FC St. Pauli - Arminia Bielefeld 0:1
St. Pauli Red har fått celebert besök i Jonas Svensson som vi känner igen ifrån Malmö FFs svenskafanscrew, Himmelriket. Nedan berättar han om när han och hans vapendragare Micke Möller besökte vårt kära St. Pauli och färgade sina hjärtan än mer brunare.
Röken ligger tät inne hos Abteilung Fördernde Mitglieder (AFM). Kapsyler från Astrabuteljer skrapar som vacker musik under kängorna mot containergolvet. Det är så trångt här inne att om någon drog ett djupt andetag skulle väggarna falla ut i fyra väderstreck. Det gör de inte. Här finns nämligen ett unikt kitt som upphäver tyngdlagar och annat ovidkommande trams.
Två pliriga ögon kikar ut genom en luvtröja och ägaren (till både ögonen och tröjan) berättar med ett leende att han alltid tippar oavgjort, eftersom talesättet säger att ”ingen kan vinna på Millerntor”. Tyvärr får han fel denna söndag 28 februari. Någon kan vinna trots allt, och det är inte FC St. Pauli den här gången. Laget uppträder nervöst. Alla som huttrar, hoppar och hoppas på Millerntor denna dag kan nog skriva under på att det är en skitmatch de bevittnar. Efter en lång svit utan hemmaförlust börjar det hacka lite. Bundersliga finns så nära att det går att ta på. Det är då Federico i Arminia Bielefeld förpassar en boll i nätet bakom Mathias Hain, som återigen släpper till ett mål från sin forne lagkamrat. En jävligt ful ovana måste jag säga.
I andra halvlek börjar St. Pauli skapa en del chanser men de förvaltas inte som man kunde önska. Helt ärligt var det väl egentligen bara de fasta situationerna som gav hopp om kvittering, och kanske också dryga två meter Morike Sako som gav viss tyngd framåt mot slutet. Slutet ja, då börjar dessutom domaren för dagen, Markus Schmidt (från läktarplats vid denna tidpunkt av matchen kallad Hoyzer och inget annat) tappa koncepten en aning. Lechner får se det röda kortet och missar därmed borta mötet mot 1860 München.
Nåväl, låt oss lägga matchen till rullorna och backa bandet några timmar. Tillsammans med min gode side-kick Micke står jag och huttrar i regnet utanför Millerntor. Vi saknar matchbiljetter och har 40 mils resa från Malmö färsk i ben och huvuden. Ett stänk av negativa vibbar smyger sig in under kragarna. Vi småpratar lite om ambivalensen inför nybyggnationerna på Millerntor. Senast vi besökte Hamburg satt vi på de nötta träbänkarna på Haupttribüne, och fan vet om vi inte såg våra vackra rumpavtryck på samma bänkarna i utställningsbaracken bakom simhallen. Idag blänker Millerntor lite mer, mycket är inglasat, ljust och fräscht. Och detta är bara början. En nödvändig anpassning till tidens krav - på gott och ont.
Sen sker allting plötsligt slag i slag. Vi börjar språka med folk lite här och där, Micke stöter ihop med en hjälte i tajta jeans som tar oss med till AFM-containern. Mobiltelefoner går varma, hopp och förtvivlan varvas. Med tjugo minuter kvar till avspark saknar vi fortfarande en biljett, men våra nyfunna vänner hör uppenbarligen till det mer avslappnade slaget; ”Relax, it's fifteen minutes until kick off...”. Och nog fan löser det sig till det bästa och vi kan beträda
Millerntor med lättnad i bröstet.
0-1 och slutsignalen har gått. Vi står åter i containern för att tacksamt skaka några händer och lufta våra intryck. Det är just här, i denna inrökta och högtalarspruckna miljö som jag upplever den där svårfångade känslan av vad St. Pauli står för, och vad som får mig att längta hit. En otvungen generositet och öppenhet. Jag kan egentligen inte följa så mycket av samtalen eftersom mina kunskaper i tyska är obefintliga. Det spelar ingen roll. Jag bara insuper stunden, står där i sorlet med ett toksaligt leende. Ett tyst samförstånd, en stor famn.
Senare på kvällen en tallrik mat i Schanze tillsammans med nyvunne guiden och hedersknyffeln Thomas. På något sätt känns det inte alls förvånande att upptäcka att matgästerna vid bordet intill är Morike Sako och Jonathan Bourgault. Ingen av oss har någon större lust att tränga sig på, utan låter dem smälta förlusten ifred. Istället pumpar jag och Micke stackars Thomas på allt vi vill veta om Hamburg och tysk fotboll. Mellan tuggorna får vi så att vi tiger och lite till.
När vi betalar notan bjuds det på varsin shot Ouzo, och sedan ut i grårusket igen med anisen hettande i magen. Vi säger på återseende till Thomas, som försvinner längs en av Hamburgs mest (ö)kända kravallgator. Våra egna steg bär oundvikligen mot Jolly Roger. Denna knytnävsformade svartröda barmagnet i natten. Astra, oi-punk och innerligt hjärtliga människor läker effektivt de sista små ärren efter förlusten.
Eller så här; matchen sög, regnet föll och byxorna mönstrades av gegga. Men för varje gång jag besöker Millerntor och kvarteren i St. Pauli växer min respekt och mitt hjärta. Nevermind gegga. Byxorna kan jag tvätta och den här klubben och dess supportrar slår allt och alla på fingrarna oavsett division eller väderlek. Idag som imorgon. Med denna vetskap sätter jag mig på tåget hemåt igen, med de eviga löftena att sluta röka och ta det lugnare med ölen. Men även med mer trovärdiga löften, som att besöken på Millerntor framöver ska bli mer frekventa, och att jag ska få tillfälle att återgälda all generositet jag mött under dessa två korta dygn.
