Dagarna Frankfurt am Main stod still
JUBEEEELN!
Samstag: En folkmassa. Sånger. Jubel. Hopp. Viss förtvivlan. Kärlek. Mer sånger. Mer hopp. Mindre förtvivlan. Gemenskap. Kalas. Supporterskap. Ord som sammanfattar det som befann sig på Breitscheidplatz i ungefär ett dygn innan match i Berlin. Det var en folkmassa som hette duga, som alla arbetade mot samma mål. Spänningen låg inte ens i luften, den var som motsatsen till helium- för tung och hade sjunkit ner. Spänningen kunde kännas i marken, i fansens studs, vibrationerna som kunde kännas ända till Hessen. Och sen, 5 timmars Autobahn söderut förberedde sig en stad för sin andra ödesdrabbning på raken, en match som skulle komma att bestämma klubbens framtid och nutid.
Sonntag: En Boeing 737 landar på Frankfurts flygplats, ett miniplan bland jumbojet, och piloten öppnar fönstret och sätter fast en flagga med motivet Eintracht. Eintracht Frankfurt har landat. Staden vet, flygplatsen vet, alla vet att de framtida legenderna är hemma. Spelarna trippar av planet, Abraham och Alex Meier först med pokalen mellan dem. Den blyge Alex kisar mot kameran, inte på grund av solen, utan för att han knappt fattar att det här ens har hänt. Ingen av oss har det ännu.
De fortsätter av planet, Abraham lämnar pokalen med Alex, men den blyge Fotbollsguden lämnar direkt ifrån sig den för att jogga bort och ta selfies med flygplatspersonalen. Jag bryr mig inte om era legender, Alexander Meier är min nummer Eins någonsin. Få skulle tryckt pokalen i Marius Wolfs famn med ett snett leende för att jogga och ta selfies med flygplatspersonalen. Hade de ens bett om det? Eller hade han sett dem fota och tänkte: Hur kan jag göra deras dag bättre? Just så, Alex. Just så.
Samstag: Ikoniska Olympiastadion fylldes snabbt. Fansen ville vara där tidigt. Spelarnas uppvärmning går som den ska, intervjuer görs, spänningen stiger. Klubbens 12:e och 13:e spelare gör sig redo för sin galenskap, den som skrämt motspelare och fordrat ikoner. När så hymnen går igång och 30.000 vitklädda fans håller upp sina svartvita halsdukar bildas det ett hav av vitsvart mani som körsjunger en gammal visa från en poliskör. Im Herzen von Europa ger, som så ofta, direkt ståpäls. Intressant nog ger för mig, och för många andra, refrängen i Tankards Schwarz-Weiss wie Schee (sic) egentligen ännu värre känslosvall. Vrål som kunnats höra till Neptunus uttrycks från den sanslösa kurvan, ett vitsvart hav som visar Bayern vägen vad gäller passion och supporterskap. En av få kurvor som under en hel match sjungit slut på Borussia Dortmunds gula vägg och som nu ska slå Bayern med utklassande siffror på läktaren.
Sonntag: Die Spannung steigt som det så fint heter. Den massiva folkmassan på Römerberg i centrala Frankfurt studsar, sjunger, ropar, och dricker. Flaggor viftas, en bengal tänds- alla vet att det inte finns några regler. Staden Frankfurt är i undantagstillstånd. Allt står still, ingen bryr sig om någonting annat än Eintracht. Tunnelbanan är avstängd i vissa delar, bussarna kan inte längre gå på grund av folkmassorna, drönare flyger, polisen försöker bara hålla saker i schack. Alla som drömt om denna dag skulle inte ens ha sett detta i deras drömmar. 15.000 bara på Römerberg, sammanlagt 60.000 runtom i staden, ännu mer om man räknar de som parkerat längs med motorvägen för att bejubla spelarnas BMW-kortege. Hela staden har verkligen stannat, det enda som spelar roll är den Attilas undersåtar.
Samstag: Spelarna kliver in, en stor bild på Charly Körbel från finalen 1988 rullas ut bland en kopiös flaggocean av svart, rött och vitt. ”Totgesagte leben länger” står det på en banderoll under, som för att trumma på hela underdog-grejen. När matchen så börjar har ingenting lagt sig, allt har bara börjat. Lewandowski får ett frisparksläge i 8:e minuten. Det blundas. Han missar. Det suckas. Niklas Süle får bollen i mitten av egen planhalva, spelar den enda fria spelaren som finns- James Rodriguez. Men det här är en fälla. För direkt finns en frenetisk kroat där och gräver ut bollen till Kevin Prince Boateng. Boateng rullar bollen i den stora luckan mellan Hummels och Süle där Ante Rebic direkt tagit ett språng. En tocuh av världsklass senare skjuter han bollen med viss skruv in i Ulreichs högra hörn. Sven har inte en chans, avslutet är bättre än vad möjligt borde vara i den situationen. Det gutturala vrål som följer dödar allt i sin närhet, Rebic vet inte vart han ska, han vill bara undfly sin egen ovisshet och springer runt som en yr höna utan huvud, attackerad av ett fjärdedels tjog spelare. 1-0 till Eintracht Frankfurt!
Första halvlek är ganska sval. Bayern har en del boll, Eintracht försvarar superbt. En box som pressar, läckert och effektivt. I paus går vi in med en del varningar, men med 1-0. På läktaren har fansen kört hårt med deras allra mäktigaste sånger. Pippi Långstrump har avverkats, läktaren måste ha skakat. 30.000 som alla hoppar i samma takt, ett vitt Sargassohav som bara gungar upp och ner. Ack ack ack, vilken sanslös syn.
Sonntag: Några bilder kommer att etsa sig fast i min hjärna, och gärna det för mig. Frankfurts Oberbürgermeister som plockar upp en öl och räcker den till Niko Kovac. Fredi Bobic som låter alla som vill nudda, klappa och pussa pokalen. Hübner, Kovac och Bobic som inte har ett dugg emot att ultras åker med deras bil, ty det är blott en del av grejen. Känslan är att allt är okej, alla ska få njuta. Det är vad allt handlar om. Polisen gör ingenting för att dra bort folk från spelarnas bilar, spelarna omfamnar fansen, de omfamnar galenskapen som de funnit sig själva i, en galenskap som blott bidrar till deras drömtillstånd.
Samstag: Lewandowski får dit 1-1 efter en miss från Mascarell. Denna stund kändes dessvärre ödesdiger, Mascarells markeringsmisstag skulle nog bli det jag talade om efter matchen, den stund momentum skiftade. Jag är ännu chockad över att jag slapp göra det. För nu tryckte Bayern på, spelade den fotboll de kan göra när de vill, och det brukar de vilja ganska ofta. Men liksom matchen mot Stuttgart ville det sig inte för Bayern. Inlägg efter inlägg, men alla nickades antingen bort eller plockades av Hradecky. Långskott vittnade om desperation och när sedan Frankfurt började hota på kontringar igen så blev det mer och mer osäkert.
Sonntag: Gåendes genom de underbart långa förgyllda korridorerna i Rådhuset visste de nog inte riktigt vad som faktiskt väntade nedanför balkongen. Kovac först, men han stannar upp för att klappa om och ge en highfive till en liten pojke, Attila sist sedan med spelarna mellan. Kovac är den första som visar sig på balkongen med pokalen, ett vansinnigt sorl och jubel visar världen vad det är som händer.
Öppen mikrofon är det som gäller. Den som vill prata får prata. Först är det speakern, sedan är det Frankfurts Oberburgermeister. Bengaler och rök i luften, Kovac filmar, Oberburgermeister bara ler. Bengaler i staden? Vem bryr sig? ”Die Eintracht ist Frankfurt. Und Die Frankfurter sind Eintracht, liebe Freunde. Wir sind Eintracht!”. Underbart.
Samstag: Bayern trycket upp ytterbackar och Martinez, den sistnämnde förlorade en duell i mitten av planen, bollen hamnade hos Danny Da Costa som av reflex bara sköt upp bollen. Rebic var den enda som reagerade och lyckades vara först på bollen, trots att han inte var närmast den. Han nickade med sig den, tog sig förbi Süle och Hummels och lyckades så också lobba bollen över en utrusande Sven Ulreich. 8 minuter kvar, läktaren höll på att dundra samman på grund av dånet och Rebic sprang mot den vita kurvan, viftandes på sin tröja. Ett mål som generationer fram kommer minnas och kommer försöka återskapa.
Sonntag: Aymen Barkok tänder en bengal, vad är det som pågår? Absolut inga regler längre, bara fira och njut. Frankfurt är hett, staden brinner, tiden står stilla och allt är bara så jävla bra.
Samstag De sista femton är ett enda vimmel. Galet desperata anfall från Bayern slutar som bäst i skott utanför och blockeringar från försvarare. Ett antal hörnor blir till ingenting. Till slut går Javi Martinez omkull, misstänksamt, i straffområdet. Domaren kollar på video, jag var övertygad om att det skulle bli straff. Det kändes skrivet i stjärnorna att Bayern skulle få in en tveksam straff i 95:e för att sedan vinna på straffar. Den här gången läste jag stjärnorna fel. Zwayer dömde hörna, Ulreich stannade kvar på denna hörna, bollen nickades bort och nådde Mijat Gacinovic.
Sonntag: Dino från Ultras Frankfurt får prata framför alla.”Ihr habt unser Herz entflammt!”, skriker han med hes röst innan han kör igång ett par klassiska fangesänge. Jadu, Dino. Känner exakt samma sak. Han pratar om hur alla generationer runtom honom har upplevt jobbiga tider med Eintracht. Nu, äntligen, menar han. Äntligen har vi tagit den där jävla titeln. Vad händer sedan? Ja, hela Römer Platz hoppar.
Samstag: 70 meter med bollen nära fötterna. PÅ sidan står spelarna och hoppar på varandra, runt varandra, över och under varandra. Ante Rebic står och håller om Niko Kovac. När Gacinovic sedan närmar sig det öppna målet så brottar Rebic ner en tårögd Kovac i marken. Bollen rullar in i mål, Gacinovic springer mot kurvan och anfalls av spelare, fans, tränare och funktionärer. 3-1. Den där förbannade titeln är bärgad. Vad är det som hänt?
Sonntag: Alex Meier får mikrofonen. Den blyge herren från norra Tyskland tar krampaktigt tag i den, som om det vore en heroinspruta och han var en pundare från Bahnhofsviertel. ”Hallå ja?”, säger han som om han vore en 25-åring från Ystad som svarar i telefon. Men med publikens påhejande fortsätter han. Efter ett kort tal där han menar hur stolt han är över laget, klubben och fansen, tar han rollen som klackledare och drar igång ”Wer nicht hüpft ist Offenbacher, hey hey”, en av de bästa stunderna som den här säsongen bjudit på.
”Sorry leute, bin noch ein bisschen betrunken!”, säger Prince. Efter ett långt tal där han skämtar, uppmuntrar och skapar jubel ges mikrofonen till en ganska oklar recipient, men en som man kunnat ana ganska väl. Jan Zimmermann, målvakten som är född i staden, uppvuxen som supporter och som nu, långt över 30 år gammal får lyfta DFB-Pokal med sitt favoritlag. Vad gör han med denna underbara chans i rampljuset? Jo, häcklar Kickers Offenbach såklart. Vad skulle en hängiven supporter gjort annars? Ikon.
”Gib mir ein H! Gib mir ein U! Gib mir ein M! Gib mir ein SCHEISS KICKERS OFFENBACH! SCHEISS KICKERS OFFENBACH!” (03.09.44)
?
Dessa två dagar var fulla med fantastiska stunder. Minuter som förändrat liv och öden, bevis på fotbollens fortsatta föränderliga makt, exempel på momentumets deterministiska kraft. Att se Eintracht Frankfurt stå på balkongen till Frankfurts rådhus med en guldig pokal, framför 15.000 fans på ett förhållandevis litet torg i en nyuppbyggd del av det gamla Frankfurt- det är en av de saker jag drömt om. Fyfan så underbart allt är.
Jag säger som Niko Kovac sjöng i mikrofonen:
DEUTSCHER POKALSIEGER,
DEUTSCHER POKALSIEGER,
DEUTSCHER POKALSIEGER SGE!
