2019-01-13 18:30

Carolina - Nashville
6 - 3

Almeria - Villarreal: 1 - 1

För ovanlighetens skull möttes två lag i Segundan som försökte anfalla via marken, dessutom på en anständig gräsmatta. Båda lagen anföll dock utan fart och finess och fick rättvist dela på poängen.

Julio Velázquez var efter matchen mot Barcelona B helt oförstående till hur hans mannar inte hade lyckats göra fler mål på chanserna de skapat.
Det hade han rätt att vara då, för Villarreal stod för en av få matcher den här säsongen där chanserna duggade tätt.
Att han efter gårdagsmatchen, och även under liknande tillställningar förut, svarade på efter-matchen-presskonferensen på ungefär samma sätt; att han var nöjd med spelarnas insats och tycker att man lika gärna hade kunnat få in någon boll till har han dock absolut inte rätt att säga. Snarare känns det grymt opålitligt att ha en tränare som inte ser några fel, trots att laget är långt ifrån platsen man har som målsättning att nå och fortsätter ha oerhörda problem med målskyttet match efter match.

Diego Marino var fortsatt otillgänglig på grund av skada, och dessutom hade Hernán Pérez åkt på någon skavank och följde inte med på trippen. Uche hade lämnat laget för att representera Nigeria i AFCON och Cani var småsjuk och ansågs därför inte redo att starta matchen men fanns ändå med på bänken.
Velázquez hade alltså ganska begränsade valmöjligheter när det gällde de offensiva positionerna och valde att kasta in Moi Gómez på högerkanten i Canis frånvaro och Jony Pereira på topp tillsammans med Cavenaghi istället för Uche. I övrigt var startelvan från senast intakt.

Juan Carlos
Javi Venta – Mellberg – Musacchio – Jaume Costa
Moi Gómez – Senna – Bruno – Trigueros
Cavenaghi – Jony Pereira

Första halvlek:

Villarreal tog tag i taktpinnen från allra första början, påhejade av de tillresta Villarreal-fansen som var fler än vanligt på grund av de billiga biljettpriserna Almeria hade satt på den här matchen, och överröstade faktiskt hemmapubliken till en början.

Villarreal satsade främst på djupledsbollar mot den rörlige Jony, som ofta kom först till bolllen, men vars fart på längre sträckor inte alls är samma som den i själva ryck-momentet. Det ledde inte till några direkta chanser för den nygamle anfallaren, utan han fick mest med sig några hörnor som blev resultatlösa.

Almeria var dock som sagt inte ett typiskt Segunda-lag vars primära taktik är att slå långa bollar på en bjässe på topp och sedan hoppas att han kan få ner den till ett par framforsande medspelare. Nej, Almeria försökte också bygga upp spelet någorlunda metodiskt efter backen, men hade också svårt att skapa något tidigt i matchen. Efter 20 minuter var faktiskt matchens enda avslutsförsök som inte tillkomit efter fasta situationer varsitt tamt skottförsök från långt håll från lagen på Estadio del Mediterráneo.

I minut 23 och cirka två minuter framåt stod Almeria dock för en riktig chanskavalkad utan att egentligen ha spelat upp sig.
Först fick Verza ett bra skottläge från straffområdeslinjens mitt, men Mellberg kastade sig och täckte undan hans hyfsat hårda skott.
På hörnan kom Soriano först till bollen utan någon tight markering eftersom hans markerare, Senna, blivit omkullknuffad av en annan Almeria-gosse och borde fått frispark, men Soriano nickade hursomhelst bollen strax utanför Juan Carlos ena stolpe.
Almeria lyckas efter det tidigt bryta Villarreals uppspelsförsök och högerbacken slog sedan en macka över Jaume Costa till den snabbe högeryttern Jonathan som ryckte ifrån sin bevakare till ett friläge, men Juan Carlos lyckades komma ut i tid för att mota bort hans avslut med en benparad. Bollen studsade dock från hans ben på en hemåtrusande Mellberg och höll på att studsa in i egen bur, men svensken slängde sig och svepte undan bollen på mållinjen. Det var så nära mål att det var omöjligt att avgöra om bollen faktiskt var över mållinjen eller inte på reprisbilderna.

Almeria hade mer bollinnehav än Villarreal från ungefär minut 25 och halvleken ut. Bruno hade antingen fått order om att spela defensivare än under de senaste matcherna eller tvingades ner djupare på egen planhalva på grund av att Almeria vann bollen tidigt för det mesta. Trigueros gjorde det mesta okej med bollen men tog för få egna initiativ och har en liten formdipp. Moi är fortfarande väldigt valpig och felvärderar situationer, tappar bollen för enkelt, spelar för sig själv och har dålig koll på sin omgivning. Cavenaghi som hade klart flest chanser mot Barcelona B rörde knappt bollen nu. Och Jony rörde sig mycket, men är inte speciellt snabb, väldigt vek, valpig trots sin ålder och var ofta den som tappade bollen när Villarreal anföll.

En chans vardera lyckades båda lagen skapa innan pausvilan i alla fall. Trigueros kom till ett skottläge med vänstran med drog bollen över på halvvolley. Och i anfallet efter skickade Almerias högerback in ett fint inlägg som en påfyllande Soriano vann igen och därifrån nickade i ribban.

Andra halvlek:

Som vanligt halvsov Villarreal under andra halvleks inledning och det blev ödesdigert efter 49 minuters spel. Först slogs ett inlägg in på chans från vänster och tog sig hela vägen över till andra sidan varifrån bollen återigen dunkades in mot straffområdet. Mellberg försökte skjussa ut bollen till hörna, men istället gick den i stolpen och sedan ut till Corona som enkelt kunde stöta in bollen till 1-0 för hemmalaget.

Almeria fortsatte efter målet att försöka pressa högt och göra det svårt för Villarreal att lyfta laget, men det började ändå se lite bättre ut för de gula. Cani kom in istället för Moi efter 51 minuter och är bättre på att röra sig över hela banan och kombinera med sina lagkamrater och på så sätt göra det svårare för motståndarna att erövra bollen. Dessutom är han den i laget som är bäst på att ”glida” förbi motståndare på egen hand. Bruno började flytta upp lite mer. Jaume Costa och Javi Venta öste på mer uppåt men slog bedrövliga inlägg när väl chansen gavs. Detta ledde bara till en halvös nick i straffområdet från Trigueros i chansväg.

I minut 60 hände det däremot grejer. Först fällde Pellerano Jony strax utanför Alemerias straffområde och fick för det syna ostskiva nummer två för kvällen och följaktligen även ett rött kort efter det. Samtidigt pasade Villarreal på att slänga in den erkänt duktige frisparksskytten Farinós istället för Trigueros.
Det blev dock Senna som fick slå frisparken, och på sitt vanliga sätt tryckte han till bollen med vristen och fick både till en obehaglig båge på bollen och en studs framför målvakten. Just målvakten försökte greppa bollen men misslyckades och Mellberg kastade sig då snabbt fram och stötte in returen till 1-1.

Min förhoppning om att Villarreal nu skulle forsa framåt och skapa chans på chans i en vild segerjakt besannades dock inte.
Spelet var fortsatt ganska jämt fördelat och inga chanser värda att nämna skapades förens klockan börjat ticka upp mot minut 80. Cani bestämde sig då för att gå på en soloräd och lyckades fint med detta. När straffområdet hade nåtts passade han sedan Jony som direktskarvklackade bollen vidare till Pandiani som äntrat planen istället för Cavenaghi några minuter tidigare. El Rifle var dock sin vana trogen seg med att få kontroll på bollen och en back hann in och täcka undan hans skott från ett fint läge i straffområdet.

De sista tio minuterna hade Villarreal mestadels bollen men skapade väldigt lite. Chansskaparmetoden var inlägg mot El Rifle, och precis som tidigare blev den utdelningslös och Villarreal fick återigen åka hem utan tre poäng att glädjas åt.

Övriga kommentarer:

Velázquez är fortfarande tränare utan att ha löst problemet med chansskapandet och målskyttet som funnits hela säsongen.

Farinós såg mycket bra ut när han kom in med fin bollbehandling och passningsspel, men hade en rätt oklar roll.
Personligen skulle jag vilja testa en taktik där man använder alla de bästa passningsspelarna samtidigt på mittfältet – Senna, Bruno, Cani, Farinós och Trigueros – för att känna att man har övertaget en hel match och kan skapa chanser via tålamod istället för att hoppas på det bästa gällande ett av få inläggslägen mot en ensam gubbe i straffområdet.
Gärna med en febrilt löpande Hernán Pérez ensam på topp, men jag vet ju såklart att det inte kommer hända så länge Velázquez är tränare för Villarreal.

Cani fick för övrigt ett gult kort när han blev regelvidrigt kapad och tog bollen med handen men inte inte fick frispark med sig.
Bara 10 minuter eller så senare upprepades EXAKT samma situation. Cani fult fälld, tar bollen med handen, frispark emot sig, men nu inget gult kort till. Domarens inkonsekvens var genomgående, med det där som det mest uppenbara exemplet.

Jony är inte frälsaren.

Någonting måste hända NU, och jag har inte förtroende för att Velázquez kan ordna det. Tiden börjar bli knapp.