg. Vila-Real känns som en krock jämfört med Valencia. Vi har kommit dit vid två-tiden på eftermiddagen och hela stan verkar ha tagit siesta redan nu. Även om staden skulle kunna beskrivas som en tråkig byhåla så är det en mycket gemytlig och mysig stämning som ligger i luften hela tiden. Längs de trånga gatorna och de höga husfasaderna kryllar det av små pubar och barer. Stället påminner faktiskt en hel del om Gamla stan i Stockholm.
De enda som vi träffar på vägen är de karaktäristiska spanska gubbarna, som alla ser likadana ut och är ute på sina promenader, även om vissa knappt tar sig framåt. Gubb-uniformen i Spanien är kostymbyxor, kortärmad skjorta, skor av skinn och gärna en kofta eller tjock tröja på axlarna. Lägg där till den obligatoriska käppen. Tänk på det om ni besöker Spanien någon gång, alla äldre män ser verkligen ut så. Rätt underhållande faktiskt.
Innan vi kommer fram till El Madrigal sätter vi oss för att äta lunch. Vi hittar en så kallad sportbar och beställer in tapas. Vi frågar också om det finns någon butik där man kan köpa Villarreal-tröjor och liknande. Servitrisen berättar att det ligger en bredvid El Madrigal innan hon rusar iväg som om hon hade glömt något. Jag och pappa tittar fundersamt på varandra, innan vi upptäcker att servitrisen kommit tillbaka. Hon har med sig en Villarreal-bandera som hon ger mig. Kanske inte riktigt vad vi menade, men givmildheten är det inget fel på i Vila-Real.
Vi hittar efter lite virrande till El Madrigal. Villarreals borg växer upp mitt bland bostadshusen och när vi går runt arenan ser vi att den faktiskt sitter ihop med vissa av dem. Eftersom matchen börjar klockan åtta på kvällen har vi en del timmar att slå ihjäl. Det gör vi genom att titta på Bundesliga inne på Villarreals officiella cerveceria och att innan matchen inhandla Villarreal-tröjor i den officiella tiendan. Efter en middag på en ny mysig liten bar så börjar det dra ihop sig. Barca-fansen har hållit igång aningen mer än Villarreals dito under dagen, men nu börjar det jämna ut sig då barnfamiljer, pensionärer och ungdomar väller ut från lägenheterna i Vila-Real.
Innan vi går in på El Madrigal så kommer Villarreals spelarbuss, och vi får titta när spelarna går in i arenan. De enda som vinkar är Pellegrini, Pires, Mati och Cygan. De övriga ser ruskigt sammanbitna ut.
Mitt första besök på El Madrigal börjar med en tråkig upptäckt. Jag kommer att sitta mitt i Barca-klacken. Tydligen så förväntas man vara Barca-supporter om man köper en biljett till en fotbollsmatch från Sverige, även om det är Villarreal som är hemmalag. Visst, det är inget fel på Barca-fansen, de har varit riktigt trevliga hela dagen, men det är klart jag vill stå bland mina egna. Eftersom bortafansen har en inglasad liten bur att hålla tillgodo med på El Madrigal så är det inte direkt tänkbart att bara gå och sätta sig nån annanstans. Dessutom står det poliser lite här och där och håller stenkoll på att man verkligen sitter på sin plats.
Barca-fansen jublar när Messi kommer ut för att värma upp, och Victor Valdes vinkar upp mot oss. När Villarrealspelarna springer förbi oss blir det dock andra ord som viner i luften, och jag känner mig rätt ensam med min gula tröja mitt i det röd-blå havet.
Matchen börjar och den kunde inte ha börjat bättre. Franco klackar till Cazorla som plötsligt är fri med Valdés och redan efter tre minuter exploderar El Madrigal. Jag ställer mig upp och skriker mitt bland Barca-fansen som blev oerhört tysta och satte sig ner på en gång. 1 - 0!
Barcelona anfaller åt hållet vi sitter åt. Messi dribblar och kommer fri i straffområdet men Cygan gör en fantastisk brytning, klockrent på bollen. Villarreal spelar bra, och hela matchen är välspelad. Den gula ubåten vet att det enda sättet att besegra Barcelona är genom att göra det med deras egen medicin, det vill säga ett vårdat passningspel där motståndaren får låna bollen så lite som möjligt. Inte att ställa upp en köttmur framför eget straffområde.
Några minuter senare slår Cani en finurlig passning till Pires som kommer före Abidal till bollen och blir sedan fälld av densamme i straffområdet. Det blir straff. En tveksamt dömd straff inser jag senare när jag får se tv-bilder på händelsen. Inte feldömd, men tveksam.
Fram till straffpunkten kliver Marcos Senna och dunkar bollen mitt i målet. 2 – 0 och El Madrigal kokar igen. Villarreal-fansen på andra sidan glasväggen pekar finger åt oss inne i glasburen och jag försöker visa att jag är en av dem.
Några minuter efter det vandrar Messi inåt i planen och slår en fantastisk passning till Bojan som inte gör något misstag fri med Viera. Reducerat och Barca-klacken vaknar till liv igen och Bojan vinkar upp mot oss. Bojans första ligamål, känns som att man kan få tillfälle att skryta om att man sett det live i framtiden.
Några minuter senare skjuter Xavi ett skott som går rakt på Viera. Den uruguayanske keepern sparkar iväg bollen upp mot Franco som nickar ner bollen till en framstörtande Pires. Bobby lyckas, i full fart, med en underbar tvåfotare och glider emellan Milito och Puyol och kommer fri mot målet. Han blir dock upphunnen av Milito som samtidigt fäller Pires, och det är ny straff. Borde väl ha varit frilägesutvisning där, men det är inget man mår dåligt av idag.
Senna kliver fram igen och det är 3 – 1 till Villarreal.
Under den andra halvleken försöker Barcelona utan att lyckas. Man kastar in Giovani istället för den usle Oleguer, som Cazorla haft lekstuga med hela matchen. I Villarreal får Bobby Pires ytterligare ett friläge då han kommer springande rakt emot oss, mot Barcelonas mål, men väljer att försöka klacka bollen till Cani som sprang strax bakom.
Pires, som har helt fantastiskt underbart lysande i den här matchen, byts till förmån för Mati när det är tjugo minuter kvar. Mati börjar med att tunnla Puyol innan han bränner det efterföljande friläget.
Barcelonas sista läge får Iniesta, som nickar bollen mot ett i stort sett öppet mål. Men Viera, som såg ut att vara överspelad, kommer flygande och gör århundradets räddning och ser till att gästernas målfabrikation stannar vid ett mål.
Barca ser ut att ha givit upp matchen, och supportrarna följer i deras fotspår. Borta är sånger som ”Puta, puta, puta Villarreal” och den gamla klassikern ”Puta Espanyol” som de faktiskt brände av trots att det var Villarreal de mötte. Real Madrid fick sig också en törn däremellan vill jag minnas.
Domaren blåser till slut av matchen och Villarreal vinner mot Barcelona för att de var bättre, inte för att domaren dömde tveksamma straffar. En av de bästa fotbollsmatcher jag har sett och den absolut största fotbollsupplevelsen. Det blev en mycket lyckad födelsedagspresent, till slut.
I helgen
Om vi blickar framåt istället för bakåt, vad talar egentligen för att Villarreal ska vinna matchen mot Barcelona? Det finns en del likheter.
- Villarreal gjorde omgången före en dålig match mot Osasuna (förlust 2-3 den gången)
- Rossi var avstängd den gången. Den här gången är han skadad och kan missa matchen.
- Barcelona hade haft många spelare ute på landslagsuppdrag, medan Villarreal hade haft bara ett fåtal. Nu har Barcelona spelat CL-åttondel mitt i veckan, medan Villarreal fått vila.
- Villarreal spelar alltid bra mot de större lagen.
Självklart finns det många olikheter också, men jag väljer att fokusera på det positiva från förra gången.
Mot seger!
