Barcelona - Villarreal 1 - 1
Med en på förhand övermäktig uppgift växte Villarreal. Genom fint försvarsspel och David Fusters mål lyckades man få till ett oavgjort resultat borta mot Barcelona.
I halvtid fick undertecknad ett sms från redaktionskollegan Jonas: ”Det tog tre år, men nu sitter vi här med hög press och tre poäng på G på Camp Nou”. Det enda jag kan göra är att instämma. Att spela med hög press var i stort sett det enda Valverde ville förändra med Villarreals starkt Pellegrini-stänkta spelidé. ”Vi behöver inte ändra speciellt mycket”, sa Valverde då han tillträdde, förutom just den höga pressen då. Men istället för det fina Ingeniero-spelet från vår gamle silverbacks mastermind så inleddes säsongen bedrövligt, och den så omtalade utlovade höga pressen uteblev och har inte synts till på hela säsongen.
Inte undra på att man blev förvånad när Villarreal, som alltid börjar sina matcher avvaktande och rätt bedrövligt, istället börjar matchen mot Barcelona på Camp Nou med att fullständigt jaga livet ur sina motståndare och nästintill få dem att springa in med bollen i eget mål. Under de första minuterna tvingar man Barcelonaspelarna till enkla misstag, och det känns som att man får ett psykologiskt övertag och en väldigt bra ingång i matchen.
Laget som utför det fina arbetet är en backlinje bestående av Venta, Godin, Marcano och Capdevila framför Diego i målet. Ett femmannamittfält med Bruno och Senna centralt, flankerade av Cani och Cazorla och med Fuster som offensiv spets, och längst fram är Nilmar ensam anfallare.
Då Villarreal inleder så fint passar det väl att göra mål om man heter Barcelona, så vad finns det då att tveka på? Efter att Alves slagit in bollen i straffområdet slår Henry till med högern och träffar stenhårt i ribban, och på returen kan Pedro ta ner bollen och placera den vid sidan om Lopez. 1-0, och Pedro får stå riktigt omarkerad, men å andra sidan kan man väl inte räkna med att backlinjen förutser att bollen ska ribbstudsa till målskytten.
Villarreal verkar dock inte deppa överdrivet mycket, utan fortsätter tålmodigt och energiskt med det fina försvarsspelet över hela planen. Men vad ska man med chokladsås till utan glass, egentligen? Ligger man under är det ju mål man ska göra, inte försvara.
Ubåten mobiliserar därför sina styrkor och flyttar fram spelet. Nilmar får en jättechans men blir avvinkad för offside, och Villarreal skapar mängder av hörnor och frisparkar tack vare att de helt enkelt stressar Barcelona. Tyvärr är hörnorna av samma kvalitet som de falsettskrik som kommer som en följd av undertecknads reaktion vid insikten av just kvaliteten på hörnorna.
Även om det känns som att det är Villarreal som har kontroll på matchen i mitten av första halvlek är det Barcelona som får de farligaste lägena. Zlatan har ett jätteläge men skjuter 20 meter utanför och Henry har en farlig nick som Lopez dock kan rädda ganska enkelt.
Slutligen kommer dock chansen med stort C för Villarreal. Fuster djupledsspelar Cani som håller i och sedan slår ett inlägg till Fuster som kommer perfekt till bollen, men den gode David ser ut att sikta sin nick mot sitt eget skrev vilket gör att bollen studsar rakt ner i marken och sedan över ribban.
Den sumpade chansen suger musten ur Villarreal helt, och de sista tio av den första halvleken är det spel mot ett mål då Villarreal egentligen bara har tur att Barcelona inte utnyttjar sin press på ett bättre sätt. Trots den dåliga avslutningen på halvleken är det med viss optimism som vi går in till den andra halvleken, då Villarreal givit oss ljusa glimtar under de första 45.
Andra halvlek
Och visst börjar det fint. Fuster frispelas och kommer ensam med Valdes, men avslutar strax utanför målramen. Men redan i anfallet efter spelar Cani in bollen till Fuster som helt omarkerad i stort sett springer in bollen. 1-1, och Fuster är verkligen en man för de svåra bortamatcherna, då han nu gjort mål borta mot Sevilla, Atlético och Barcelona.
I och med målet tar Villarreal över spelet och ser ut som det klart piggare laget. Barcelona svarar med att byta in Iniesta som genast får fart på laget och är nära att göra mål på ett långskott som Diego Lopez gör en räddning i världsklass på. I och med Iniestas framfart tappar också Villarreal sitt tidigare initiativ och Barcelona tar över spelet igen. Villarreal sticker upp med hörnor och frisparkar som dock är av samma bottenkvalitet som i första halvlek, men samtidigt skapar inte Barcelona något av större fara heller. Detta trots att Bruno och Senna ofta misstajmar varandra i pressa-och-falla-dynamiken vilket leder till att Barcaspelarna får attackera rättvända ofta och med många spelare. Bäst läge får Zlatan som får fritt skottläge men skjuter bollen utanför.
Valverde försöker åtgärda den uteblivna offensiven med två byten. Cazorla och Nilmar ut – Escudero och Rossi in. De båda får dock mest agera åskådare så spelet mer och mer flyttas till de gulas planhalva. Den sistnämnde ska dock få en jättechans, då han frispelas med en högt studsande boll mot Valdes. Rossi väljer att använda yttersidan för att peta bollen förbi honom, och länge ser det ut att fungera, men där bakom dyker Puyol upp och rensar undan bollen. Faktum är att Villarreal har flera lägen till farliga omställningar under sista minuterna, men slarvar bort både bra frisparkslägen och flera chanser att spela fristående spelare och så vidare. Efter en övertidsperiod som vittnar om otillfredsställelse med resultatet hos domaren så blåses matchen av. Matchen slutar oavgjort, ett resultat som får anses vara rättvist.
Trots att det offensiva spelet stundtals fallerade var detta en match där det fanns många ljusglimtar. För det första såg försvaret stabilt ut för första gången på länge. De farliga lägena uppstod snarare då mittfältet hamnade ur position, och Barcas anfallstrio gavs inte mycket till rum att prestera.
För det andra så fick vi äntligen se prov på det höga presspelet. Det tog ett halvår men då vi äntligen fick se det så såg det riktigt bra ut. Så här vill jag gärna se Villarreal spela i resten av säsongens matcher.
Den tredje ljusglimten heter David Fuster. Han är inte speciellt teknisk, inte speciellt snabb eller spektakulär och hans avslut är inget vidare. Han är väl inte så mycket till fotbollsspelare, egentligen. Men däremot har han en förmåga att löpa sig till och ställa sig i exakt rätt läge gång på gång. Precis som vid hans tidigare mål så missar han gärna först någon chans, men står man ständigt bra till går det inte att missa hela tiden. Lägg därtill att han utstrålar sådana där magiska Franco-vibbar då han ena stunden dribblar bort Xavi för att i nästa missa bollen. Synd bara att man i stort sett måste offra en anfallare för att ge honom hans perfekta roll som offensiv mittfältsspets, för den gode David är en matchvinnarkaraktär av rang.
Med lite tur hade vi kunnat vinna den här matchen, så bra var vi.
Slutligen: Dani Alves är riktigt ful i rakad skalle, sämre huvudform för den frisyren har inte skådats sedan Britney Spears hårlösa dagar.
Startelvor
Barcelona – Valdes; Alves, Puyol, Piqué, Abidal; Jonathan, Xavi, Busquets; Pedro, Zlatan, Henry
Villarreal – Lopez; Venta, Godin, Marcano, Capdevila; Senna, Bruno, Cani, Cazorla (Escudero 67'), Fuster (Eguren 89'), Nilmar (Rossi 75')
Bollinnehav: 61 – 39 %
Skott på mål: 3-2
Gula kort: Zlatan och Puyol i Barca. Fuster, Venta, Marcano och Bruno i Villarreal
källa: espnsoccernet.com, marca.com, tv4sport
