2019-04-02 02:30

Chicago - Winnipeg
3 - 4

Allt i egna händer inför slutspurten: Alcorcón - Villarreal 1-3

Med fyra omgångar kvar av serien är Villarreal i allra högsta grad med och tampas om andraplatsen, som innebär att laget kommer spela i en högre serie nästa säsong. Detta eftersom man lyckades kamma hem alla poängen borta mot tabelltrean Alcorcón i en gruffig och nervig match. Och för att ett par ex-ubåtar dagen innan hjälpte Xerez att sno poäng från tabelltvåan, Girona.

Marcos Garcia, remember him?
Ynglingen med plattångat, solblekt hår och alltid en för lång vit t-shirt hängandes utanför matchtröjan, som dansade på den största scenen våren 2007, då han bland annat sänkte Barcelona och Real Madrid, efter att ha norpat platsen i startelvan som öppnade sig när världens just då bäste spelare, Riquelme, hamnade i klinch med klubbledningen och därför först placerades på läktaren och sedan lånades ut till Boca Juniors. ( Här och här kan ni se målen mot bjässarna.)

Efter det fick han hybris – antar jag – började kalla sig själv för Marquitos, ruffsade till håret, vilket fick honom att se ut som en depraverad bartender på någon charter-ö, och slutade göra mål mot storlag. Det har gjort att han nu, via några utlåningar och en sväng i Real Valladolid, spelar fotboll för Segundajumbon, Xerez.
Hade jag skrivit den här texten för en kvällstidning istället hade jag dessutom antagligen blivit ombedd att inte bara kalla Xerez för jubmo, utan superjumbo, för de har nämligen hela tio poäng upp till närmaste lag och har därför redan åkt ut.
Så, varför maler jag på om den här mannen då om han knappt verkar vara kontemporär?
Jo, ser ni, för i lördags blev han nämligen det igen i och med att han var huvudpersonen bakom Xerez högst oväntade bortaskalp mot tabelltvåan, Girona. Xerez hade inte vunnit en match sedan omgång 12(!) men i lördags körde de över Girona med 4-2 efter att Marquitos gjort de två inledande målen och den gamle b-lagsspelaren Lucas Porcar stänkt in det sista.
Därmed fick Villarreal chansen att minska avståndet upp till laget från Katalonien som inför omgången hade fem poängs försprång. Och eftersom Villarreal också har kvar Girona på sitt spelschema betydde det att Villarreal inför söndagens match mot Alcorcón hade allt i egna händer gällande den sista direktplatsen upp till Primeran.

Men, Villarreal hade alltså en tuff match redan dagen efter Xerez chockvinst att ta sig an för att bibehålla allt-i-sina-egna-händer-läget. Tabelltrean Alcorcón på bortaplan stod nämligen för motståndet då.

I backlinjen var äntligen Jaume Costa tillbaka som vänsterback efter att Oriol hamnat på efterkälken ett par gånger senast mot Elche. I mitten fick Olof Mellberg kampera ihop med u-19-landslagsmannen med en skribent-med-svenskt-tangentbords mardrömsnamn, Pablo Iñíguez, eftersom Dorado är skadad och Musacchio avstängd. Trots argentinarens frånvaro skulle jag dock säga att Villarreal fortsatt kunde stoltsera med världens snyggaste mittbackspar, då Iñíguez också är en fager ung man. Annat var det på Marcos Garcia-tiden då allt som oftast Fuentes och Cygan utgjorde en skräckinjagande duo längst bak.
På mittfältet fick samma fyra som mot Elche chansen på nytt. Något som var möjligt eftersom ett av korten Bruno fick då hade strukits efter överklagan från Villarreal.
Och på topp fick klubbens två bästa målskyttar, Uche och Perbet, ännu en chans att försöka få igång ett samarbete trots att det sett sådär ut tidigare.

Den här startelvan satte Marcelino alltså sitt hopp till:

Juan Carlos
Mario – Mellberg – Iñíguez – Jaume Costa
Aquino – Canteros – Bruno – Cani
Perbet - Uche

Publiken, som innehöll drygt trehundra tillresta Villarreal-supportrar och en stekig Diego Lopez (jag vet inte om man kan sortera in honom i Villarreal-supporter-facket), på den minimala arean såg ut att må väl när matchen drog i gång vid tolvslaget på förmiddagen.
Spelarna såg inte så illa till mods i solskenet de heller, möjligen lite sammanbitna och missnöjda över den uttorkade och gropiga planen.

Matchen blåste igång på utsatt tid, och Villarreal spelade för ovanlighetens skull inte i gult, men av någon oförklarlig anledning bar de heller inte årets svarta bortaställ, utan fjolårets blåa. Mig gjorde det inget, då det är ännu snyggare än årets, men lite skumt är det att man tar fram en tröja för att sedan inte ens använda den vid ett av enbart två möjliga tillfällen.
Nåväl.
Cani försökte direkt efter avspark dribbla sig igenom Alcorcón-försvaret, men motståndarna lyckades slå ut bollen till ett inkast. Via det spelade Villarreal dock loss bollen till Canteros som drog iväg ett långskott på Marcos Senna-manér. Tyvärr höll skottet inte Senna-klass utan gick en bit utanför.
De första minuterna av matchen höll Villarreal för det mesta bollen men även Alcorcón gick fram med många gubbar när de erövrade den.
Matchens första heta chans fick också Villarreal. Först lyckades Uche hålla undan en försvare (för en gångs skull) och slog sedan bollen vidare till Cani som direkt försökte spela in bollen till Perbet i straffområdet. En Alcorcón-försvare var dock först på bollen, men fick bara undan den till en hörna.
Hörnan, som Canteros slog, hanmade ungefär mitt i straffområdet där många spelare och målvakten hade samlats. Slipsen nådde först till bollen men fick knappt iväg den vilket Mellberg snabbt uppfattade och slängde sig därför och föste tillbaka den mot målet. En Alcorcón-spelare täckte dock undan det försöket, men inte bättre än att bollen studsade ut till Cani som drog till direkt med högern. Bollen tog sig förbi muren av spelare, men målvakten hade hunnit tillbaka till mållinjen och gjorde en benparad. Inte heller han fick dock fullt iväg bollen, utan den rullade ut till Uche. Uche tog först emot bollen och sköt sedan snabbt iväg den mot målets mitt. Målvakten verkade dock ha varit beredd på ett skott mot sitt högra hörn, för han slängde sig ditåt, samtidigt som bollen kanske marginellt touchade en försvarare och åkte in i målet. 1-0 till Villarreal efter endast sju minuter.

Omedelbart efter målet försökte Alcorcón trycka framåt med flera man och kom direkt till två hyfsade nicklägen innan bruno fick en frispark och lugnade ner spelet.
Villarreal snirklade sedan, med några fiffiga direktpassningar, fram Perbet till ett bra läge, varifrån fransmannen träffade målets utsida innan han märkte att han blivit avblåst från offside.
Strax efter det fixade Villarreal ett par hörnor som kändes farligare än på länge. Villarreal måste ha fokuserat mycket på fasta situationer under den gångna veckan, och dessutom verkade de mer beredda på eventuella kontringsförsök från motståndarna efter dessa. Att Marcelino valde att ge Jaume Costa tillbaka platsen i elvan kan delvis haft att göra med att han med sin snabbhet är nyttig vid sådana situationer.

Mellan minut 20 och 35 såg spelet ungefär likadant ut. Alcorcón försökte anfalla när de fick bollen men siktade ganska tidigt på att få upp den på centertanken och stjärnan, Oriol Riera, med långbollar. Han märkte tämligen snabbt att han knappt hade någon chans i dueller med Mellberg och sökte sig därför oftast mot Iñíguez, där han flera gånger lyckades komma först till bollen och antingen skarva den vidare till någon av de få spelarna som följt med upp, eller gå direkt på avslut, då han ibland placerat sig tillräckligt högt upp för att göra det. Det ledde dock inte till någon jättechans för hemmalaget under dessa minuter.
Villarreal försökte också gå till attack när de fick bollen, men eftersom Alcorcón ofta drämde upp den tidigt kunde Bruno och Canteros inte så ofta som de ville vinna den genom att pressa högt, utan fick bygga upp lite längre ner, och av samma anledning hade Alcorcón allt som oftast många spelare på rätt sida, vilket gjorde det svårt för Cani och Aquino att föra fram bollen till straffområdet på sina kanter.
En av de få gångerna de lyckades med det skedde dock i minut 35 när Uche överlappade Cani och fick bollen av vänsteryttern. Från vänsterflanken dribblade sig nigerianen förbi en spelare innan han lyfte bollen mot bortre stolpen, där Aquino kom farande och nästan fick en tå på bollen, men en motståndarback hann precis före. Dock inte bättre än för att stöta ut bollen till hörna. Och även den här hörnan blev lyckosam för bortalaget. Canteros var återigen hörnläggare och lyfte också denna gång bollen mot straffområdets mitt. Tillskillnad från första målet var det dock ingen folksamling där, utan Bruno lyckades löpa sig fri och kunde därifrån ohotad nicka in 2-0 via ribban.

Alcorcón försökte igen gå hårt för ett mål direkt efter att de släppt in ett, men kom endast till några ofarliga inlägg och skapade aldrig något rejält tryck, utan alla Villarreal-spelare tog sitt hemåtjobb och skötte det synkroniserat, vilket försvårade uppbyggnadsfasen för Alcorcón.

Istället var det Villarreal som kom närmast ytterligare ett mål innan paus.
Först roffade Perbet åt sig bollen i en duell nära Alcorcóns straffområdet och blev därmed friställd med målvakten. Behärskat rundade han också denne, men sköt bollen så att den rullade längs med mållinjen och förbi målet. En Villarreal-spelare snappade dock upp den och spelade sedan bollen bakåt innan den snabbt återvände till straffområdet via en genomskärare mot Uche. Anfallaren hann dock bara stöta till bollen lite löst på den utrusande målvakten innan den ytterligare en gång fångades upp av en blåklädd; vilket alltså innebar Villarreal-spelare den här gången. Uppfångaren var Jaume Costa, och han tog sig förbi en gubbe och in i straffområdet, men sköt väl där med sin höger på en täckande försvarare innan Alcorcón tillslut kunde tjonga bort bollen.

Andra halvlek:

Andra halvlek började med att Villarreal hade mest boll, Canteros och Bruno vann den flera gånger högt upp, och Aqunio stod för det mesta av bollförandet framåt, en roll som Cani främst hade under den första halvleken.
Alcorcón-spelarna blev mer desperata efter att erövra bollen och började gå in fulare och hårdare i alla dueller, vilket framförallt Aquino fick erfara.
Villarreal å sin sida svarade med att chilla mer och mer vid alla frisparkar de fick, vilket efter hand renderade i några varningar.
Villarreals backlinje stod hela tiden lite väl lågt för min smak, något som gjorde att Alcorcón kunde fortsätta mata bollar mot Oriol Riera så fort de tog sig över till Villarreals planhalva.
Mellan minut 10 och 20 av den andra halvleken hade Alcorcón lite mer boll och skickade ofta in den mot straffområdet, men skapade trots det inga feta målchanser.
Istället var det Villarreal som igen var nära ett mål när Canteros drev upp bollen, väggspelade med Aquino, Marocko-fintade sig förbi en back och sedan spelade in bollen mot Perbet som hade placerat sig vid straffområdeslinjen. Fransmannen tog där emot bollen med vänstern och klippte sanbbt till med samma fot. Skottet var visserligen hårt, men gick rätt på målvakten som stod ivägen för det och sedan fick hjälp av en försvarare med att skyffla undan bollen.

Bara någon minut efter Villarreals första chans för halvleken skapade Alcorcón också sin. Riera hade för ovanlighetens skull sökt upp Mario när en långboll måttades mot honom. Högerbacken blev ett lätt byte för anfallsbjässen som skarvade bollen vidare mot en medspelare i straffområdet.
Denne kom först till bollen men hade en spelare i ryggen som störde honom så pass att han bara fick till en snedträff som inte hotade Juan Carlos.

Men, Alcorcón slutade inte för det med sin inläggs- och långbollstaktik utan fortsatte mata på. Villarreals mittfält började sakteliga krypa närmare och närmare sitt eget mål, och gjorde det på så sätt lättare för Alcorcón att ha långa anfall där de kunde komma med inlägg på inlägg, på inlägg.

Med ett tillbakatryck lag, och en motståndare som var tvingad att göra mål, verkade Marcelino tro att det kunde vankas kontringslägen mot slutet, och bytte in Jony Pereira istället för Perbet efter 72 minuter.

Bara för det gav tillslut ett av Alcorcóns inlägg utdelning. Enrich kom högre än Iñíguez på just ett inlägg från höger och fick fart nog på bollen för att den skulle smita in vid den första stolpen.

Marcelino svarade direkt genom att ta ut Cani, som ofta försvinner i slutet av matcherna, och bytte in lärarstudenten Trigueros.

Alcorcón-spelarna hade dock nu fått kvitteringsvittring och fortsatte trycka ner Villarreal mot det egna mål och pangade in inlägg från alla håll. De hade dessutom skickat upp lite fler man för att hjälpa Oriol Riera med stångandet mot Villarreal-backarna.

Inlägg slogs in mest hela tiden, men Villarreal fick alltid undan bollen, där Mellberg var mannen som nickade bort det mesta.
Senna skulle bytas in vid en hörna när Uche låg utslagen utanför planen, men domaren uppfattade inte det, vilket gjorde Marcelino vansinnig på fjärdedomaren. Alcorcón var desperata att vinna tillbaka bollen de få gångerna någon Villarreal-spelare väl stack iväg med den, och fällde då dessa fult och drog på sig några varningar. Och Villarreal-spelarna å sin sida svarade med att sega med att slå iväg frisparkarna och fick på så sätt också syna ostskivan några gånger.

Men så, istället för en Alcorcón-kvittering, fick Jony Pereira lite turligt tag på ett långt inkast och spelade direkt bollen mot Canteros som kom farandes mot mål.
Argentinaren, som endast fick spela 45 minuter totalt när Velázquez var tränare, fick, strax utanför straffområdet, direkt kontroll på bollen, tvåfotade sig förbi en back, skottfintade bort nästa, och placerade sedan lugnt och behärskat in bollen i målvaktens högra hörn.
3-1 strax innan slutsignalen och alla spelarna slängde sig på Canteros samtidigt som Marcelino sprang ut på planen och gjorde ”flygplansmålgesten” som tränaren i laget som snor alla våra spelare, Montella, brukade göra när han var aktiv.

Innan övertiden rann ut hann en Alcorcón-spelare dra på sig ett rött kort, och när slutsignalen väl ljöd hoppade en lycklig Marcelino upp i knät på Cani, spelarna kramade om varandra med breda leenden, Juan Carlos sprang ut till fansen och slängde sin matchtröja till dem och följdes snart av sina lagkamrater som gjorde detsamma innan min bet365-stream abrupt klippte till höjdpunkter från matchen.

Villarreal ligger nu trea, två poäng bakom Girona på andraplatsen – tillika direktuppflyttningsplatsen – och fem poäng före Ponferradina som just nu är laget närmast utanför playoff-platserna. Det är fyra omgångar kvar och Villarreal har allt i egna händer igen i och med att det är just Girona som kommer på besök i nästa omgång.
Vamos!