Villarreal - Osasuna 0 - 2
Nej, nej och åter nej.
Villarreal ställde upp med samma manskap som kollega Jacobson grävt sig fram till i sin införrapport. Det vill säga följande:
Nilmar – Llorente
Pires – Bruno – Senna – Cani
Capdevila – Marcano – Godin – Angel
Diego Lopez
Mot sig hade de ligans gråaste gäng – Osasuna. Laget som brukar plåga oss med 0-0 matcher och på pappret har ett lag helt utan kreativitet, men som ändå finns kvar i ligan när säsongen drar igång igen då lag som Betis eller Zaragoza inte gör det.
Första halvlek
Villarreal inledde matchen piggt, framförallt var de båda anfallarna Llorente och Nilmar på hugget. Llorente blir redan i den andra minuten framspelad av just Nilmar i straffområdet, men blir i skottögonblicket upphakad av en Osasunaspelare. Llorente skriker efter straff men reprisen visar att det snarare är basken som springer in i motståndaren.
Sju minuter senare är det Nilmar som är framme då han viker in i planen och skjuter med högerfoten, dock rakt på Osasunas målvak Ricardo.
Men det är Osasuna som gör det första målet, och det sker vid deras första riktiga målchans. Camuñas slår in bollen från vänster, och bakom Capdevila kommer ligans högsta hårfäste, Juanfran, löpande i bästa tjurrusningsstil á la Pamplona och slår enkelt in bollen i mål. Oerhört svagt av Capdevila att inte uppfatta Juanfrans löpning men också dålig kommunikation från övriga försvarsspelare. Hursomhelst: 0-1 till Osasuna.
Målet gör Villarreal stirrigt och och paralyserat. Rörelsen i anfallsspelet är under all kritik, och spelet är allmänt stressat. Viljan finns där hos många, men det blir mest pannkaka av allt då framförallt den sista passningen sällan sitter där den ska. Trögast av alla är Pires som ser galet oinspirerad ut och mest springer runt och fixar frillan.
I Villarrealsvackan är istället Osasuna nära att utöka sin ledning då Azpilicueta drar till, men Diego Lopez gör en riktigt fin räddning. Strax därefter är Mousad nära att göra mål, men Lopez gör då en benparad och avväger faran. Jag skrev tidigare att Osasuna är ett lag utan kreativitet, men Camuñas är en riktigt bra spelare. Han är också framme och oroar flertalet gånger med fina finter och ett farligt volleyskott, men inget utav det resulterar i något mål.
Villarreals sista chans i den första halvleken får Llorente som efter en misslyckad rensning kommer fri med en studsande boll, men nickar utanför.
Den första halvleken skulle kunna beskrivas som att lyssna på Gyllene Tider. Det finns inget innehåll och inget djup, ändå det svänger på ganska bra – men till sist blir man ändå bara spyless.
Andra halvlek
I halvtid gör Valverde två byten. Ut med cementfötterna Senna och Pires och in med Escudero och Ibagaza. Genast blir det fart på de gula. Inte för att någon av inhopparna spelar särskilt mycket bättre än de utbytta, men tänk vilken skillnad lite spring i benen kan göra på en fotbollsplan.
Även om spelet blir bättre skapas fortfarande inga chanser. Det närmaste man kommer i målchansväg är Ibagazas skott sju meter över målet och Escuderos dito. Även Cani är framme och hotar några gånger, men är alldeles för plottrig med bollen för att något farligt ska skapas.
I den 65:e minuten lessnar Valverde till slut på att Angel är en värdelös högerback och plockar in Rossi istället, vilket betyder att Cani får lira högerback.
Den unge Beppe är också han väldigt löpvillig av sig, men kommer sällan till sin rätt ute på högerkanten där han placeras efter sitt inhopp.
Ändå är det en slags forcering som Villarreal försöker göra. Det resulterar i mer bollinnehav och ett mer rörligt anfallsspel, men knappast i några riktiga kvitteringschanser. Frisparkar och hörnor skapas det gott om däremot, men vem bryr sig när varenda en av dom slås bort i tomma intet?
Forceringen kommer av sig, och istället för att anfalla slösas tiden bort till att se Godin tappa bollen i backlinjen för att sedan sno tillbaka den med en idiottackling och till att se Marcano få bollen i bakhuvudet när han ska nicka. I offensiven kommer Capdevila aldrig till sin rätt, och den i inledningen så pigge Nilmar försvinner helt.
Mitt i all misär kommer då en ljusglimt. Rossi skjuter, Ricardo räddar men på returen är Llorente där och rullar in bollen i öppet mål men: offside. Llorente skriker puta madre och ser på riktigt ut att vilja döda linjedomaren, men reprisen visar att linjedomaren gjorde helt rätt – Llorente är en halvmeter offside.
Minuten senare kommer dock den miserabla spiken i kistan. Juanfran frispelas och rundar en passiv Diego Lopez innan han rullar in bollen i mål. Ridå, och jag orkar fan inte ens skriva vad som hände under de sista sju minuterna för då har Villarreal inga fans kvar. Så pinsamt var det.
Villarreal förlorar återigen en match direkt efter man verkat komma in i en positiv trend. Så fort det går bra går det dåligt, känns det som. I denna match fanns det i vissa stunder energi och ljusglimtar, men det skapas aldrig några chanser. Idag var Bruno den bäste mittfältaren på planen, vilket säger det mesta. Pires och Cani är oerhört skickliga fotbollsspelare, men de skapar ingenting. Cazorlas frånvaro är redan nu smärtsamt tydlig. Sämst av alla idag var dock ytterbackarna. I första halvleken fyllde de åtminstone på offensivt, men då missade de istället bollen när de väl fick den och i den andra hade det varit bättre att spela med Cygan och Fuentes på varsin kant. Idag var både matchen och Osasuna dåliga, men Villarreal var banne mig ännu sämre. Det är bara att bryta ihop och komma igen.
Villarreal – Osasuna 0 – 2
Mål: Juanfran (15' och 84')
Skott på mål: 3 – 4
Bollinnehav: 60 – 40 %
Gula kort: Angel, Llorente, Ibagaza i Villarreal och Puñal i Osasuna.
Domare: en extremt blåsvillig Perez Burull
källa: tv4sport, espnsoccernet.com
