Man ur huse i Vila-real – 20 % av stadens invånare till Barcelona
Villarreal tar med sig ett rekordstort bortafölje till vad som förhoppningsvis blir årets sista bortamatch. Nästan 10000 Villarreal-supportrar har utnyttjat de billiga biljettpriserna till söndagens match, och därmed kommer två tredjedelar av Barcelona B:s hemmaarena befolkas av personer med sympatier för bortalaget som jagar den sista direktuppflyttningsplatsen.
Som Villarreal-supporter är jag van vid att få höra att jag håller på en klubb som knappt har några fans, och att de få som existerar sitter knäpptysta under matcherna, möjligen undantaget solrosfröpåseprasslande.
Innan jag personligen hade besökt Vila-real var jag inte riktigt benägen att hålla med om det, men visst tyckte jag att TV-högtalarna öste på mer när det visades någon match från ett par andra arenor.
Nu har jag dock gjort pilgrimsfärden ner till den minimala keramikstaden vilket har gett mig en ny syn på trycket som El Madrigal-publiken ger ifrån sig.
Första gången jag begav mig dit var mitt under degraderingssäsongen då lokalkonkurrenterna Valencia stod för motståndet. Trots en knackig säsongsinledning hade många Villarreal-fans och en del Valencia diton precis som jag tyckt att det var en god idé att inta den kompakta arenan vilket gjorde att den nästan var fylld till bredden när matchen blåstes igång.
Och med min förutfattade bild blev jag glatt överraskad när jag bjöds på ett läktarspektakel med variation och toppar som nästan nådde upp i klassen som jag vant mig vid under Stockholmsderbyna jag har besökt under det senaste decenniet. Mindre tifon (de svenska storlagens paradgren), konstant sång, applåder för fina prestationer, allsång under de simplare, entoniga ramsorna från alla Villarreal-fans på de olika läktarna, visselorkaner vid domarens märkliga beslut. Allt om vartannat i en behaglig mix för mina fotbollsöron.
Extra belåten blev jag över att det som bidrog till den högsta decibelnivån, exkluderat Villarreal-målen och domarens sedvanliga felbeslut, var den här fantastiska spelsekvensen, vilket tydde på en publik som verkligen uppskattar den fotbollsmässiga skickligheten, istället för som på Råsunda där merparten brusade upp extra mycket när Kenny Pavey satte in en tvåfotstackling i knähöjd på någon motspelare, och där delar av klackmänniskorna knappt ens kollade på matcherna utan mest gastade hej vilt för gastandets och gemenskapens skull.
Min andra tripp till Vila-real och El Madrigal gjordes tidigt i år när Villarreal var inne i en usel period. Arenan var knappt halvfull och Barcelona B stod tillslut som segrare trots rätt bra spel från Villarreal i vad som skulle bli Julio Velázquez näst sista match som Villarreal-tränare.
Men trots det skrala uppslutandet var stämningen förhållandevis god och fansen försökte föra sitt lag framåt så gott det gick. Framför allt gasade de två (!) hemmaklackarna som står diagonalt mot varandra på hela matchen och bidrog till en ljudkuliss som absolut är likvärdig med den man bjuds på om man tar sig till en lunkmatch på Friends Arena mellan AIK och, ptja, Halmstad (vilket möjligen delvis beror på dess ofotbollsanpassade akustik.)
Även spansk fotboll i stort har, åtminstone i Sverige, en stämpel på sig som rätt läktarkulturslös och opassionerad, vilket jag verkligen inte kan förstå.
För jag har visserligen en tes om att ljudupptagningen (utan att veta särskilt mycket om sådant), i den i övrigt ganska usla TV-produktionen från La Liga jämfört med en del andra ligor (visar de inte ovanligt få bilder på supportrar, möjligen undantaget närbilder på enskilda människor och måljubel?), på vissa spanska arenor kanske är placerad på ställen som gör att det inte låter lika mycket genom TV-apparaterna som för de på plats. Men även om så är fallet så tycker jag, som ser nästan lika många matcher från engelska Premier League som från La Liga, att stämningen, inramningen, ljudnivån etc. är minst lika bra i Spanien, även om den självklart, i båda länderna, varierar beroende på matchens karaktär och betydelse och där vissa lags supportrar oftare är mer hetlevrade (kanske främst de från Andalusien, Baskien och Madrid i Spanien.)
Så jag antar att de som slentrianmässigt kastar ur sig att det är helt dött på varenda La Liga-match antingen lever kvar i en tidsera före min fotbollstittarlivstids början och baserar sina åsikter på hur läget var under denna ( då man i och för sig inte kunde se särskilt många matcher från någon liga), eller på sin höjd ser tio matcher per säsong där spanska lag är iblandade, och där Barcelona (eller Getafe, vilket är mindre troligt) i minst hälften är ett av dessa ( Och Barcelonas läktarkultur är verkligen inte ekvivalent med hela Spaniens. Katalanerna vill ju inte ens tillhöra Spanien, och det är heller inte någon biblioteksstämning på deras storarena även om det är stor skillnad beroende på matchens betydelse för de framgångsmätta giganterna, som för de flesta lagen i världen.)
Nåväl. Åter till Villarreal.
Det som jag snuddade vid i ingressen är trots allt det som framför allt får mig att skriva det här.
Nästan 10000 Villarreal-supportrar kommer alltså under söndagen resa till Barcelona för den hyperviktiga bortamatchen mot Barcelona B och på så sätt bidra till att Villarreal-fansen utgör en klar majoritet på arenan, Mini Estadi (vilket Villarreal B:s arena för övrigt också kallas), som tar in drygt 15000 personer. En resa som förväntas ta cirka 3,5 timmar och som kommer ske via en 6,5 kilometer lång busskaravan innehållandes 173 bussar(!) och ett fåtal personbilar. Bussarna har klubben ordnat och man har sålt biljetterna, som man är tacksamma över att Barcelona släppte så många, väldigt billigt. Bussresa tur och retur plus matchbiljett kostade endast 5 euro för säsongskortsinnehavare och 10 euro för övriga supportrar. Och de som ville resa själva kunde köpa matchbiljetter för endast 9 euro. Långa köer kunde skådas utanför Villarreals supportershop från i tisdags, och på mindre än två dagar sålde biljetterna slut. Därmed fördubblar Villarreal nästan sitt bortaföljesrekord från Camp Nou 1998, och även jämfört med andra spanska lag är det en anmärkningsvärd mängd supportrar.
Sedan säsongen 09-10 är det enligt MARCA bara Real Betis, Cádiz och Real Zaragoza som har tagit med sig fler supportrar på en bortamatch. Och det som gör det extra speciellt i det här fallet är att Vila-real är en stad med så lite som cirka 50000 invånare, och att således nästan 20 % av stadens invånare vallfärdar för att stötta sitt fotbollslag.
Villarreals fantastiske president, Fernando Roig Alfonso, som är väldigt glad över fansens stöd och säger att vi har insett vad vi har förlorat (i och med degraderingen) och nu vill tillbaka, påstår också att extrapengarna de får in via de sålda biljetterna inte kommer delas ut som bonus till någon utan att de kommer användas för Villarreals bästa och att man inte fått några subventioner av kommunen för hyrandet av bussarna, utan att allt tas från Villarreals resurser.
Trots den oväntade degraderingen för ett år sedan känns Villarreals framtid ljus.
Fernando Roig Alfonsos profetia från sommaren när han sålde Santi Cazorla och sa att han inte vill vara skyldig någon någonting, och att Barcelona och Real Madrid skulle vara de enda spanska klubbarna med mycket pengar inom den närmaste framtiden, verkar slå in. Valencia har två arenor och mark som ingen vill köpa, Málaga har en lallarshejk, Rayo tvingas till och med ta omvägar till bortamatcher för att det är för dyrt med vägtullar och de flesta klubbarna har skulder i massor av en eller annan anledning.
Med ett rykte om sig som en av få spanska klubbar som alltid betalar ut löner i tid, och dessutom spelar fin fotboll, kan Villarreal fortsatt locka till sig spelare, vilket man visade i vintras när man tog in Javier Aquino som vann OS-guld några månader tidigare och är ordinarie i Mexikos landslag, och lånade Jérémy Perbet som vann skytteligan i Belgiens förstadivision säsongen innan.
För många spelare vill fortfarande gå till La Liga på grund av dess status, klimatet, och de spansktalande för språket. Men med så många misskötta konkurrenter har Villarreal ett bra förhandlingsläge som kan göra att framgångarna vid vande oss vid kanske inte är så långt borta.
Och förutom det har man en fenomenal ungdomsakademi som spottar ur sig finfina spelare på löpande band.
Bra resultat i de två närmaste matcherna och den ljusa framtiden och ett firande i klass med det för 15 år sedan i en liknande situation kan vara nära.
Och det är bara att hoppas att de skötsamma klubbarna ska vinna i längden. För det är som vår gamle stortränare Maunel Pellegrini, som var på El Madrigal när vi mötte Girona för någon vecka sedan och glatt skrek när Villarreal gjorde mål, sa till El Pais i går på frågan om vilken klubb av Villarreal, Málaga och Real Madrid som har den bästa modellen:
– Villarreal har den perfekta modellen i alla avseenden. Även fast de åkte ur har de bra infrastruktur gällande de sportsliga såväl som de administrativa delarna.
