Chemnitzer FC vs. FC St. Pauli - En reseberättelse och matchrapport.
Förra lördagen var det då äntligen dags för säsongens första match, Cup-match borta mot Chemnitzer FC. Eftersom undertecknad införskaffat sig ett säsongskort till Paulis alla bortamatcher var det bara att sadla upp och ge sig iväg.
Klockan ringde 05:30 på Lördagsmorgonen, det var bara att gå ner i spagat när mobilen började väsnas och packa väskan; sex flaskor Astra, två yoghurts, tre mackor, ipoden och en bok. Jag hade köpt en bussbiljett via Fanladen(klubbens officiella fanklubbsorganisation), femton bussar skulle det bli från Hamburg plus några till från Berlin och Köln. Totalt lite över 2000 Paulifans skulle uppleva samma resa som jag.
Det var med spänning och lite nervositet som jag klev ombord tunnelbanan på väg till Millerntor där resan skulle börja. Eftersom jag reste själv visste jag inte riktigt hur det skulle gå men i efterhand kan jag lugnt konstatera - åker man med Pauifans är man aldrig ensam.
Tunnelbanan var fylld med sömndruckna fans som redan sög på sin första frukostöl.
Väl framme i St. Pauli så hjälpe jag en kille bära en back Astra till bussarna, det visade sig att han tillhörde en fanclub som heter Breitseite och skulle åka med samma buss som jag, buss tre.
Buss nummero tre var en delüxe utrustad Kutter nia med popnitad plåt och sköna pastellfärgade blommor(?) på stolarna, som måste ha varit hypermodern någon gång på mitten av åttiotalet. Som grädde på moset: en ej fungerande toalett.
Jag hamnade längst bak i bussen jämte fanclubben som kallar sig Breitseite - vilket på Svenska betyder bredsida.
Grabbarna gjorde verkligen skäl för namnet för på Tyska betyder "breit" – bränd, stekt, full – ja ni fattar galloppen, excessiva mängder öl, snaps och jazztobak.
Sju timmar, sex öl och ett antal kummerling med tillhörande hyllningssång senare var vi då framme i mörkaste DDR – Chemnitz.
CFC – FCP har alltid varit ett orosmoment(Östtyskt lag med högersympati), sist de spelade på Millerntor var det kravaller efter matchen med vattenkanoner och allt därtill.
Väl framme var det bara att kliva in på Stadion an der Gellertstraße, en riktigt klassisk ståplatsarena med bara 540 sittplatser.
Som tur var blev hela tillställningen ”relativt” lugn, mycket tack vare ett stort polispådrag och väl tilltagna bufferzoner på arenan. Dessvärre tände Ultra St. Pauli på bengaler vid inmarschen, snyggt tifo men tyvärr kommer vi nog åka på böter.
I slutminuterna hetsade även Chemnitzerfansen på med en svartvit banner med ”Deutscher Jugend” och den klassiska, tja ska vi kalla den Östtyska Chemnitzer hälsningen - högerarmen utsträckt i en vinkel mitt emellan vågrätt och lodrätt. Givetvis flippade våra punkare och antifa-killar helt och försökte ta sig över till CFC-killarna men polisen var på plats och det enda som hände var att det flög några smällare från CFC hållet som hamnade i bufferzonen.
Efter slutsignalen var det bara att sadla upp i lyxkryssaren –AKA kutter nian- och börja resan på väg hem till Hamburg. Hemresan blev, tack vare fanklubben Breitseite, minst lika dekadent som ditresan. Höjdpunkten: när en teologistuderande herre i 20-års åldern, vars berusningsgrad låg någonstans mellan 80-tals Ozzy Osbourne(utan Sharon) och David Hasselhoff, står i mitten av gången och fullständigt gallskriker HSVs nya ”originella fansånger”. Det känns i alla fall tryggt att Tyska kyrkan kommer att få en framtida pastor som är Paulifan och ska vi säga eh.. något oortodox.
Matchen då? Tja kortfattat, på matchens första hörna, i femte minuten, får vi ett skitmål i röven. Vi jagar reducering i 85 minuter, bollinnehav på 75% och lyckas ändå inte få in bolluslingen. Kortfattat – Skitmatch.
