Dokument från fiendeland
En godbit där någonstans mitt i de gröna dalarnas hembygd. För vissa ett paradis med heligt vatten och färsk brygd, men för mig betydde färden dit en resa till självaste fiendeland. Jag skulle komma dit med stolthet, men åka hem förödmjukad som en hund med svans mellan benen. Här är berättelsen om min oplanerade resa till ärkebiskopsstaden Mainz, odygdens boning, där ett rött lag har antagit en tron som inte tillhör dem.
När jag klev av min FlixBus efter en tradig nattfärd genom Württemberg och Hessen slogs jag av morgonsolen i den lilla staden några mil väster om Frankfurt. Det var en ren och frisk, nästan ungdomlig, doft som spred sig i mina fagra lungor, organ som under fem timmar fått chippa efter andan inträngd mellan ett fönster och en mänsklig parfymdunk. Kanske var det just denna luftfyllda uppenbarelse som fick mig att gå in till staden Mainz med en exalterad min, med ett huvud fyllt av nöjda tankar. Jag hade äntligen kunnat slita mig loss från parfymens fängslande grepp och stod nu vid en liten busshållplats under en centralstation i en stad jag aldrig trott att jag skulle besöka med gott mod. En cappuccino senare traskade jag mot en glimrande, sömnig stad denna lördagsmorgon i mitten av maj, iförd en grön tröja med SvenskaFans.com i vitt tryck.
”En Falk fryser inte om benen”, sade min far till mig en gång. Hur stor del sanning det fanns i det ediktet vet jag till denna dag ännu inte, men det är en regel som jag lever efter. Det är en skillnad mellan att vara kall och att frysa, brukar jag förklara. Men i en 9-gradig medeltida ort längs med Rhein fann jag nog argument för att åtminstone diskutera saken med min far.
Som en ivrig besökare av diverse Altstadts brukar jag ha en pålitlig taktik när jag upptäcker en stad- gå mot kyrktornen. Det stora problemet med Mainz var den ganska kopiösa mängd kyrktorn som staden stoltserar med. Eftersom det är en gammal ärkebiskopsort har hela staden haft en stor roll i Mittelrheins framvuxna status under tidig medeltid. Ärkebiskopen i Mainz ägde stora marker söder om Bacharach, med Bingen som största ort för sitt ivriga tullindriveri. Området är sanslöst vackert, oändliga smaragdgröna dalar som påminner om Fylke, vinrankor som producerat några av världens bästa Rieslingviner, en flod som slingrar sig retfullt genom ett frodigt paradis, kantat av mindre medeltida orter med stadsmurar, korsvirkeshus och egna vingårdar och slott. Mitt i floden ligger någonstans en borg, upprättad av en lysten furste för att driva in tull, tull som sedan kunde finansiera tyranniska aktioner überall und irgendwo. Tacka vet jag min historiska ådra, annars hade jag gått vilse i det medeltida virr som staden trycker upp i ens ansikte. Jag, med två års studier i ämnet, kunde sortera ut vad som var värt att se, vad som var turistattraktioner och vad som var riktigt intressant. Historiskt högmod, som någon av mina resekompanjoner någon gång klatschigt nog kallade det.
(Mainz domkyrka i den förbannade Rheinland-solen)
90 minuter senare stod jag vid floden Rhein och förde en livlig inre debatt huruvida jag skulle traska till Wiesbaden eller inte. Klockan var halv 10, jag hade sett allt jag ansåg vara värt att se och hade ännu sex timmar kvar tills matchstart på Opel Arena. Lägg till i ekvationen att Wiesbaden ligger i Hessen, vilket gjorde lockropen från den sidan floden än starkare. Jag vände om istället, bestämde mig för att gå ut till arenan och tillbaka. Fanns ingen anledning till varför jag inte skulle göra det. Men när jag stod där och debatterade kunde jag inte undgå att tänka: Mainzare, ni har Hessen precis på andra sidan floden. Är det så folk i New Jersey känner sig? Fel sida floden, för alltid dömd att ha varit född på fel sida.
Mainz universitet var under isen vad gäller estetik. Grå betong blandat med smärre konstnärliga mästerverk. Det såg inte ut som en trevlig, välordnad mix av två vitt skilda stilar, utan som konstnärlig pragmatism, en sådan som brukar bli när ett universitet på 60-talet desperat behöver plats och tvingas upphandla med ett skevt seychelliskt skalbolag med en polsk filial. Hela komplexet skrek ”hysch” när man gick förbi, som om den desperat önskade dölja historien om sin uppkomst, likt Pompejus Magnus i Julius Caesars hov eller som Patrick J Adams karaktär Mike Ross i serien Suits. Bra universitet annars, tydligen. Credit where it’s due.
Vandringen genom detta jättelika komplex tog en genuin evighet och när jag, enligt Kartor på iPhone, började närma mig arenan väntade jag mig stilla skyltar, pilar eller dylikt. Fans var inte att vänta ännu, klockan var bara knappt halv elva, men inte en skylt fanns det. Inga strålkastare som symboliserade träningsanläggning, ingen stolt graffitimolning som hotade främmande ultras- nada e nichts. Bara en stadsväg, trafikerad av en blå Opel, en vit Volkswagen och en spårvagn som gick… österut? Jag tittade runt. Hoppade, av oförklarlig anlending, men ingenting fanns där att se eller ponera kring. Nehepp, tänkte jag. Bara att fortsätta leta då.
Till slut fann jag en liten cykelväg som ledde genom ett trevligt bostadsområde, sedan över en bro och sedan ner på en grusväg. Grusvägen var liksom inhöljd i ett frodigt ekvalv och på sidorna gjorde vårvärmen sig påmind genom ljusrosa blommor och allehanda blomsterverk. Ett leende tog över från min förbryllade min och den höll sig tills jag kom ut från ekvalvet. Grusvägen fortsatte ut på en stor rapsgul ängsmark. Vid synranden fanns det en bondgård där det rödmålade träet påminde om simplare tider, om blåbärsfrukost på verandan i Björkfors och om sjöbad på Valö. Lite närmare, en landsväg där trafiken flöt på som den sig bör en sömnig lördagsförmiddag i mitten av maj. Min blick flackade, tankarna ekade, jag bestämde mig för att fortsätta traska- det fanns ingen tid att förlora ändå. Då såg jag tingesten.
Faktiskt är det en sanslös överdrift. Tingest antyder att det var någonting mäktigt och kolossalt, kanske även skräckinjagande. Detta var ingetdera. Det var ett glaskomplex på en sädesäng, såg lika malplacerat ut som en Coca-Cola i Kalahari och kändes helt off. Jaha, tänkte jag. Är det här Mainz har sitt tillhåll. Så sorgligt. Vi har en stor skog tillägnad vår arena, vad har ni? Matlagningsolja? Fiberrikt bröd?
Vanligtvis i städer med en arena som jag sedermera även ska besöka brukar jag njuta av att traska runt i området kring, känna av stämningen och luften som råder. Här kände jag ett driv att bara fortsätta gå och se var jag skulle hamna. Den normala viljan att utforska, undersöka och fraternisera var som försvunnen. Arenan var anspråkslös, låg ute i ingenstans och kändes inte alls knuten till staden. Jag hade lika gärna kunnat fortsatt ut på grusvägen som delade ängen som en kontroversiell utsago delar en politisk församling. Men det gjorde jag inte. Istället vände jag mig åt höger och gick förbi arenan för att sedan finna min väg tillbaka mot staden, som den stigfinnare jag måste anses vara.
Staden började ladda, det gjorde jag med, fullt medveten om Frankfurts situation i tabellen, även fullt medveten om att jag skulle stå ganska isolerad på en ståplatsläktare, som en spion i fiendeland, en sovjetisk agent i Washington, en operativ spejare i lejonkulan. Jag fick liksom göra min egen uppladdning nu, för senare skulle jag få lägga etthundra procent av min energi på att hålla mina egentliga känslor och tankar inne. Werder Bremen fick staden att koka, Mainz egna fans blev mjölken i det heta kaffet. Det var en klar tystnad inne i staden och även på vägen från och till arenan. När Bremens fans börjat tåga, sjunga och fira så fanns där inga rödingar att skåda. Detta hade man aldrig sett i Frankfurt, menade jag tyst för mig själv.
Vips så stod jag där i en grön tröja, med en vit övertröja hängd över axlarna på klassiskt Djursholmsvis, och drack öl och åt en förvånansvärt billig och god burgare utanför Opel-Arena ute på den gula ängen. Röda tröjor fyllde området utanför, men det var ingenting mot Frankfurts generella buzz på matchdagar- stunder då tiden stannar, staden lägger ner och Commerzbank-Turm liksom lutar sin gängliga struktur mot syd för att kunna kika in på arenan den så stolt namngivit. Här spelades lite musik, burgare åts och öl dracks. Känslan var ”Åtvidabergs FF som vuxit okontrollerbart”, småstadskänsla och ortklubbsmentalitet. Detta hade varit trevligt, om det inte varit så att klubben kallat sig själv Rhein-Mains stolthet. Man får hoppas att ironins piskande sting känns i orden och att klubben och deras fans tar tag och tittar sig själv i spegeln.
Just nu står de i spegelsalen med ett basebollträ och en grumlig påse grus.
Min mobilbiljett, här måste jag berömma Mainz för deras nymodighet, fungerade alldeles prima. Det var bara att visa, få "blippad" och träda in. Jag hade av oförklarlig, antagligen ekonomisk, anledning bestämt mig för att stå på deras ståplats. Påväg in fick jag en flagga och insåg att de skulle genomföra ett tifo. För att fira vad exakt? Läktarna fylldes sakta men säkert, även om de inte lyckades fylla sin lilla arena fullt ut ens i den sista matchen, och fansen började sjunga. Nu, jag har viserligen en liten annan preferens än vad många andra som besöker Mainz kanske har, men jag är van vid Eintrachts vanvettiga dån som får arenans golv att skaka och flygplan att tappa navigationsförmågan, sådana klara och tydliga ljud så även en liten pojk i norra Sachsenhausen vet att Eintracht spelar. Mainz kom inte ens upp i hälften så höga decibel och ändå stod jag mitt i klacken själv.
Låt mig nu gå in på någonting som fick mig att vilja kasta mig ner på planen, en strof ur en mycket populär supportersång som gjorde mitt leende omöjligt att dölja:
"Wir sind nur ein Karnevalsverein, Karnevalsverein, Karnevalsverein
Wir schenken Euch noch einen ein - der Karnevalsverein, der Karnevalsverein.
Wir nehmen Euch die Punkte ab - beschwören unsre Geister
und wir holen den UEFA-Cup und wir werden deutscher Meister... MEISTER! MEISTER! "
Varför jag skrattade? Det är enkelt! Vi talar alltså om en klubb vars största titel i deras 113 år långa historia är: Uefa Fair Play Award.
Matchen i sig, mot Bremen, var medioker. Mainz spelade som ett mittenlag, men blev sönderkontrade av Bremen, vars bortafölje var av högsta klass. Den slutade 2-1, men det var inte ens i närheten av att vara det värsta. Jag skulle begå ett av de moraliskt värsta fotbbollsmisstagen man kan göra. Låt mig citera ur det Nya Testamentet, Markusevengeliet 26:20-21, samt 26:34:
When evening came, Jesus was reclining at the table with the Twelve. And while they were eating, he said, “Truly I tell you, one of you will betray me." /.../ "Truly I tell you,” Jesus answered, “this very night, before the rooster crows, you will disown me three times.”
När matchen var slut och det stod klart att Stuttgart sensationellt slagit Bayern München med 4-1 stod jag andlös, mållös, utan ord och utan ens tankar om vad jag ville göra. Då tog någon tag i mig, från min höger. Han ville ha en highfive. Jag ville inte skapa ett uppror på läktaren, så lät det hända. När min hand träffade hans frågade han mig: "Du gillar väl inte Frankfurt?" Det svar jag yppade, ack förlåt mig mina barn, kommer hemsöka min fagra själ i all evighet och en evighet därtill:
"Neee..."
"För de förlorade ju, är inte det underbart?"
"Jo, visst är det..."
När tonerna lämnade mina stämband kunde jag blott finna ro i att det hela var en lögn, ett simpelt trick för att inte skapa ren och skär förvillelse på en läktare som antagligen inte sett mycket hopp och kaos under sin tid. Jag kunde trösta mig i att det var en stor vit lögn. Det var ett populistiskt svar, en enkel lösning på en mycket jobbigare fråga. Jag förrådde min klubblojalitet och förnekade den samtidigt. Jag är en helvetisk häxbrygd av Judas Iskariot och Petrus. Ack, mina barn, jag söker förlåtelse, ty jag har syndat.
Jag gav dig chansen, Mainz. Men nu är det för sent. Nu har tåget mot osaligheten gått och du står kvar på perrongen eftersom du inte ville lämna din bruksort. Det är sött, det är mysigt, det är genomtrevligt. Men mycket mer blir det inte, hela staden når liksom aldrig upp i den megastatus som dess större granne i öst alltjämt kan stoltsera med. Som historisk knytpunkt har Mainz haft en lång storhetstid som en av det tysk-romerska rikets mest viktigaste städer. Klubben har en tämligen trevlig nutid, med en lång sejour i Bundesliga, ett par sejourer i Europa och en talangfabrik som producerar tränare till översta hyllan. Likväl, det är en tragisk ironi som gör att båda potentiella parterna faller kort om den makalösa potential som de båda tvivelsutan har och länge har haft. De behöver det som den andre har. Men de kan omöjligen få det, omöjligen sträcka ut en hand och ta det. Det är som en tv-skärm med den där prylen du desperat behöver. Du ser den, du vet att den är där, men när du sträcker dig för att ta den så stoppas du av glaset.
Efter en hemsk eftermiddag, där jag anklagat Bayern för matchfixning bland annat och tvingats förneka min kärlek, dök min fagra uppenbarelse upp i Frankfurt am Main. Under en rödorange himmel osade stället pundare och hemmaplan, örnspillning och förlust. Men vad fan spelar det för roll? Det kunde ha varit värre. Vår största titel hade kunnat vara Uefa Fair-Play.
