Villarreal-redaktionen feat. Petter Veland - Gulbollen 2013/2014
Villarrealredaktionen har haft en tradition av att varje år dela ut det mycket åtråvärda men högst fiktiva priset Gulbollen, i samma linje som Svenska Fotbollförbundet delar ut Guldbollar och XC90s till höger och vänster. Det har nu gått några år sedan sist vi gjorde detta, men känner att traditioner är till för att hållas. Därför har vi nu valt att åter väcka liv i Gulbollen, som återuppstår i säsongsrelaterat skepnad istället för baserad på kalenderår.
För att ordentligt blåsa liv i detta har vi valt att ta in expert-hjälp: Ingen mindre än norska Cmores La Liga-expert, tillika Villarreal-supporter, Petter Veland hjälper oss ordinarie virrpannor på redaktionen som jurymedlem.
Håll i er, nu kör vi!
Årets Spelare
Själva Gulbollen, tilldelas en spelare som varit bäst under årets gång.
Fredrik: Arjen Robben är överlägset bäst i Bundesligas överlägset bästa lag. Dessutom avgjorde han en cupfinal. Han kallas ofta lättläst, enkelspårig och dylika saker. Och det är ett märkligt tjat om vikten av kompletthet hos fotbollsspelare. Men fotboll handlar inte om att vara bra på massa saker. Det handlar om att vara riktigt bra på de viktigaste och utnyttja det maximalt. Och det gör verkligen Robben. Hjärnforskare vid ett universitet i Nijmegen menade 2010 till och med att Robbens rörelser är för snabba för att den medvetna delen av den mänskliga hjärnan ska reagera i tid för att stoppa honom. Messi är fortfarande världens bäste spelare när han vill, men den här säsongen har han varit mer skadedrabbad och viljan verkar också ha trutit. Robben är god tvåa enligt mig, och jag tror att hans insatser från sin nya, fria anfallsroll i mitt Holland kommer leda till VM-guld och överskugga säsongens hänsynslösa Champions League-sorti.
Joakim: Självfallet måste detta pris gå till Cristiano Ronaldo. Han vinner skytteligan, leder sitt lag till
Champions League-final och tar sitt landslag vidare till VM i stort sett helt på egen hand. Bubblare: Luka Modric
I Villarreal finns det nog ingen annan än Musacchio som kan nämnas här. Hans säsong är i det närmaste felfri defensivt och i slutet på säsongen visade han sig som ett offensivt hot. Har framförallt blivit kyligare med bollen den här säsongen, och i man-mot-manspelet finns det nästan ingen som kan ta honom. Har bevisat sig vara redo för fotbollens högsta nivå och lär lämna i sommar.
Patrik: Precis som min nya kollega Joakim är jag av uppfattningen att detta pris måste gå till Christiano Ronaldo, även om jag har svårt att medge det. Bara det han gör på Sverige i avgörande VM-playoffen gör att han förtjänar priset. Att han dessutom dominerar den spanska ligan och har världens mest V-formade överkropp hjälper ju inte hans motståndare i denna kategori.
Petter: Cristiano Ronaldo - basert på prestasjoner for både klubb- og landslag.
Toppscorer i verdens beste liga, toppscorer i Champions League med flere mål enn noen andre i historien, og sendte Portugal til VM nærmest på egenhånd mot Sverige.
Årets Uppsving
Tilldelas en spelare som inte tidigare fanns där, men nu dansar fram mellan fotbollsfansens hjärnceller eller en gamling som tagit ett par steg framåt och lämnat ordentliga fotavtryck i fotbollsvärlden.
Fredrik: Mario Gaspar kommer aldrig bli en ”bra” fotbollsspelare. Han är en av de, ganska många faktiskt, som jag inte riktigt förstår hur de har lyckats imponera på ungdomstränare så pass mycket att de tillslut slussats in i ett a-lag och kan livnära sig på att spela fotboll. Han är helt enkelt ganska talanglös, och kan omöjligen ha stuckit ut när han var yngre.
Under några år orsakade han ofta Villarreal-fansen mindre panikattacker. Både när han själv skulle ta emot en passning och när motståndare stormade mot honom. Men i år har han mirakulöst nog knappt gjort ett misstag. Därtill har han mot ännu större förmodan tagit några offensiva löpningar, slagit några okej inlägg och dunkat upp en boll i krysset på Santiago Bernabéu. Mario kommer aldrig bli en spelare som förtjänar betyget ”bra” i en inför-säsongen-guide. Men numera ska han absolut tilldelas ”godkänt”, vilket är mer än jag hade hoppats på inför säsongen.
Joakim: Här får vi nog vända blickarna mot Italien. Torino lyckades sånär nå Europa League men en klen tröst var att man fick en skytteligavinnare, Ciro Immobile. Helt klart den minst namnkunniga skytteligavinnaren i de stora ligorna och även om inte undertecknad har sett honom en match lär han ha gjort en jättesäsong och det blir intressant att se om en ny stjärna är född.
Bubblare: Gio dos Santos, som fick sitt stora genombrott i år.
Patrik: Som inbiten Villarreal-supporter måste jag säga Cani. Jag måste erkänna att jag i flera år har väldigt svårt att se hans storhet samtidigt som många Zaragoza-fans ropat på att han skall packa väskan och resa ”hem”. Under katastrofsäsongen, då ubåten ramlade ur La Liga, vet jag att jag tiotalet gånger satt framför TV/data-skärmen skrikandes och svärandes på den normalt så loje Cani. Det var back in the days när Cani alltid blev utbytt efter 65 minuter. Inför den här säsongen hände dock något. Rubén ”Cani” Gracia Calmache tog som 32-åring försäsongen på allvar, påhejad av Marcelino Garcia och Rubén Uria och deras stab. Plötsligt kunde Cani hålla upp tempot och löpningarna i så gott som 90 minuter och var en nyckel till Villarreals starka säsongsinledning.
Så, Cani, blir mitt subjektiva val. Ska jag vara lite mer objektiv tycker jag att gubben Juanfran i Atletico fått till det ungefär lika bra.
Petter: Gabi. Fra å være en grovarbeider, kanskje sågar en liten grå mus, har han tatt enorme steg under Diego Simeones kyndige ledelse. Kaptein på Spanias beste lag, ledet dem nesten til en sensasjonell Champions League-seier, og var i mine øyne den beste spilleren i La Liga denne sesongen etter nevnte Cristiano Ronaldo.
Årets Flopp
Tilldelas en spelare som inte varit i närheten av att leva upp till förväntningarna.
Fredrik: Valencia gick in i säsongen med en sämre version av Marco Ruben (Marco själv floppar för övrigt på i Frankrike efter att ha plågat den ukrainska publiken ett kort tag med missade bollmottagningar) som frontman. Att resten av laget inte såg särskilt inspirerande ut inför och under stora delar av säsongen har mycket att göra med den tidigare sportchefen, Braulio Vázquezs, agerande på transfermarknaden förra sommaren. I november fick Braulio lämna sin post i utbyte mot ett fett avgångsvederlag som nog gör att hans levnadssituation inte är alltför pjåkig. Men kvitt stämpeln som mannen bakom den sämsta Valencia-upplagan jag har skådat blir han inte.
Joakim: Årets Flopp går inte till en spelare utan till en tränare. Miroslav Djukic lyckades inte med nånting i Valencia och det var stundtals plågsamt att se dem. Till slut fick han äntligen sparken och det blev lite ordning på våra storebröder. Frågan är vilket lag som är intresserade av hans tjänster nu. I Villarreal måste priset gå till Tomas Pina. Vet inte ens om det fanns några förväntningar på honom över huvud taget, men de infriades iallafall inte. Den största glädjen jag upplevde under säsongen var när han blev skadad. Har aldrig någonsin skådat en spelare med så dålig bollkontroll under mina nio år som Villarreal-fan, målvakter inkluderade.
Patrik: David Moyes! Jag skiter i att han inte är en spelare, precis som Joakim gjorde. Det är få som går från att vara en hyllad tränare med stora ambitioner i stora lag till en beskylld arbetlös sate på mindre än ett år, men David Moyes lyckades galant med den bedriften. Ska jag vara helt ärlig trodde jag att han var helt rätt man för jobbet och hade hoppats att han skulle fixa biffen eftersom jag har små Everton-sympatier och en bror som är galen i United, men han blev ju säsongens fetaste flopp! Ska man gå över i spelar-världen så kan ändå man stanna i Manchester och se Stevan Jovetic som en flopp. Även han en människa som jag unnar mer än det han lyckats få till i år, trots att han spelar för de ljusblå.
Petter: David Moyes. Hvor mye er det mulig å ødelegge for en i utgangspunktet fantastisk fotballklubb?
Årets José Mari
Behöver ingen förklaring.
Fredrik: Han gnäller, filmar, gör få ”poäng”, har börjat se fler matcher från bänken och bidrar inte med mycket mer än alibilöpningar när han väl är på planen. Tyvärr sportar han inte längre den långa kalufsen han hade i Arsenal, och när det gäller olivolje-insmörjning är han långt ifrån den gode José Mari, men jag anser ändå att Sebastian Larsson förtjänar den kanske mest åtråvärda utmärkelsen.
Joakim: Moi Gomez. Lite småful och gnällig men också ganska finurlig när man minst anar det. Går förhoppningsvis en stor framtid till mötes.
Patrik: Jag hade ju egentligen velat säga Ashley Young här, men han har ju gått och blivit ”dyngbre” som vi skulle säga i Karlskoga (alltså grov över axlarna), så han platsar ju inte längre. Istället får jag lyfta fram Villarreals egna Uche, som stundtals briljerar och stundtals ligger och grinar i gräset efter små, lätta kroppskontakter, precis som José Mari. Hade jag varit bättre på Nigeriansk hårstyling hade jag kunnat uttala mig om huruvida Ikes svall motsvarar Josés slick eller inte.
Petter: Diego Costa. Langt mer effektiv, og dessverre bedre enn hva José Mari var, men det er fascinerende å se en så fysisk spiller gå så lett overende - selvom det selvsagt er med en hensikt og en mening.
Årets Målskytt
Tilldelas en spelare som man gärna kramar om.
Fredrik: ”Årets målskytt” har inte gjort ett enda mål under säsongen, men han blir ändå nästan alltid gladast av alla när Villarreal gör mål. Därför förtjänar Gabriel Paulista att bli rejält omkramad när han väl gör sitt första mål för Villarreal.
Joakim: Luis Suarez har ju haft en helfestlig säsong även om den avslutades med tårar. Var riktigt nära att slå målrekord i Premier League. Målsprutan lär väl hamna i nån annan klubb nu, eller?
Hos Villarreal borde Perbet få priset, trots att Uche gjorde 4 mål mer i ligan. Perbet fick knappt speltid i jämförelse med Giovani och Uche men lyckades ändå hålla jämna steg målmässigt med de andra anfallarna i laget nästan fram till säsongens slut.
Patrik: Den spelare jag gärna vill krama om efter den här säsongen är Roberto Soldado. Killen var ju glödhet förra året i Valencia, gjorde mål på allt och hade en aura av självsäkerhet omkring sig. Han blev därefter såld till Tottenham för 26 miljoner pund för att hjälpa Valencia upp ur den ekononiska avgrunden. Därefter har han gått från att göra ungefär ett mål varannan match i snitt, som han gjort hela karriären, till att göra ett var femte. Och då har han ändå fått ta straffar när han är på plan i Spurs. Han får därför min tröst-kram och en lyckhälsning om bättre tränare till nästa säsong. Till Valencia sträcker jag ut pekfingret och flinar.
Petter: Gabi vil jeg gjerne gi en klem, og gratulere. Han er beviset på om man kan dominere på aller høyeste nivå uten å være et spesielt stort fotballtalent, så lenge man arbeider hardt og tror på det man driver med. Bildene av han og Juanfran som ligger på gresset på Camp Nou og gråter like etter at Mateu Lahoz har blåst av Barcelona-Atlético, de har jeg sett på igjen og igjen og igjen og igjen og igjen, og jeg har så lyst til å gi Gabi en klem.
Årets Mål
Tilldelas den spelare som gjort det snyggaste, mest betydelsefulla eller märkligaste målet.
Fredrik: Giovanis 4-1-mål i tionde omgången hemma mot Valencia. Den oerhört vackert ihamrade spiken i kistan som symboliserade skillnaden mellan ligans kanske bäst och sämst skötta klubb. Det målet fick mig att gå på moln länge. (Hur det gick i vårmötet lagen emellan kan vi ignorera).
Joakim: Det viktigaste målet i fotbollsvärlden kan ha varit Diego Costas 1-0 borta mot Real i den sjunde omgången. Den vinsten satte tonen för Atleticos vidare säsong, vilket ju är det lag som gjort störst eko i fotbollsvärlden i år. För Villarreals del gjordes det ju en hel del mål. Vissa viktigare än andra.
Det viktigaste tror jag var Perbets 1-0 hemma mot Levante den 12e april med matchens sista spark. Tre poäng där gav välbehövligt andrum till de jagande lagen bakom och stärkte upp lagets bräckliga självförtroende. Inget mål där och jag tror att vi mycket väl kunnat tappa en EL-plats. Snyggaste var Marios smällkaramell upp i krysset borta mot Real som chockade hela världens Villarrealfans.
Patrik: Alla mål som mina kamrater ovan har nämnt är sjukt viktiga mål, speciellt de för ubåtens del. Det som dock är allra viktigast för vår del är Stephane Mbias mål för Sevilla i Europa League-semin mot Valencia, på Mestalla. Målet, i matchens sista skälvande sekunder, ryckte ifrån Valencia finalplatsen som man egentligen förtjänat genom att piska in tre mål i returen och var en stenhård nick från en gummi-nacke. Den kom som en blixt från klar himmel och gjorde att Villarreals säsong blev mer lyckad än storebror Valencias. Ingen tog några titlar, men vi spelar i Europa nästa år.
Petter: Jonathan Pereira borte mot Almería i første serierunde satte standarden for Villarreals sesong. Tre poeng i den kampen kontra kun ett tror jeg på mange måter var med på å definere seriestarten og sesongen sett under ett.
Årets Frisyr
Tilldelas en spelare som borde byta frisör, alternativt betala extra mycket eftersom denne gör ett sådant fantastiskt jobb.
Fredrik: I fotbollsvärlden överlag, och kanske framför allt i Villarreal, har det
I Villarreal finns det nog ingen annan än Musacchio som kan nämnas här. Hans säsong är i det närmaste felfri defensivt och i slutet på säsongen visade han sig som ett offensivt hot. Har framförallt blivit kyligare med bollen den här säsongen, och i man-mot-manspelet finns det nästan ingen som kan ta honom. Har bevisat sig vara redo för fotbollens högsta nivå och lär lämna i sommar.
Patrik: Precis som min nya kollega Joakim är jag av uppfattningen att detta pris måste gå till Christiano Ronaldo, även om jag har svårt att medge det. Bara det han gör på Sverige i avgörande VM-playoffen gör att han förtjänar priset. Att han dessutom dominerar den spanska ligan och har världens mest V-formade överkropp hjälper ju inte hans motståndare i denna kategori.
Petter: Cristiano Ronaldo - basert på prestasjoner for både klubb- og landslag.
Toppscorer i verdens beste liga, toppscorer i Champions League med flere mål enn noen andre i historien, og sendte Portugal til VM nærmest på egenhånd mot Sverige.
Årets Uppsving
Tilldelas en spelare som inte tidigare fanns där, men nu dansar fram mellan fotbollsfansens hjärnceller eller en gamling som tagit ett par steg framåt och lämnat ordentliga fotavtryck i fotbollsvärlden.
Fredrik: Mario Gaspar kommer aldrig bli en ”bra” fotbollsspelare. Han är en av de, ganska många faktiskt, som jag inte riktigt förstår hur de har lyckats imponera på ungdomstränare så pass mycket att de tillslut slussats in i ett a-lag och kan livnära sig på att spela fotboll. Han är helt enkelt ganska talanglös, och kan omöjligen ha stuckit ut när han var yngre.
Under några år orsakade han ofta Villarreal-fansen mindre panikattacker. Både när han själv skulle ta emot en passning och när motståndare stormade mot honom. Men i år har han mirakulöst nog knappt gjort ett misstag. Därtill har han mot ännu större förmodan tagit några offensiva löpningar, slagit några okej inlägg och dunkat upp en boll i krysset på Santiago Bernabéu. Mario kommer aldrig bli en spelare som förtjänar betyget ”bra” i en inför-säsongen-guide. Men numera ska han absolut tilldelas ”godkänt”, vilket är mer än jag hade hoppats på inför säsongen.
Joakim: Här får vi nog vända blickarna mot Italien. Torino lyckades sånär nå Europa League men en klen tröst var att man fick en skytteligavinnare, Ciro Immobile. Helt klart den minst namnkunniga skytteligavinnaren i de stora ligorna och även om inte undertecknad har sett honom en match lär han ha gjort en jättesäsong och det blir intressant att se om en ny stjärna är född.
Bubblare: Gio dos Santos, som fick sitt stora genombrott i år.
Patrik: Som inbiten Villarreal-supporter måste jag säga Cani. Jag måste erkänna att jag i flera år har väldigt svårt att se hans storhet samtidigt som många Zaragoza-fans ropat på att han skall packa väskan och resa ”hem”. Under katastrofsäsongen, då ubåten ramlade ur La Liga, vet jag att jag tiotalet gånger satt framför TV/data-skärmen skrikandes och svärandes på den normalt så loje Cani. Det var back in the days när Cani alltid blev utbytt efter 65 minuter. Inför den här säsongen hände dock något. Rubén ”Cani” Gracia Calmache tog som 32-åring försäsongen på allvar, påhejad av Marcelino Garcia och Rubén Uria och deras stab. Plötsligt kunde Cani hålla upp tempot och löpningarna i så gott som 90 minuter och var en nyckel till Villarreals starka säsongsinledning.
Så, Cani, blir mitt subjektiva val. Ska jag vara lite mer objektiv tycker jag att gubben Juanfran i Atletico fått till det ungefär lika bra.
Petter: Gabi. Fra å være en grovarbeider, kanskje sågar en liten grå mus, har han tatt enorme steg under Diego Simeones kyndige ledelse. Kaptein på Spanias beste lag, ledet dem nesten til en sensasjonell Champions League-seier, og var i mine øyne den beste spilleren i La Liga denne sesongen etter nevnte Cristiano Ronaldo.
Årets Flopp
Tilldelas en spelare som inte varit i närheten av att leva upp till förväntningarna.
Fredrik: Valencia gick in i säsongen med en sämre version av Marco Ruben (Marco själv floppar för övrigt på i Frankrike efter att ha plågat den ukrainska publiken ett kort tag med missade bollmottagningar) som frontman. Att resten av laget inte såg särskilt inspirerande ut inför och under stora delar av säsongen har mycket att göra med den tidigare sportchefen, Braulio Vázquezs, agerande på transfermarknaden förra sommaren. I november fick Braulio lämna sin post i utbyte mot ett fett avgångsvederlag som nog gör att hans levnadssituation inte är alltför pjåkig. Men kvitt stämpeln som mannen bakom den sämsta Valencia-upplagan jag har skådat blir han inte.
Joakim: Årets Flopp går inte till en spelare utan till en tränare. Miroslav Djukic lyckades inte med nånting i Valencia och det var stundtals plågsamt att se dem. Till slut fick han äntligen sparken och det blev lite ordning på våra storebröder. Frågan är vilket lag som är intresserade av hans tjänster nu. I Villarreal måste priset gå till Tomas Pina. Vet inte ens om det fanns några förväntningar på honom över huvud taget, men de infriades iallafall inte. Den största glädjen jag upplevde under säsongen var när han blev skadad. Har aldrig någonsin skådat en spelare med så dålig bollkontroll under mina nio år som Villarreal-fan, målvakter inkluderade.
Patrik: David Moyes! Jag skiter i att han inte är en spelare, precis som Joakim gjorde. Det är få som går från att vara en hyllad tränare med stora ambitioner i stora lag till en beskylld arbetlös sate på mindre än ett år, men David Moyes lyckades galant med den bedriften. Ska jag vara helt ärlig trodde jag att han var helt rätt man för jobbet och hade hoppats att han skulle fixa biffen eftersom jag har små Everton-sympatier och en bror som är galen i United, men han blev ju säsongens fetaste flopp! Ska man gå över i spelar-världen så kan ändå man stanna i Manchester och se Stevan Jovetic som en flopp. Även han en människa som jag unnar mer än det han lyckats få till i år, trots att han spelar för de ljusblå.
Petter: David Moyes. Hvor mye er det mulig å ødelegge for en i utgangspunktet fantastisk fotballklubb?
Årets José Mari
Behöver ingen förklaring.
Fredrik: Han gnäller, filmar, gör få ”poäng”, har börjat se fler matcher från bänken och bidrar inte med mycket mer än alibilöpningar när han väl är på planen. Tyvärr sportar han inte längre den långa kalufsen han hade i Arsenal, och när det gäller olivolje-insmörjning är han långt ifrån den gode José Mari, men jag anser ändå att Sebastian Larsson förtjänar den kanske mest åtråvärda utmärkelsen.
Joakim: Moi Gomez. Lite småful och gnällig men också ganska finurlig när man minst anar det. Går förhoppningsvis en stor framtid till mötes.
Patrik: Jag hade ju egentligen velat säga Ashley Young här, men han har ju gått och blivit ”dyngbre” som vi skulle säga i Karlskoga (alltså grov över axlarna), så han platsar ju inte längre. Istället får jag lyfta fram Villarreals egna Uche, som stundtals briljerar och stundtals ligger och grinar i gräset efter små, lätta kroppskontakter, precis som José Mari. Hade jag varit bättre på Nigeriansk hårstyling hade jag kunnat uttala mig om huruvida Ikes svall motsvarar Josés slick eller inte.
Petter: Diego Costa. Langt mer effektiv, og dessverre bedre enn hva José Mari var, men det er fascinerende å se en så fysisk spiller gå så lett overende - selvom det selvsagt er med en hensikt og en mening.
Årets Målskytt
Tilldelas en spelare som man gärna kramar om.
Fredrik: ”Årets målskytt” har inte gjort ett enda mål under säsongen, men han blir ändå nästan alltid gladast av alla när Villarreal gör mål. Därför förtjänar Gabriel Paulista att bli rejält omkramad när han väl gör sitt första mål för Villarreal.
Joakim: Luis Suarez har ju haft en helfestlig säsong även om den avslutades med tårar. Var riktigt nära att slå målrekord i Premier League. Målsprutan lär väl hamna i nån annan klubb nu, eller?
Hos Villarreal borde Perbet få priset, trots att Uche gjorde 4 mål mer i ligan. Perbet fick knappt speltid i jämförelse med Giovani och Uche men lyckades ändå hålla jämna steg målmässigt med de andra anfallarna i laget nästan fram till säsongens slut.
Patrik: Den spelare jag gärna vill krama om efter den här säsongen är Roberto Soldado. Killen var ju glödhet förra året i Valencia, gjorde mål på allt och hade en aura av självsäkerhet omkring sig. Han blev därefter såld till Tottenham för 26 miljoner pund för att hjälpa Valencia upp ur den ekononiska avgrunden. Därefter har han gått från att göra ungefär ett mål varannan match i snitt, som han gjort hela karriären, till att göra ett var femte. Och då har han ändå fått ta straffar när han är på plan i Spurs. Han får därför min tröst-kram och en lyckhälsning om bättre tränare till nästa säsong. Till Valencia sträcker jag ut pekfingret och flinar.
Petter: Gabi vil jeg gjerne gi en klem, og gratulere. Han er beviset på om man kan dominere på aller høyeste nivå uten å være et spesielt stort fotballtalent, så lenge man arbeider hardt og tror på det man driver med. Bildene av han og Juanfran som ligger på gresset på Camp Nou og gråter like etter at Mateu Lahoz har blåst av Barcelona-Atlético, de har jeg sett på igjen og igjen og igjen og igjen og igjen, og jeg har så lyst til å gi Gabi en klem.
Årets Mål
Tilldelas den spelare som gjort det snyggaste, mest betydelsefulla eller märkligaste målet.
Fredrik: Giovanis 4-1-mål i tionde omgången hemma mot Valencia. Den oerhört vackert ihamrade spiken i kistan som symboliserade skillnaden mellan ligans kanske bäst och sämst skötta klubb. Det målet fick mig att gå på moln länge. (Hur det gick i vårmötet lagen emellan kan vi ignorera).
Joakim: Det viktigaste målet i fotbollsvärlden kan ha varit Diego Costas 1-0 borta mot Real i den sjunde omgången. Den vinsten satte tonen för Atleticos vidare säsong, vilket ju är det lag som gjort störst eko i fotbollsvärlden i år. För Villarreals del gjordes det ju en hel del mål. Vissa viktigare än andra.
Det viktigaste tror jag var Perbets 1-0 hemma mot Levante den 12e april med matchens sista spark. Tre poäng där gav välbehövligt andrum till de jagande lagen bakom och stärkte upp lagets bräckliga självförtroende. Inget mål där och jag tror att vi mycket väl kunnat tappa en EL-plats. Snyggaste var Marios smällkaramell upp i krysset borta mot Real som chockade hela världens Villarrealfans.
Patrik: Alla mål som mina kamrater ovan har nämnt är sjukt viktiga mål, speciellt de för ubåtens del. Det som dock är allra viktigast för vår del är Stephane Mbias mål för Sevilla i Europa League-semin mot Valencia, på Mestalla. Målet, i matchens sista skälvande sekunder, ryckte ifrån Valencia finalplatsen som man egentligen förtjänat genom att piska in tre mål i returen och var en stenhård nick från en gummi-nacke. Den kom som en blixt från klar himmel och gjorde att Villarreals säsong blev mer lyckad än storebror Valencias. Ingen tog några titlar, men vi spelar i Europa nästa år.
Petter: Jonathan Pereira borte mot Almería i første serierunde satte standarden for Villarreals sesong. Tre poeng i den kampen kontra kun ett tror jeg på mange måter var med på å definere seriestarten og sesongen sett under ett.
Årets Frisyr
Tilldelas en spelare som borde byta frisör, alternativt betala extra mycket eftersom denne gör ett sådant fantastiskt jobb.
Fredrik: I fotbollsvärlden överlag, och kanske framför allt i Villarreal, har det
under en ganska lång period gått att skönja en otrevlig trend av allt kortare frisyrer. Till och med en historiskt pålitlig långt-hår-are som Giovani har börjat köra kortklippt. Och Musacchio vägrar låta sitt hår växa ut till en Vincent Chase-frilla igen, trots att hans marknadsvärde antagligen hade skjutit i höjden om han gjorde det. Tomás Pina har inte gjort oss ubåtar jättelyckliga med sina insatser på planen, men han har åtminstone bidragit med en sak som ingen annan i truppen gör: Långt hår. Tack för din surfar-look, Tomás.
Joakim: Dante i Bayern och Pepe i Real Madrid. Tänk er det mittbacksparet!
Patrik: Först och främst måste jag lyfta fram Pedro Rodríguez, alltså han med världens mest spanska namn och världens mest spanska frilla som spelar i Barca och La Roja. Pedro har lyckats ha exakt samma frisyr i tio år, oavsett om han spelat 90 minuter i en fotbollsmatch eller varit en halv dag på stranden. Om man bild-googlar Pedro så ser man ingen som helst skillnad på frillan, oberoende av om bilden är tecknad, animerad eller ett foto. Hade det funnits ett pris för ”Lifetime Achievement” här så hade den gått till Pedro. Det riktiga priset går till Bacary Sagna, Arsenal, för att jag inte kan sluta tänka på hur bred mittbena han egentligen har.
Petter: Luka Modric :-)
Så, då var alla Gulbollar utdelade. Kom gärna med kommentarer och reaktioner på detta.
Vi på Villarrealredaktionen vill passa på att tacka Petter Veland för att han tog sig tid att skriva ner sina synpunkter och vara en del av denna omåttligt seriösa (eller måttligt oseriösa) prisutdelning. Den som känner att den kan hantera norskan och ännu inte har låtit sig förföras av Petters kunskapsflöde och briljanta hjärnbank bör kolla in honom på Twitter och hans blogg (http://petterveland.blogg.no/).
Joakim: Dante i Bayern och Pepe i Real Madrid. Tänk er det mittbacksparet!
Patrik: Först och främst måste jag lyfta fram Pedro Rodríguez, alltså han med världens mest spanska namn och världens mest spanska frilla som spelar i Barca och La Roja. Pedro har lyckats ha exakt samma frisyr i tio år, oavsett om han spelat 90 minuter i en fotbollsmatch eller varit en halv dag på stranden. Om man bild-googlar Pedro så ser man ingen som helst skillnad på frillan, oberoende av om bilden är tecknad, animerad eller ett foto. Hade det funnits ett pris för ”Lifetime Achievement” här så hade den gått till Pedro. Det riktiga priset går till Bacary Sagna, Arsenal, för att jag inte kan sluta tänka på hur bred mittbena han egentligen har.
Petter: Luka Modric :-)
Så, då var alla Gulbollar utdelade. Kom gärna med kommentarer och reaktioner på detta.
Vi på Villarrealredaktionen vill passa på att tacka Petter Veland för att han tog sig tid att skriva ner sina synpunkter och vara en del av denna omåttligt seriösa (eller måttligt oseriösa) prisutdelning. Den som känner att den kan hantera norskan och ännu inte har låtit sig förföras av Petters kunskapsflöde och briljanta hjärnbank bör kolla in honom på Twitter och hans blogg (http://petterveland.blogg.no/).
Villarrealredaktionen2014-06-03 23:18:00
