2018-12-02 21:00

Washington - Anaheim
5 - 6

Förra säsongens standardprocedur upprepade sig: Numancia - Villarreal 1-1

En match med väldigt olika matchbilder i de två halvlekarna slutade 1-1 efter att Villarreal, precis som vid hundratals tillfällen förra säsongen, släppt in ett sent mål på en fast situation.

Som Patrik var inne på i infören så verkar fotbollstränare världen över lida av någon slags fobi mot att ändra ett vinnande lag, på samma sätt som Bruno aldrig vågar ändra frisyr. Således var startelvan från förra helgens skalp intakt sånär som på en position; Truyols fick kliva in bredvid Musacchio i mittförsvaret istället för skadade Mellberg, och förstörde därmed den härliga estetiken med två skäggbeprygga mittbackar.

Elvan i sin helhet (4-2-2-2):

Mariño
Javi Venta – Musacchio – Truyols – Jaume Costa
Cani – Senna – Bruno – Moi Gómez
Uche – Pandiani

Första halvlek:

Av någon outgrundlig anledning är det, och har det alltid varit, väldigt stor skillnad på de flesta lagen i världens approach på hemmaplan och bortaplan. Villarreal är verkligen inget undantag när det gäller detta. Trots en härlig hemmaseger färskt i minnet och en historia där klubbens främsta resultat alltid kommit när man försökt spela byxorna av motståndarna så lät man Numancia ta kommandot från start.
Snabbt bollrull och aggresivt försvarande från hemmalaget till trots så var det dock Villarreal som efter sex minuters spel skapade den första tillstymmelsen till en målchans.
Bruno klippte nämligen iväg en djupledsboll på exakt samma sätt som ledde till 1-0 förra matchen och friställde Uche. Den här gången hann dock en motståndarback upp honom tillräckligt för att nigerianen inte skulle kunna få till ett farligt avslut.
Trots detta fortsatte Numancia stå för de flesta attackerna och erövrade oftast snabbt bollen på mittplan genom hög press och aggressivt spel innan Villarreals mittfältare hann tänka vad de skulle göra med bollen. Tio minuter in kunde detta ha gett utdelning. Den tidigare Valencia-liraren, Sunny, snodde nämligen fräckt en boll från en felvänd Bruno, och kom därmed helt fri mot mål. Domaren blåste dock frispark i Villarreals favör. Tveksamt beslut, men domaren höll i alla fall nivån att blåsa frispark för det mesta konsekvent genom hela matchen. Det som kanske är mest utmärkande för Segunda-domarna är just att de är väldigt sugna på att få använda sitt arbetsredskap nummero uno, pipan.
Innan förra säsongen stod Bruno mest för ett gediget jobb, bra läsande av spelet och bra, men enkla passningar. Nu har han insett att han har ett öga för även de mer svårbemästrade, kreativa lösningarna också, vilket vi fick se prov på igen i den tolfte minuten. Ännu en lång, hård och precis genomskärare längs marken letade sig fram till Cani på högerkanten. Gamle Ruben såg Uche och Pandiani i straffområdet, men hans inspel togs effektivt bort av Numancia-försvaret.
Ända fram tills minut 30 såg spelet ungefär likadant ut, och det var ohyggligt chansfattigt åt båda hållen. Numancia-mittfältet låg och skavde hela tiden på Villarreal-gubbarna och vann ofta bollen via detta. När bollen var erövrad försökte de snabbt komma till avslut, och då oftast genom inlägg, speciellt från högerkantens Nieto. Senna och Bruno fick inte en lugn stund med bollen. Varken Moi eller Cani lyckades med någonting. Och Pandiani och Uche fick mest djupledsbollar mot sig, och hade svårt att hålla den uppe för att vänta in sina lagkamrater.
Matchens första riktiga chans tillkom efter 30 minuter. Och det var just Numancias högerytter, Nieto, som var mannen som stod bakom den med ett hårt inlägg mot Villarreals straffområde. En Numancia-snubbe kom först åt bollen men fick sitt skott blockat. Returen gick till ännu en Numacia-spelare som drog till med ett hårt vänsterskott. Mariño dunsade dock kvickt ner till marken och greppade tag i bollen.
Just att snabbt få ut bollen till sin högerkant verkade vara en uttalad taktik från hemmalaget, och detta ledde till ett par halvchanser på liknande sätt innan halvleken tog slut, dock utan att det kändes riktigt farligt innan minut 44. Då ryckte nämligen Sunny ifrån sin bevakare, Javi Venta, och kom först till bollen med sitt huvud. Han valde att nicka mot hållet som bollen kom ifrån, men som tur är seglade den i stolpen bakom en förstelnad och förskräckt Mariño.
Villarreal hade också några hyfsade intentioner mellan minut 30 och 45, men de mynnade aldrig ut till några farligheter. Pandiani och Uche försökte med det de fick att jobba på, men sprang antingen offside eller krånglade till det för mycket. Uche kändes inte alls lika snabb som för en vecka sedan, alternativt så var motståndarbackarna kvickare denna gång, och han halkade dessutom runt ovanligt ofta.

Utan att för den skullen glänsa så var Numancia det klart bättre laget under matchens första trekvart.

Andra halvlek:

Velázquez verkade ha insett att Catenaccio inte skulle vinna den här matchen och talade antagligen om det för sina spelare under pausen, för efter den fick vi se en helt annan glöd.

Hela laget såg piggare ut och började rulla ut sina motståndare från Mariño
och Musacchio hela vägen upp till de två anfallarna längst fram. Detta ledde till ett par halvchanser under halvlekens inledande fem minuter; Cani försökte tråckla in någon boll till anfallarna, Bruno frispelade nästan Uche igen och mittfältaren stod även för ett hårt långskott som dock motståndarmålvakten motade bort. Har Bruno äntligen lärt sig att skjuta efter flera år bredvid långskottskungen, Senna?
Moi Gómez och Cani lyckades med mer av vad de förtog sig och sökte sig oftare centralt än tidigare. Numancia hade inte alls lika mycket boll som tidigare och orkade inte ruffas lika hårt centralt, men var inte helt ofarliga för det. Anfallen var kortare nu, men planen var fortfarande att snabbt få bollen ut till någon av kanterna och sedan fylla på med så många som möjligt i straffområdet och drämma i bollen mot gubbarna som stångades där.
Efter 62 minuters spel bytte Hernán Pérez, som var avstängd förra matchen, av Pandiani. Uruguayanen försökte så gått det gick hela tiden, men fick sällan fast bollen och såg trött ut mot slutet. Villarreal övergick då till en 4-2-3-1 formation med Hernán till höger, Moi centralt och Cani till vänster i en offensiv trio bakom Uche. Hernán, Moi och Uche försökte på alla möjliga vis men kom inte till mer än några tama avslut. Ett par fina passningskombinationer började vi få se här i alla fall.
I andra halvlek var det, tvärtemot första, Villarreal som hade en hög och aggressiv press som tvingade Numancias slips att vid flertalet tillfällen tjonga iväg bollen och förkorta deras egna anfall ännu mer. Villarreal försökte nöta sig fram till lägen, men skapade egentligen inte mycket mer en ett obligatoriskt, halvfarligt långskott från Marcos Senna.
76 minuter in i matchen tyckte Velázquez att detta inte räckte och valde att kalla upp Manu Trigueros från bänken, och plockade av högerbacken, Javi Venta, till hans förmån.
Detta visade sig vara ett genidrag. Samtidigt som jag höll på att räkna ut att detta innebar att Bruno flyttades ner i mittförsvaret, Truyols gick ut till höger och Manu tog en roll mellan Senna och de tre offensiva mittfältarna så visade inhopparen sin kvalité.
Senna satte igång ett anfall med en boll upp till just Trigueros, han skarvade snabbt den vidare ut till Hernán Pérez på Villarreals högerkant. Paraguayanen utmande som vanligt sin back och tog sig in i straffområdet. Där fanns det lägen för vänsterskott flera gånger om, men tillslut såg han att även Trigueros hade störtat in i straffområdet och passade en enkel boll till honom. Från straffpunkten gjorde den unge spanjoren inget misstag utan borrade in bollen nere vid målvaktens högra hörn, cirka 30 sekunder efter att han äntrat planen. 1-0 till Villarreal med ungefär en kvart kvar alltså, efter samspel mellan de två inhopparna.
Villarreal fortsatte att hålla det fina spelet uppe i några minuter efter målet.
Ett par hörnor införskaffades kring minut 80. Och efter en av dessa damp bollen ner hos Manu Trigueros igen. Han såg då att Musacchio har stannat kvar i straffområdet och klippte in bollen mot honom. Argentinaren hann före sin motståndare med sin högerfots utsida, men fick se bollen träffa insidan av kryssribban istället för målnätet. Bollen fortsatte dock vara i spel och allmänt kaos uppstod. Bollen matades in framför mål ett par gånger, och Trigueros hade återigen ett väldigt bra skottläge, men på något sätt lyckades Numancia undkomma att släppa in mål nummer två för dagen.
I minut 82 valde Velázquez, trots spelövertaget, att göra ett Lotina-byte. Han plockade av Cani och satte istället in vänsterbacken Joan Oriol och placerade Jaume Costa framför honom för att täppa till Numancias farligast kant.
När matchklockan visade 84 var det dock nära 2-0 igen. Detta efter att Hernán Pérez var uppe och stressade Herrerín i Numancia-målet som då dundrade bollen på honom. Den paraguayanske landslagsmannen smet sedan förbi honom och hade antagligen kunnat rulla in bollen i mål men blev istället avblåst och tilldelades ett gult kort för hands. På reprisen såg det ut att möjligen kunna stämma, men utsparken var från så nära håll och så pass hård att det definitivt inte var med meningen han tog bollen, så kortet var befängt.
Numancia försökte självklart sig på en sista offensiv kraftansträngning. Det ledde dock mest till ett par hörnor och inlägg som Mariño enkelt kunde plocka ner. Men det blev som vanligt just en defensiv fast situation som blev Villarreals förfall under slutminuterna. Numancia fick ännu en hörna efter 88 minuter. Men Numancia-spelarna behövde inte ens själva slå in bollen för att få med sig en poäng, utan det var via Bruno som bollen gick in bakom en chanslös Mariño. 1-1 på reslutattavlan. Déjá vu från förra säsongen, där flera poäng tappades sent och på fasta situationer.
En skaplig Senna frispark och ett vänsterskott en bit utanför från Numancias Bedoya var det enda som hände under tilläggstiden, och Villarreal-spelarna fick åka hem från Soria med två snöpligt tappade poäng i minnet.
Fan. Vad. Onödigt.