Säsongsutvärdering del 3: Anfallare och tränare
Säsongen var en enorm besvikelse för alla som har sina sympatier hos Villarreal. Och då blir betygen därefter. Den tredje och sista genomgången bedömer insatserna från klubbens anfallare och tränare.
Jag har valt att snickra ihop ett ganska säreget betygssystem där jag utgår från de klassiska skolbetygen – som nu förvisso har bytts ut – men även valt att lägga till ett par betygssnäpp för att jag tycker det är blir för stor skillnad mellan de olika betygen. Annars hade jag fått jobba mycket med plus och minus som tillägg, och sådant uppskattar man ju inte sedan skoltiden, eftersom att man visste att det inte hade någon betydelse i praktiken.
*Statistiken gäller enbart ligaspelet och är hämtad från whoscored.com, men spelarna har bedömts utifrån deras prestationer i alla turneringar. Siffrorna inom parantes är antalet inhopp spelaren gjort.
Betygsskala:
1 – Usel
2 – Underkänd
3 – Godkänd
4 – Väl godkänd
5 – Mycket väl godkänd
6 – Fantastisk
7 – Riquelme
Betygen ges i form av antal Groguets – Villarreals maskot.
Nilmar – 13(8) matcher/ 4 mål/ 1 assist – Betyg:
Hade bara Roma förra sommaren kommit med sina bud på brassen lite tidigare så kanske Santi Cazorla varit kvar i klubben, och allt hade varit frid och fröjd fortfarande. Nu tyckte pamparna i klubben att man inte hade tillräckligt med tid kvar av transferfönstret för att finna en duglig ersättare, och då fick brassen vara kvar trots att buden var bra.
I spelet har han precis som tidigare blandat och gett; han har fått spela mycket högerytter och därmed inte kommit till lika många målchanser som förut, men farten och dribblingarna finns där fortfarande, tyvärr även bristen på spelförståelse och kämpaglöd.
Hade en del skadebekymmer under säsongen. Och ju sämre det gick för klubben, och för att han trots Rossis skada inte var ett självklart namn för startelvan så började hans motivation uppenbart att tryta. Var nära att lämna redan i vintras och har inte haft huvudet i Vila-real sedan dess. Petad i många matcher, vilket kan ha varit en av orsakerna till degraderingen. För trots flera svaga insatser så är han i grunden en bättre spelare än övriga alternativ förutom Rossi. Lämnar med 100 % säkerhet klubben i sommar. Och få kommer sakna honom, och hans agent som bland annat ljög om att Nilmar inte fick sin lön, även om brassen definitivt bidragit till tidigare framgångar.
Marco Ruben – 26(5) matcher/ 9 mål/ 2 assist – Betyg:
Den före detta B-lagsstrikern fick i år mer speltid än tidigare, vilket även det är något som gör den eländiga säsongen mer förståelig.
Var tänkt att i år igen mest få agera inhoppare till Rossi och Nilmar, men Rossis skada och Nilmars dåliga insatser och inställning gjorde att han allt som oftast fick spela ensam anfallare.
Marco köttar alltid så gått det går och är en skaplig avslutare, framförallt med huvudet. Men vad gör det när han så sällan kommer till chanser.
Att spela med honom istället för Rossi får enorma konsekvenser. Dels för att han inte är lika skicklig individuellt på att skapa chanser ur ingenting, men framförallt för att hans passningsspel och förmåga att hålla i bollen är alldeles för svag. Detta leder till att spelet som tidigare byggt på mycket bollinnehav och passningskombinationer fallerar, eftersom att speciellt Ruben tappar bollen för ofta och inte suger till sig den tillräckligt ofta. Långsam och trög är han också, mannen som gjort mål i sin enda landskamp för Argentina.
Kommer troligtvis stanna, och i Segundan har han spottat in mål tidigare. Men jag ser helst att han lämnar, för om Villarreal väl ska utveckla sitt spel går det inte att ha en central pjäs som Marco Ruben.
Giuseppe Rossi – 9 matcher/ 3 mål/ 0 assist – Betyg:
Inget storlag var berett att punga upp så mycket stålar som Villarreal begärde förra sommaren och därmed blev italienar-amerikanen kvar.
I ärlighetens namn skall det sägas att varken han eller spelet var särskilt bra i början av säsongen när han väl spelade, men det blev bra mycket sämre när han inte fanns att tillgå. Mest för att ingen liknande ersättare finns i klubben – som får speltid i alla fall, Juanto i B-laget har liknande egenskaper – blir spelet helt annorlunda utan Rossi på planen. Han är väldigt rörlig, passningsskicklig och deltar mycket i spelet utanför boxen tillskillnad från Ruben, och då blir det lättare att dominera matcherna och kombinera sig fram. Har under skadeperioden då och då varit DJ på El Madridgal och pumpat ”Niggas in Paris” på högsta volym i högtalarsystemet, så en extra känga till den dåliga säsongen kanske han ska ha för det?
Hemskt nog drog han upp samma skada som höll honom borta nästan hela säsongen igen, bara någon vecka innan han skulle komma tillbaka i spel, och förväntas nu istället knappast kunna springa omkring i Segundan innan jul. Han har i alla fall lovat president Roig att spel där för hans del blir det, för han tänker inte lämna klubben i en annan division än den klubben spelade i när han anlände.
Joselu – 3(8) matcher/ 0 mål/ 1 assist – Betyg:
Marco Ruben-typ. Går lite mer i djupet, men är en sämre huvudspelare. Annars är de lika på flera sätt; dålig bollkontroll, svagt passningsspel och inte Usain Bolt-fart under pjucken direkt, men sliter hela matcherna. Tyvärr blir spelet lidande när han spelar, och när han dessutom inte har gjort ett enda mål för A-laget blir han väldigt onödig att ha på planen. Gjorde jättemånga mål i början av säsongen i B-laget, så när Rossi blev skadad flyttades han därför upp i A-laget och belönades dessutom med ett nytt långt kontrakt.
Hela våren lyste målskyttet med sin frånvaro i både A- och B-laget. Därför är det inte så konstigt att den mycket begränsade strikern nu har lånats ut och kommer spela nästa säsong i Córdoba.
Alejandro Martinuccio – 5(8) matcher/ 1 mål/ 1 assist – Betyg:
Argentinaren fick inte särskilt mycket speltid i Fluminense och Villarreal såg då sin chans att låna in honom i hopp om en ny frälsare i Rossis frånvaro.
Riktigt så kul blev det inte, men visst fick man se att Martinuccio sitter på en hel del potential. Jämfördes med Messi vid ankomsten, och likheterna går absolut att se; den låga tyngdpunkten, rycket från stillastående, vänsterfoten och rörelsen är alla bra egenskaper hos bägge spelarna. Tyvärr tycker jag inte riktigt att han fick någon ärlig chans. Mr Pragmatic, Lotina, ville riskera så lite som möjligt och såg hellre en tank på topp än en kvick finlirare. Kunde spela på kanten också men fick bara göra det om det jagades en ledning av samma anledning – att hans defensiv ansågs vara för svag. Det blir ingen fortsättning för honom i gult, trots att en utköpsklausul på 4 miljoner euro fanns, utan han kommer istället spela för Cruzeiro nästa säsong.
Juan Carlos Garrido – Betyg:
När den tidigare B-lagstränaren först fick chansen i A-laget kändes han som en frisk fläkt som frenetiskt manade på sina spelare under 90 minuter. Då såg spelet också väldigt annorlunda ut; Llorente, Rossi och Nilmar utgjorde anfallstrio och minst en offensiv mittfältare i form av Cazorla eller Cani som support till denna gjorde laget väldigt sevärt. Dessutom använde Garrido sig då av en väldigt hög press vilket ofta störde motståndarna.
I år gick detta inte att känna igen för fem öre. Inlevelsen vid sidlinjen under matcherna fanns kvar, men nu viftade armarna mer hemåt än framåt.
När dessutom hans tre värvningar – de Guzman, Camuñas och Zapata – floppade fick han panik och försökte lösa deras misslyckanden med att hålla tätt bakåt. Detta försökte han uppnå med Marchena på mittfältet, lägre press än tidigare och offsidefällor. Med tanke på att Villarreals försvar är lagets klart svagaste lagdel så var detta självklart dömt att misslyckas. Att han dessutom spelade en halvskadad Rossi i oviktiga lägen för att rädda sitt eget skin – vilket ledde till de svåra skadorna – gjorde det ännu svårare att sympatisera med honom. Skyllde alltid ifrån sig på presskonferenserna.
José Molina – Betyg:
Det såg bra ut till en början under Molina. Han sade att han ville göra Villarreal till ett lag som återigen till stor del förde sina matcher. Hans första drag mot detta var också hans bästa – att peta Marchena till förmån för Senna.
Det gick bättre än förut men inte helt galant bakåt och då valde Molina efter bara någon match att börja närma sig Garridos spelsätt och startelva. Tyvärr bidrog detta knappast till ett mer stabilt lag, utan istället blev effekten snarare att försvaret blev fick mer tryck emot sig, vilket ledde till fler insläppta mål och mindre hot offensivt.
Bytte taktik, formationer och spelare inför nästan varje match och verkade därför inte ha särskilt stort förtroende från sina spelare.
Miguel Ángel Lotina – Betyg:
Mannen med fotbollsvärldens kanske största panna – Gervinho enda konkurrent – var den som fick sista chansen att rädda säsongen, men istället blev det motsatt effekt och han blev den som hade makten när laget tillslut gled under sträcket på sista matchdagen.
Inte en enda supporter till klubben tycktes förstå utnämningen av Lotina; en av världens defensivaste tränare, som dessutom i ett liknade läge ifjol lett Deportivo la Coruna ur högsta serien. Det började dock bra när klubben på hemmaplan efter en hätsk batalj mot de senare ligamästarna lyckades få med sig en poäng. En del fans var frälsta, vilket gav honom lite lugn och ro för stunden. Men problemet var som tidigare att i de flesta av de återstående matcherna ska ett lag med Villarreals spelarmaterial vara laget som för matcherna och detta hade Lotina ingen plan för alls. Han backade hem mot alla lag som om det vore Real Madrid eller Barcelona klubben mötte. Det var nära att man höll sig kvar tillslut, men inte närmare än under de tidigare tränarna.
Det enda han kan få lite positiv kritik för är att han så småningom gav Hernán Pérez chansen – för det var han och Marcos Senna som höll på att rädda kvar klubben snarare än Lotina.