Visca Abidalthasar!
Jag kunde inte tro mina ögon när jag såg Abidals namn i startelvan. Han hade varit borta under en lång period pga sjukdom och det kändes lite väl vågat av Pep att starta med fransmannen i en så här pass viktig Champions League match. Till min stora förvåning, och förtjusning också ska tilläggas, gjorde Abidal en strålande insats, dominerade sin vänsterkant och neutraliserade alla hot som kom hans väg.
Jag snackar inte om finalen igår, jag syftar på gruppspelsmatchen mot Inter på Camp Nou förra säsongen. Abi hade nyligen återhämtat sig från svininfluensan, men man kunde knappt ha trott det med tanke på hans otroliga insats den dagen. Fransmannen visade prov på sin styrka, både fysiskt och psykiskt, genom att komma tillbaks så snabbt och äga sin kant. Hans läkningsförmåga visade sig vara något utöver det vanliga. Det var dock inte den sista gången den skulle komma att ställas på prov.
Det slog ner som en bomb när nyheten om Abidals tumör i levern blev känt den 15 mars i år. Intresset för Barcelonas säsongsavslutning blev i närmast irrelevant och man ville bara att Abidal skulle återfriskna och ta sig tillbaka för hans eget bästa och för hans familj. Tragiskt nog inträffade denna chock när han befann sig i sin bästa form sedan flytten till den katalanska huvudstaden. Han hade tagit Barça vidare i Copa del Rey genom att göra lagets enda mål i åttondelen mot Atlethic Bilbao, hans första mål i blaugranatröjan dessutom, och rev ner applådstormar från Camp Nou i nästan varenda ligaframträdande. Hans nickundanrensning liggandes mot Sevilla symboliserade kanske bäst hans järnvilja och fina vårform. Och sedan kom nyheten om tumören.
Man hade kanske väntat sig att Abidal skulle drabbas av depression och vara tröstlös inför framtiden, men det visade sig snarare vara motsatsen. ”Han var den som uppmuntrade oss mer än vi uppmuntrade honom”, berättade Xavi när han och de övriga i laget fick reda på den tunga smällen. Vicekaptenen gick vidare och sa att fransmannen var ett ”föredöme” inom omklädningsrummet för den positiva energin han bidrog med.
När sportchefen Zubizarreta uttalade sig om att fransmannen förhoppningsvis skulle hinna tillbaks i tid för försäsongsträningen var känslan att 2010/11 var över för Abidals del. Men icke. I returmötet mot Real Madrid i Champions League gjorde han comeback. Hade Camp Nou haft ett tak hade de åkt av på grund av ovationerna från läktarna. Lyckan hos el barcelonismo visste inga gränser, man hade fått tillbaka sin franske glädjespriddare.
Trots att Abi hade fått speltid i de avslutande ligamatcherna räknade jag aldrig med det jag fick se igår ungefär en halvtimme innan avspark; Abidal lirar från start! Jag kom då att tänka på den kvällen mot Inter då han hade samlat ihop sig rekordsnabbt från sin sjukdom. Då handlade om svininfluensen, nu snackade vi om en operation för att avlägsna tumören han hade i levern! Det ska fan inte gå!
Man kunde inte låta bli att få en déjà vu från matchen igår. På mer än ett sätt. Dels för att Manchester United startade i samma höga tempo som i Rom för år sedan, dels för hur Barcelona tog över efter tio minuters spel och dessutom för hur Abidal presterade som om inget hade hänt. Precis som mot Inter. Svininfluensa? Tumör i levern? Inget kan få Abirey på dåligt humör eller påverka hans prestationer. Han var felfri igår. Fullständigt lysande. Och höjdpunkten var naturligtvis när lagkaptenerna kom överens om att ge kaptensbindeln till honom och låta honom bli den förste att få höja bucklan.
Ligaguldet och triumfen i Champions League i all ära, men den viktigaste segern för FC Barcelonas del den här säsongen har varit Abis mirakulösa återhämtning.
Visca Abidalthasar!
