Villarrealredaktionen värvar starkt
Den som troget följt Villarrealredaktionens Silly-uppdateringar kanske har noterat att en ny gunstling infunnit sig hos oss på Svenska Fans. Låt oss presentera; Fredrik Kamp
Det är med mycket glädje jag, som hopplös redaktör, kan konstatera att vi äntligen fått vår mest trogna forumkommentator på kroken. Vi har ofta förnöjts över hans snabba uppdateringar om saker kring vårt älskade Villarreal, hans sylvassa kommentarer och ett närmast sydeuropeiskt temperament. Villarrealredaktionen har med denna värvning som mål att återta positionen som Spanien-sitens kaxigaste redaktion. Välkommen Fredrik Kamp!
/Patrik Dahl
Fredrik:
Tja, vänner av Villarreal i synnerhet och fotboll i allmänhet.
Jag är en snubbe från Bromma som kommer fylla 20 år senare i år, mäktigt nog samma datum som även kultfiguren Benjamin Kibebe födddes(!), fast elva år tidigare. Och nu tar jag och förflyttar mitt tangentbordsknappande från forumet till redaktionen, för att förhoppningsvis kunna bidra med något i dessa tuffa tider för de med sina sympatier hos Villarreal.
Mitt stora intresse för fotboll började i och med EM 2000 i Belgien och Holland. Framförallt fastnade jag för Spaniens eleganta spel med fina spelare som en ung Raul och geniet Mendieta. När TV4-koncernen sedan började visa La Liga så började jag följa ligan slaviskt. Där verkade Villarreal vara ett lag som spelade oerhört vackert, använde samma färger som Sverige och hade coola spelare. När sedan Riquelme – min favoritspelare än idag – kom till klubben blev min kärlek till klubben ännu större. Efterhand började jag ta reda på mer fakta och historia kring den, och upptäckte då att Villarreal verkade vara ännu mer fantastiskt än jag kunnat ana; en klubb från en pytteliten ort, utan särskilt mycket pengar och med supportrar och ledning som verkade väldigt härliga och sympatiska.
Att man alltid haft väldigt bra skribenter på SvenskaFans gjorde det inte sämre för en person utan några vidare spanskakunskaper, som mig.
Min tid som anhängare till Villarreal har nästan enbart haft positiva stunder fram tills i år. Men de som sticker ut är definitivt från klubbens första Champions League-sejour ända fram tills att mannen som måste konsumera mer olivolja än någon annan, José Mari, på sitt patenterade sätt fallit lätt som ett asplöv i Arsenals straffområde i slutminuterna av det andra semifinalmötet. Minuterna som följer kommer alla Villarreals fans tyvärr ihåg med bitterhet, och det var den första riktiga motgången under min tid som supporter till klubben.
Sedan är självklart även hela Subcampeones-säsongen, när vi slutade tio poäng före Barcelona, väldigt minnesvärd. Den enda gången jag sett våra ubåtar på plats (2-2, hemma på El Madrigal i år) är självklart också ett personligt favoritminne, även om Zapata klantade bort segern på slutet.
Förutom Villarreal diggar jag även AIK, trots att nästan hela min aktiva karriär har spenderats hos Brommapojkarna. Det är mer på grund av den lokala anknytningen än lagets spelfilosofi eller vad klubben står för. Ärligt talat så föredrar jag sköna filurer som Rikard Norling, som har en offensiv vision även om det inte ger direkta resultat, snarare än om de uppnås på stört som det gjordes med de mer organiserade tråkmånsarna Andreas Alm och Mikael Stahre. Stämmer in på alla fördomar om deras supportrar gör jag nog inte heller, förutom att jag har en sjuhelsikes hybris. Jag tror alltid att lagen som jag vill ska vinna även kommer att vinna. Det har dock inte påverkat min bettingkarriär så negativt som man skulle kunna tro.
Även Holland känner jag med lite mer än andra lag. Delvis på grund av att mitt efternamn är holländskt, men också för att jag känner samhörighet med det holländska folket och deras sätt att alltid säga vad de tycker och att man inte har något som helst emot att gå in i hätska debatter. Fotbollen som spelas i Holland och av deras landslag är också oftast precis som jag helst ser att den utförs.
Vila i frid, Manolo Preciado.
