En kärlekssaga går mot sitt slut
Efter tre sagolika år är romansen över. Pascal Cygan lämnar Villarreal.
Det var den sista augusti 2006. Transferfönstret var bara timmar från att stänga igen. Villarreals redan tunna backlinje hade åkt på ett tufft bakslag i och med Gonzalo Rodríguez korsbandsskada. Klubben var därmed i behov av att stärke upp de bakre leden, och på denna hektiska sista dag kom slutligen nyheten att Robert Pires (som också var ny i klubben och precis hade åkt på en Gonzalo-liknande skada) lagkamrat från Arsenal-tiden, Pascal Cygan, hade skrivit på ett tvåårskontrakt med Villarreal. En häftig reunion att se fram emot alltså. Eller?
Tvärtom. Vi var alla i chock. Det var så att det kom en liten tår i ögat, och jag kan lova, det var inte glädjetårar. Pascal Cygan uppnådde legendstatus under sin tid i The Gunners. Inte för att han var en särskilt bra fotbollsspelare, snarare tvärtom. Just därför var jag skeptisk redan från början. I Villarreal har han väl inte uppnått direkt samma status bland fansen som i Arsenal (så vitt jag vet, han kanske är husgud nere i staden), men trots alla de gånger jag svurit åt honom, och trots alla dyrbara poäng han kostat oss, så har Pascal Cygan vuxit till något av en legend i mina ögon. Just för att han är Pascal Cygan.
Jag minns så tydligt hans sista match i Villarrealtröjan. Eller, inte tillräckligt tydligt för att ens komma ihåg vilka motståndarna var, men jag minns misstaget, misstaget som kostade oss två viktiga poäng. Cygan tog på sig skulden för målet i efterhand, precis som en sann gentleman skulle ha gjort. Det skulle visa sig bli hans sista match i Villarrealtröjan. På något konstigt vis känns det ändå rätt att Cygan fick avsluta med en mindre lyckad (läs usel) match. Det hör till på nåt vis, och det höjer hans legendstatus ännu mer. Tänk er när Pascal sitter och berättar om sin karriär för barnbarnen, och när han kommer till kapitlet Villarreal där han ska berätta om sin sista match i den gula tröjan. Jag blir tårögd av blotta tanken, denna gång av glädje.
Det blev bara fyra matcher den gångna säsongen, säsongen han egentligen inte skulle spelat kvar i Villarreal överhuvudtaget. Hans tvåårskontrakt gick ut redan förra sommaren, men av någon outgrundlig anledning valde ledningen att ge honom ett år till. Troligtvis av ren lathet för att slippa hitta någon ersättare, kombinerat med ekonomiska skäl, men kanske var det på grund av Pascal Cygans speciella aura som han fick stanna. Inte nog med att han är tämligen genomusel på allt förutom att nicka en boll, han är inte speciellt karismatisk heller. Men det finns något speciellt med Pascal Cygan, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men det finns där, det finns där.
Jag vet att det låter konstigt, men jag tror faktiskt att jag kommer att sakna vår skalliga fransman när nästa säsong sätter igång. Man brukar ju säga att man inte saknar något förrän det är borta. Så kommer nog fallet att vara med Pascal Cygan.
Väljer att avsluta med en klassisk Arsenal-ramsa som jag diggar hårt:
He's bald,
He's shit,
He gets a game when no-one's fit,
Pascal Cygan! Pascal Cygan!
Tack för allt!
