NK GOSK Gabela - FK Radnik Bijeljina1 - 1
Borta bra men hemma bäst
St. Pauli lämnar Bochum bakom sig med 3-0 i rumpan, och det svaga bortaspelet håller i sig.
Förutsättningarna var ändå rätt goda. Och det fanns ingen anledning att betvivla inställningen hos manskapet inför matchen mot Bochum. Men som så många gånger förr bevisade St. Pauli att ”borta bra, men hemma bäst” verkligen är en fras som har sin relevans.
Bochum öppnade matchen direkt med femmans växel, och ganska snart var St. Paulis backlinje utsatt för en konstant press som de hade svårt att reda ut. Förvisso kunde våra brunvita gossar jämna ut spelet en aning efter den inledande anstormningen, men dock utan att få till någon organisation i det egna spelet. Det var mest långa bollar på Bengt (läs Ginczek), och något annat i anfallsväg verkade de inte kunna prestera just den här aftonen.
Efter 24 minuters spel kom den första lusingen. Thorandt kommer något sent in i en situation strax innanför straffområdet och kapar motvilligt sin motståndare. Domaren är med på noterna och blåser för straff. Dedic stegar fram och sätter helt utan pardon 1-0 bakom en chanslös Tschauner i St. Pauli-kassen. ”Scheiße!”, ropar man då och tjurar med en cigarett på balkongen.
Men vad hjälpte det. Bara tolv minuter senare är det dags igen. St. Pauli står och duttar med bollen på mittfältet. Bochum ligger på och fångar upp en slarvig passning och stormar direkt fram i en snabb kontring som leder till 2-0. Även den här gången är det Dedic som visar framfötterna, och på något sätt kändes det redan i det här läget att just den här fredagen kanske inte skulle bli riktigt så kul som jag hade hoppats på.
På läktarna i Bochum är det ”Shalala” och St. Pauli får helt enkelt inte till det. Försvarsspelet saknar organisation och de gångerna laget erövrar bollen resulterar det ofta i ett omständligt och trevande passningsspel som både drar ner på tempot och som ger Bochum en chans ställa om i leden.
På läktarna gör den för kvällen ganska loja St. Pauli-klacken sitt för att lyfta manskapet: St. Pauliiii! St. Pauliiii! Och kanske inspirerad av fansens stöd kommer Lennart Thy helt i slutet på halvleken upp på en hörna och trycker till bollen, men Bochums målvakt är med på noterna och kan plocka bollen på mållinjen. ”Scheiße!”, ropar man då och tjurar ännu en gång med en cigarett på balkongen.
Frontzeck har säkert talat om ett och annat för pojkarna i halvlek, men av detta syns inte ett spår när matchen rullar vidare. St. Pauli spelar fortsatt krampaktigt och stundtals ser det ut som om spelarna faktiskt känner sig obekväma med bollen. Det är många alibi-passningar mot Ginczek som pustar frustrerat och inte riktigt vet vad han skall göra med alla besynnerliga lyror som kommer farande från kors och tvärs.
Sådär fortsätter det ett tag, och kanske kunde man hoppas att det förr eller senare skulle slinka in en boll för St. Pauli. Men i den 60:e minuten slår Bochum spiken i kistan när Tanaka dunkar in 3-0 med ett välplacerat skott från strax utanför straffområdet. Tschauner är chanslös och resten av gänget hänger med sina huvuden.
Då ropar jag ”Scheiße!” ännu en gång. Men den här gången skiter jag i cigaretten. Jag väntar istället ut matchen och försöker under tiden fasa ut besvikelsen som var på väg att få ett grepp om mig där ett tag. Det är ju trots allt fredag, tänker jag. Va fan… En förlust i Bochum? Piss i Mississippi!
Och i samma ögonblick som domaren blåser av står jag med en krämig espresso i handen på min balkong. I andra handen den där cigaretten. Och när jag blåser ut röken tänker jag: Det är ändå en rätt ok fredagskväll det här. Vi tar Hertha Berlin den 28:e istället…
