Katastrofsäsongen 2010/2011

Uppladdningen

Inför säsongen var det återigen mycket prat om vilka spelare som skulle komma och vilka som skulle stanna. Mest pratades det om bosnierna Edin Džeko och Zvjezdan Misimovic. Under hela sommaren gick rykten om att Džeko skulle lämna VfL Wolfsburg, men när säsongen drog igång så var han fortfarande kvar. Misimovic gjorde tydligt klart att han inte ville vara kvar i klubben, då han inte var nöjd med situationen sedan Magath försvunnit säsongen innan. Misimovic gjorde sig alls inte omtyckt bland Wolfsburgs supportrar med en mängd uttalanden om klubben och hans troligen förestående transfer. Även Misimovic var dock kvar i Wolfsburg när säsongen drog igång, men det gick många rykten om potentiella ersättare. 

 

En spelare som faktiskt lämnade klubben var Christian Gentner. Det hade stått klart sedan tidigare att han skulle gå tillbaka till Stuttgart, och det var den mest kännbara spelarförlusten under sommaren. Samtidigt som Gentner lämnade och det gick rykten om bosnierna så kom det också in ett par nya spelare. Det största namnet var förstås Arne Friedrich, den tyska landslagsbacken som under sommaren gjorde ett strålande VM. Han kom från nedflyttade Hertha Berlin och med honom och en ung dansk back vid namn Simon Kjaer skulle backlinjen stabiliseras. Kjaer kom från Palermo och var trots sin relativa ungdom ansedd som en ganska färdig mittback och han förutspåddes en framtid som en av Europas främsta backar. Även Kjaer hade varit med i VM, men i hans fall gjorde han ingen strålande insats för sitt Danmark. Ett tredje nyförvärv gjordes i form av kroaten Mario Mandžukic, en ung lovande forward som kom för dyra pengar. Även brasilianaren Cícero kom. Precis som Arne Friedrich hade han efter föregående säsong flyttats ned till andraligan med Hertha Berlin. Dieter Hoeness, dåvarande manager i Wolfsburg, hade förstås bra kontakter till sina gamla spelare i Berlin och får antas ha varit drivande bakom dessa transfers.

 

Den största nyheten inför säsongen var dock att engelsmannen Steve McClaren tog över som tränare. McClaren hade bland annat tidiga

re tränat det engelska landslaget och senast tagit hem ligatiteln med Twente i Holland. Stora förhoppningar vilade på McClarens axlar och trots en hel det funderingar så var de flesta positivt inställda till honom när han tog över. 

 

Redan innan säsongen började gick det dock dåligt. Efter att bara ha kunnat medverka på träningsläger och i någon enstaka träningsmatch visade det sig att Arne Friedrich hade problem med sin rygg. Detta krävde till slut operation och det stod klart att Friedrich troligen inte skulle kunna spela på hela hösten.

 

Hösten och en hel del trist spel

När säsongen så till slut drog igång så blev det först en knappast imponerande seger i tyska cupen mot Preussen Münster, och sedan var det dags för en tung inledningsmatch i ligan: Bayern München borta. Man spelade visserligen upp sig något i den andra halvleken när Misimovic byttes in, men trots det blev det förlust. Detta blev också den sista matchen för Misimovic i Wolfsburg, då han sedan lånades ut till Galatasaray. Samtidigt lyckades man också med en mycket överraskande transfer då man plockade in ingen mindre än Diego från Juventus, och detta skulle bli ersättaren för Misimovic. Diego gjorde mål direkt i sin premiär, men trots det blev det två förluster till på rad. 

 

Därefter ljusnade läget något och Wolfsburg började faktiskt vinna. Man tog tre segrar på rad, men det var knappast imponerande spel och McClarens taktik med bara en toppforward hade redan bytts ut mot ett 4-4-2, men trots det var spelet inte mycket roligare. Hur som helst såg det ändå ut som om Wolfsburg kommit igång efter en trög start, men därefter blev det inte mycket mer. Under resten av hösten plockade Wolfsburg bara en enda seger till i ligan och hela sju oavgjorda gav inte speciellt många poäng totalt och när vinteruppehållet kom så var det bara några poäng ned till bottenplatserna och man låg på plats 13.

 

Än värre var det i tyska cupen. Efter att ha tagit ännu en föga imponerande seger mot ett lag från en lägre division, i detta fall Victoria Hamburg, så tog det stopp redan i den tredje omgången mot andraligalaget Energie Cottbus. Inte nog med att man förlorade, man blev dessutom i princip totalt utspelade under halva matchen. 

 

Vinteruppehållet med masstransfers

Det såg inte bra ut för McClaren med halva säsongen spelad. Wolfsburg låg dåligt till i ligan och man hade redan åkt ut ur cupen. Värst av allt var dock att spelet inte hade varit lovande heller, det fanns inte mycket som talade för att det skulle börja gå bättre om laget fortsatte spela så som det gjorde. Det spekulerades förstås i att McClaren skulle få lämna klubben redan efter halva säsongen, men så blev inte fallet. Dieter Hoeness tyckte att McClaren skulle få chansen ett tag till.

 

En av få spelare som faktiskt levererat under hösten var Edin Džeko. Džeko var dock inte helt nöjd med tillvaron och detta i kombination med att det fanns ett stort antal klubbar som visat intresse för den starke bosniern gjorde att han till slut såldes. I början av vinteruppehållet blev Džeko så Bundesligas dyraste spelarförsäljning någonsin då han gick till Manchester City för cirka 35 miljoner euro. Även Andrea Barzagli och Karim Ziani lämnade klubben under vintern. Ziani gjorde så efter att ha enbart gjort katastrofala insatser under hösten.

 

Utan Džeko skulle det förstås bli ännu tuffare för McClaren. För att hjälpa honom på traven passade manager Hoeness på att spendera en hel del av de pengar man fått in från Džeko-försäljningen. Inte mindre än sex spelare kom in, bland dessa märktes kanske speciellt Tuncay, Patrick Helmes och Jan Polák. Även en lovande ung sydkorean vid namn Koo och en ännu yngre talang vid namn Yohandry Orozco från Venezuela kom till Wolfsburg. Dieudonné Mbokani, en forward som då spelade i Monaco, lånades också in.

 

Våren med tränarbyten och nervdaller

Med en hel del nytt manskap drog sedan ligaspelet igång igen. Man började ganska lovande med en oavgjord match mot Bayern München, men efter att sedan förlora fyra raka matcher fick McClaren till slut lämna klubben. Pierre Littbarski, den gamle tyske landslagshjälten som dittills varit andretränare, tog över. Under Littbarski visade Wolfsburg upp ett något bättre spel, men osäkerheten som man haft hela säsongen försvann aldrig och inte heller Littbarski förmådde vända den negativa trenden. Trots delvis ganska bra spel blev det bara en enda seger på de fem matcher då Littbarski var huvudtränare.

 

På annat håll i ligan hade Schalke haft det tufft i ligan, så trots att man nått final i DFB-Pokal och dessutom gått långt i Champions League lät man tränaren Felix Magath, Wolfsburgs mästartränare från säsongen 2008/2009, gå. Massiv kritik utövades mot Magaths person av diverse spelare och andra i Schalke, men styrelsen i VfL Wolfsburg valde att minnas hur det hade gått under Magaths tidigare sejour i Wolfsburg istället. Bara två dagar efter att Magath fått gå från Schalke presenterades han som ny tränare i Wolfsburg och Littbarski, som hade varit lite av en nödlösning, fick kliva tillbaka och intog återigen en plats som assiterande tränare. I samband med detta fick även managern Dieter Hoeness, som av många ansågs vara huvudansvarig för misären i Wolfsburg, sparken och Magath tog över även hans tjänst.

 

Med Magath vid rodret lät det helt plötsligt annorlunda både hos spelare och supportrar i Wolfsburg. Helt plötsligt fick man tillbaka lite optimism och framtidstro. Magaths uppdrag var dock svårt och inte speciellt roligt: rädda Wolfsburg kvar i Bundesliga. Situationen var krisartad och Wolfsburg hade hamnat väldigt nära nedflyttningsplatserna. Under Magath inledde Wolfsburg med två oavgjorda matcher och sedan en förlust och situationen såg inte direkt bättre ut. Efter ännu en oavgjord match så hade Wolfsburg till och med halkat ned på kvalplatsen. Magath-effekten lät vänta på sig, men den kom till slut. Mot Köln laddade Wolfsburg ur ordentligt och spelade ut Köln efter noter. Segersiffrorna 4-1 var nästan i underkant. Efter en tung seger mot Bremen hade man sedan allting i egna händer. Man skulle möta Kaiserslautern hemma och seger skulle troligen innebära säkrat kontrakt. Så blev det dock inte. Mario Mandžukic, som efter en misslyckad höst gjorde en mycket fin vår, gjorde visserligen ett tidigt ledningsmål, men trots det förlorade man matchen till slut och man var ännu inte ur farozonen.

 

I den sista omgången så blev det sedan mer nervpirrande än någon kunnat tro. Redan inför matchen blev det kalabalik då Diego, efter att inte ha blivit uttagen i startelvan, helt enkelt lämnade laget i sticket. Trots det gick laget in och gjorde en bra första halvlek mot Hoffenheim, men mål lyckades man inte göra. På annat håll tog sedan bottenkollegorna Frankfurt och Mönchengladbach ledningen och när Hoffenheim lyckades göra 1-0 på Wolfsburg såg det helt plötsligt nattsvart ut. Wolfsburg låg på direkt nedflyttningsplats och det var inte ens en halvlek kvar av säsongen. Nu var återigen Mandžukic framme och lyckades göra två mål innan Grafite lite turligt gjorde 3-1 för Wolfsburg och mörkret förbyttes mot ljus. Wolfsburg klarade sig så med nöd och näppe kvar i ligan. Det var förstås inte ett resultat någon hade varit nöjd med inför säsongen, men så som den sista omgången såg ut kändes det som en jätteseger och såväl spelare som supportrar firade gemensamt på tåget hem till Wolfsburg och säsongen fick ett lyckligt slut.

 

Sammanfattning

Att komma på femtondeplats i Bundesliga är långt ifrån det mål man satt upp inför säsongen och det var verkligen en säsong att glömma till stor del. Spelet stämde sällan och även individuella spelare gjorde riktigt dåliga säsonger. Målvakten Diego Benaglio, som tidigare varit en klippa, gjorde en katastrofsäsong och fick faktiskt sämst snittbetyg av alla förstamålvakter i ligan av tyska fotbollsmagasinet Kicker. Diego, som väntades styra och ställa i laget, gjorde visserligen en del bra insatser, men han kunde inte leda laget som alla hade hoppats. Knappt någon spelare kom upp i en bra nivå. Delvis kunde Simon Kjaer och Arne Friedrich leverera i försvaret, men ofta var även dessa två darriga. 

De nyförvärv som Hoeness gjorde under vintern hade det inte heller lätt. Koo var den som visade mest goda intentioner, men han fick inte så mycket speltid. Störst besvikelse var Patrick Helmes som visserligen gjorde ett mål men såg otroligt långsamt, trött och ointresserad ut.
 

Sascha Riether var en av få som gjorde en stabil säsong. Marcel Schäfer hade sina svackor, men den nye lagkaptenen gjorde ändå en hyfsad insats för det mesta. Mest positiv var dock en spelare som såg ut att vara en stor besvikelse efter att halva säsongen spelats. Under McClaren fick Mario Mandžukic oftast spela på kanten, men när han under våren fick spela i mitten började han helt plötsligt ösa in mål och var en av de viktigaste anledningarna till att Wolfsburg till slut klarade sig kvar.