Som om morgondagen inte fanns

Efter en stund får vi tipset om en vinbar på Neuer Kamp som har öppet för sista helgen någonsin. Vi bestämmer oss för att gå dit. Bland det första jag noterar när vi kliver in på Wienbar St Pauli är en man i en t-shirt med texten A.N.A.B. över bröstet: All Neighbors Are Bastards. En hård passning till grannen som fått baren stängd på väldigt tvivelaktiga grunder. Jag måste säga att folk här är enormt inovativa - och framför allt snabba - med att plocka upp olika händelser och göra någonting med det. Och det görs ofta med en härlig humor. Inte minst kring fotbollen. Vad det än gäller, så nog fan finns det dagen efter ett par tusen klistermärken om saken på lyktstolparna i stan, två t-shirtvarianter och rikligt med graffiti.

STRUPLJUD OCH MEKANISK REN



Den sociala pansarvagnen Micke står snart med en flaska vin under armen och bjuder glatt laget runt. Jag smyger in i konversationszonen med en öl i handen och vi får en afton i mycket gott sällskap. Tja, jag behöver naturligtvis inte smyga, alla är enormt öppna och generösa, såväl med vin som rövarhistorier. Dessutom har de stort överseende med vår bristfälliga tyska. Samtalen vandrar mellan vitt skilda ämnen som den svenska naturen, jävla grannar, vinresor, och naturligtvis en stor dos fotboll. Vi hinner också bjuda på våra sydsvenska strupljud i en underskön allsång för en födelsedagsfirare, innan vi via ett kort stopp på Jolly Roger slutligen åter landar i våra hotellsängar.

Lördag morgon är det bara att inse fakta: en kväll på en vinbar i St Pauli sätter sina spår. Med hjälp av spagetti och några Astra på Backbord lyckas vi räta på ryggen en aning framåt tidig eftermiddag. På en TV ser vi Hannover kryssa mot HSV och sedan är vi straxt tillbaka på vinbaren igen. Det var ju så trevligt igår. Jag häcklas för att jag dricker öl på en vinbar, men det är hjärtliga tråkningar som jag kan leva med. Jag doppar dock näsan i ett eller annat vinglas bara för att inte verka oartig, och för att skänka en släng av kultiverat skimmer till min person.



När novembernatten ter sig som allra svartast tar någon initativet att dra av några bengaler på gatan utanför. Att se siluetterna av pariserhjulet och Millerntorbunkern genom det rödrykande skenet är smått surrealistiskt. Som så mycket annat i dessa kvarter. Efter att ha fått återberättat alla turer kring bortamatchen mot Hansa Rostock tackar vi godnatt för denna kväll. Vi avslutar med en hastig öl på Jolly (här kan nog den som är uppmärksam ana ett mönster) innan vi bäddar ner oss framför en underhållande tyskdubbad naturfilm på TV. Det är en dag imorgon också, som vi gamlingar brukar säga.



Matchdag och vi grundar med hotellfrukost för att sedan hämta ut våra matchbiljetter. Det är en skön känsla att äntligen få hålla dem i sin hand, det var länge osäkert om vi skulle få tag i några alls. Ungtupparna Andreas och Johan har anslutit från nordost efter att ha sett matchen mellan Hansa Rostock och Union Berlin, ett målkalas som ändade med siffrorna 2-5. Lördagskvällen tillbringade de enligt uppgifter på Reeperbahns julmarknad ridande på en mekanisk ren. De har inga som helst skrupler de där ungtupparna...

Nå, genom grådiset beger sig hela kvartetten till Jolly Roger där det traditionella sökandet efter dörrhandtaget bland 1 miljard klistermärken påbörjas. Efter gemensamma överläggningar hittar vi handtaget. Astra beställs och Astra dricks upp. Tanken är att vi ska hinna lyfta en bägare på Domschänke också, men i de här kvarteren tenderar alla planer att krackelera eller omformuleras ganska fort. Vi bli kvar på trottoaren utanför Jolly och precis när vi beger oss mot stadion börjar regnet falla.

GEGGA OCH TRE POÄNG



På Millerntor är det lapp på luckan och värsta november(o)vädret drar fram över Hamburg. Ösregn och hårda vindar. TV-tornet svajjar någonstans i dimman. Vi är blöta som råttor innan vi ens tagit plats i gyttjerännan på norra ståplats. Tja, vad ska man göra? Det är bara att skratta åt skiten, hoppa jämfota i geggamojan och försöka följa med i läktarsångerna för att hålla värmen uppe. Under inmarschen kommer det upp limegröna ark på Südtribüne och en banderoll som säger att, ungefär, ”Fotboll utan bortasupportrar är som straffar utan målvakt.” Ja, det kan väl inte ha undgått många att Dresdens fans fick stanna hemma som en bestraffning för kaoset i samband med cupmatchen mot Dortmund. 0-0 i halvtid och känslan är grå. Och våt. Och kall.



I halvtid blir ungtupparna sånär insläppta på Millerntor igen efter att ha varit utanför och lättat på trycket. Några ordningsvakter släpper till slut in dem med ett skarpt löfte om att hålla ögonen på dem. Själv har jag som den vuxna och ansvarsfulla person jag är besökt barracken ämnad för just kisserier. Jag står kvar i dörröppningen och tvekar; det regnar så hårt och att det nästan är mysigare att stå kvar inne i urinångorna. Nästan.



Nytt mod och nya Astra. Inom kort gör Dedic 1-0 för Dresden och regnet tilltar ytterligare i styrka. Vi börjar helt klart misströsta. Ölen är utspädd av regnvatten. Gegga i strumporna. Kallt som fan. Då gör St Pauli ett ryck, svarar med två mål inom loppet av knappt två minuter. Fabian Boll inleder och Deniz Naki följer upp. Drygt 24 000 på Millerntor ger hals så att molnen spricker upp en aning. Ebbers kommer in och cementerar segern när han sätter 3-1 bakom Dresdenkeepern fem minuter från slutet. Då kan det bli så här shaky när någon filmar med mobilen.

Efter slutsignalen och avtackningar knökar vi in oss i AFM-containern, ruskar på oss som blöta hundar, och sköljer ner segern till tonerna av burkig oipunk. Detta är första gången jag och kumpan Micke har previlegiet att se FC St Pauli vinna hemma på Millerntor. Fjärde gången gillt. För ungtupparna väntar snart en lång hemresa i sura regntunga kläder. Jag avundas dem inte. Kamrat Möller och jag själv kan återvända till hotellet, vrida vätan ur kläderna och förvandla rummet till en torkstuga. Lite Dubtari på datorn och ett drag med deo under armarna så är vi snart redo för nya äventyr. Så, hur fortsätter man detta segerfirande? Genau! Weinbar St Pauli!

EN NATT ATT MINNAS



Känslan är att alla på Weinbar St Pauli tar denna kväll som om morgondagen inte fanns. Fast det är inte omöjligt att detta är en helt ordinär inställning bland dessa damer och herrar. Vi har på väldigt kort tid lyckats bli beroende av det där stället, och alla de underbara själar som trängs därinne. Det blir helt enkelt en vemodig men rolig kväll, en märklig mix av frisläppt vansinne och kramglada utspel. Vi sjunger hellre än bra och strör konfetti över allt och alla. En toarulle kommer fladdrande genom luften och in bakom bardisken. En frivillig fotograf trotsar tyngdlagen stående på en motorhuv och tar gruppfoto utanför entrén. Öl och vinförrådet sinar, mejladresser byter händer och två härliga bartenders släcker ohämmat törsten samtidigt som luftgitarrsolon skär genom ångorna från koppar med gluewein.



När vi så småningom lämnar baren skrattar vi gott åt våra egna fördomar som spräcks gång efter annan när vi besöker St Pauli. Hårda radikala supportrar som åker på vinprovingar i samband med bortaresor, som debatterar årgångar och druvor? Det är inte riktigt den gängse bilden man bär i bakhuvudet. Men låt dig inte heller luras, man bör ha viss respekt för en bar som använder knogjärn som vinöppnare...

Måndag förmiddag mår jag som jag förtjänar. Ganska ok alltså. Jag trampar planlöst omkring på tivolit bakom Millerntor och beundrar tremeters loppätna King Kong-dockor, roterande curry wurst-skyltar och allehanda andra utsmyckningar. Helt oplanerat svänger jag också förbi vinbaren. Lokalen är helt urblåst, skylten nedtagen och de nya ägarna filar redan på fasaden. Det är en sorglig vy. För mindre än tio timmar sedan stod vi där inne bakom immande rutor och log som lyckliga fån. Nu är allt borta.

En bit längre ner längs gatan sammanstrålar jag med kamrat Micke och vi fortsätter tillsammans upp till Sternschanze. Vi botaniserar lite halvhjärtat bland reahyllorna i klädbutiken Lambretta. Det suger för att tala klarspråk. Jag är för fet för large medan en något mer vältrimmad kompanjon Micke gör ett kap på en vinröd pikét. I ren protest bygger jag på fetman ytterligare med en stor latte på ett café i närheten. Hamburger Morgenpost ligger på bordet. På omslaget firar Naki gårdagens seger med en gigantisk pappbanan i armarna. En klockren blinkning till händelserna i Rostock.



Resten av kvällen går i lugnets tecken på Backbord. Isvatten för mig, Astra för min odödlige vän. Morgonen därpå tidig avfärd från hotellet med S-bahn mot Bahnhof. Vi notererar glatt att vagnens pling-plong-signal låter precis som introt till Hells Bells. I fickan skramlar mina sista ensamma euros. Det kvittar. Jag lämnar alltid St Pauli betydligt rikare än när jag anlände. Så också denna gång. Det sätt som ägarna till vinbaren tog farväl av sina gäster kan också få sammanfatta våra dygn i St Pauli:

- Es hat einen Riesenspaß mit Euch Freaks gemacht!