Krönika: Tack för allt Santi!

Jag minns fortfarande säsongen 05/06. Inte bara för att det var säsongen då Villarreal gick till semifinal i Champions League, utan för att det var säsongen då en ny spelare tog plats i mitt hjärta. Hans namn - Santiago Cazorla.
 

Det var en omedelbar förälskelse. Lite som när jag för första gången såg Riquelme trilla boll och sedermera fastnade för Villarreal. Men med Santi var det något helt annat. På den tiden var han en 20 årig yngling som de flesta aldrig hade hört talas om, än mindre sett spela.
 

Santi fick inte spela särskilt mycket den säsongen, därför var det extra förtjusande de få gånger han faktiskt fick chansen att komma in och visa upp sig. Han var en oslipad diamant. Det såg vi alla. Tekniken fanns där, snabbheten likaså, ja egentligen allt fans där redan. Men vad Santi behövde var regelbunden speltid, något han inte kunde få i Villarreal. Sommaren 2006 köptes han av Recreativo de Huelva. Min nyfunna kärlek var borta. Villarreal hade precis genomgått sin kanske mest framgångsrika säsong någonsin, men jag kunde inte släppa att man gjort sig av med min store favorit. Varför Santi?
 

Det skulle dock visa sig vara ett genidrag. Villarreal skrev nämligen in en billig tillbakaköpsklausul i samband med övergången, och ett år senare var han tillbaka igen. I Recre gjorde han succé och var given i startelvan. Hädanefter skulle han vara det också i Villarreal.
 

Efter återkomsten tog Santis utveckling lavinartad fart. Om han inte var en publikfavorit sedan tidigare så var han definitivt det nu. Alla älskade Santi. Och Santi älskade Villarreal. Ett bevis på hans storhet fick vi våren 2008 då Luis Aragonés tog ut Santi i sin slutgiltiga EM-trupp - utan att ha gjort en enda landskamp sedan innan. Landslagsdebuten ägde rum i en träningsmatch mot Peru strax innan EM, och i turneringen som Spanien sedermera vann, deltog Santi i samtliga matcher utan en, även om han för det mesta fick göra det i form av inhoppare.
 

Sommaren 2008 var också sommaren då Real Madrid gick hårt ut för att värva Santi. Som ett prov på sin kärlek till Villarreal sade Santi tack men nej tack. Sommaren därefter tog Manuel Pellegrini över samma klubb. Tack men nej tack blev svaret även denna gång.
 

De senaste två åren har Santis karriär drabbats av många bakslag. Han missade VM 2010 efter en skadefylld säsong och hans prestationer har varit av ovanligt sviktande karaktär, även om topparna varit så där underbart höga och härliga att de i princip saknar motstyckelse. Åtminstone hos mig.
 

Men Santi Cazorla är så mycket mer än en underbar fotbollsspelare. Han är också den mest roliga och ödmjuka människa du kan finna. I Spaniens landslag är han en älskad figur. Att han är det i Villarreal behöver jag inte ens nämna. Det känslosamma avslutet i samband med hans sista presskonferens säger väl allt. Jag kommer att sakna personen Santi Cazorla lika mycket som spelaren Santi Cazorla. Trots att jag aldrig träffat honom.
 

I dag står det klart att Santiago Cazorla fortsätter sin karriär hos storsatsande Málaga. Jag är inte arg på Santi. Jag kan inte vara arg på Santi. Jag vet att han är Villarreal i hjärtat, och jag är evigt tacksam för de år jag fått äran att följa honom i Villarreal. Men jag kan inte förneka att det känns extra bittert och ledsamt att han numera tillhör ett lag i samma liga, ett lag Villarreal kommer att ställas mot minst två gånger kommande säsong. En övergång till England hade varit så mycket enklare att smälta. Men sådan är fotbollen ibland.

En sak är dock säker, och det är att jag för alltid kommer att sakna den där lille virtuosen med nummer åtta på ryggen. Humoristen, dribblern, idolen - Santi Cazorla. Hoppas vi ses igen.

 

Tack för allt!