Kalix - Hammarby Bandy
2 - 11

Villarreal - Man City 0-3

Manchester City dominerade tillställningen på El Madrigal och Villarreal var därmed inte ens nära en skräll. För de gula präglade ordet frustration hela matchen av olika anledningar.

Det hela började tidigare under dagen när det framkom att Bruno hade magproblem och därmed inte kunde spela matchen. Det betydde att sju spelare var fast på skadelistan. Frustrationsmoment número uno.

Det byggdes på av att ligaettan i världens bästa liga kom till El Madrigal för att spela oärligt, i alla fall om ni frågar mig. Det filmades, slängdes med armbågar och det ödslades en del tid redan i första halvlek. Misstolka mig rätt; City spelade bra fotboll och var totalt dominanta, men jag kan inte acceptera att ett engelskt lag filmar i Spanien. Speciellt inte om det görs av storväxta spelare som Mario Balotelli. Frustrationsmoment número dos.

Det tredje frustrationsmomentet var det faktum att Villarreal tappar den fina fotboll de ändå spelar, och intresset för den när den råkar vara fruktlös, redan efter en kvart. Istället backar man hem med hela laget och slarvar till det så att Toure Yaya, Yaya Toure (Jaja, Toure i alla fall – bra skämt) enkelt kan placera in 0-1. Frustrationsmoment número tres.

Den största frustrationen skapade ändå rättskiparna. En helt galet dömd straff förstörde alla Villarreals möjligheter att ta sig tillbaka in i matchen igen. Detta på tilläggstid i första halvleken. Ett straffmål som betydde 0-2 sattes av Balotelli, som också tok-filmat till sig straffen. Dessförinnan hade domarna agerat helt blint inför två armbågar i huvuden från City-spelare, skitit fullständigt i att en ihop-plåstrad Mario velat komma in på planen (han hade givetvis fått en armbåge på läppen) och gett City gehör för några ganska spektakulära filmningar. Vansinnigt stort frustrationsmoment - número cuatro. Slut första halvlek.

Frustrationen lugnar sig något i andra halvlek, då båda lagen är måttligt intresserade av tillställningen. Jaja, Toure, (fortfarande kul) gjorde ett mål till, 0-3. Framspelad av Mario ”Why Always Me” Bib-otelli.

Hur gick det för våra young guns och b-lagsspelare då? Jo, även om Hérnan Pérez inte lyckades skapa mycket så hade han balls att försöka hela matchen och Joselu ville också framåt. Gerard fick också visa upp sig i några minuter på slutet och var till synes inte helt hopplös. Helt klart är väl att de trots allt inte håller CL-klass. Glädjeämnet för oss Villarrealsupporters, som inte har så mycket lidande i våra liv just nu, är att Ángel är tillbaks i spel. Han fick en kvarts speltid och såg helt OK ut.

I den andra gruppmatchen vann till slut Bayern med 3-2 mot Napoli, vilket betyder att om vi vinner de sista två matcherna så har vi chans att gå till Europa League. Fet chans och vansinnigt ovärt. Fokusera på ligan, Garrido, säger jag.

Villarreal – Man City 0-3
Mål: Toure 30’, Balotelli 45+2’ och Toure 71’
Varningar: 5 – 1
Domare: Usel (Pedro Proenca)