400 kilometer & mystiska Mari T
Stora avstånd behöver inte vara så stora avstånd. Och om en supportertillvaro där magen får bestämma över hjärnan och där det finns mycket kvar att uppleva. Samt Mari T...
Påskkärringarna har flugit vidare och genom vår vildvuxna trädgård i Hönsinge drar en ljum vind. Det är annandag påsk och fram över en lerig åker puttrar en traktor, på avstånd ljudet av en motorsåg. Inte mycket mer. Jo, våra två katter förstås, som rasar upp och ner i träden, fram och tillbaka genom gräset, som om livet vore alldeles för kort för att kastas bort på stillasittande manér.
Jag har fortfarande min förra Hamburgresa i färskt minne, och kontrasterna mellan kvarteren kring Reeperbahn och den stilla lantlunken i ett påskledigt Hönsinge är total. Men ändå inte. Vissa känslor och företeelser är de samma. Här brinner fjolårslöv i en plåttunna, utanför Millerntor eldar några punkare tomma mjölkpaket och tidningar i en kundvagn. Här härjar trädgårdskatter, där lufsar lösa storstadshundar. Två platser där det råder ett mer eller mindre organiserat kaos. Mina tankar vandrar fritt så här några timmar innan FC St Pauli ska ta sig an Fortuna Düsseldorf på bortaplan. Skilda världar, men ändå inte.
Att följa St Pauli från en åkerkant i Skåne är en smått absurd upplevelse. Och inte helt lätt, trots uppfinningar som internet. Språkbarriären är ett aber. Ibland funkar det att sakta bokstavera sig igenom artiklarna på fcstpauli.com, ibland funkar det med en google-översättning. Men missuppfattningarna blir lite för många, och jag ändar upp med fler frågetecken efter läsningen än innan. Till stor del kan det kvitta, mina känslor för St Pauli befinner sig någonstans i magtrakten snarare än i hjärnans kanaler för informationsbehov. Men visst finns det hål att täppa till.
Kanske är det där en del av charmen ligger, just detta att inte vara ”fullärd”, att kunna upptäcka St Pauli steg för steg, att bitvis fördjupa känslan för klubben och miljön runtomkring, att när tillfälle ges vandra bakgatorna i Hamburg för att lära sig svängarna, att finna sig en plats på Millerntor där fötterna trivs. En slags barnlig upptäckarlusta. Att sniffa på inpinkade revir och kanske också pinka in sina egna. Det finns fortfarande mycket kvar att upptäcka, så mycket att fascineras av. Allt ligger öppet, det finns skumma hörn jag ännu inte besökt, sånger som inte sitter. Jag kan helt enkelt bara bli rikare.
- - - - - - - -
Epilog
Sent på kvällen och en inkasserad förlust borta mot Fortuna Düsseldorf. Jag går ner i pannrummet för att trösta mig med en cigarett. Bläddrar förstrött i en skör och gulnad tidning daterad januari 1996. En notis nere i högra hörnet fångar min blick. Den berättar om änkan Mari T. som donerat hela sin förmögenhet till St Pauli, och klubbens dåvarande vice-president Christian Hintzpeter vill inte berätta hur mycket pengar det rör sig om.
Ett avstånd på 400 kilometer och 14 år, men St Pauli är aldrig långt borta.
