Från Marche funèbre till Song 2
Chopin har dominerat ett bra tag nu. Men det var en annan sång som skallrade ur högtalarna i fredags.
Det har gått mest i moll för St. Paulis den här säsongen. Förlusterna har avlöst varandra, målskyttet har gått i stå och fansen har förtvivlat. Själv skrev jag inför matchen nu senast mot FSV Frankfurt att nu måste bollen börja rulla St. Paulis väg ”annars lär det där Bundesliga 3-spöket som ligger och lurar i skuggorna på allvar kasta sin förbannelse över våra gossar.”
Så, ja… Det har varit motigt. Det har varit deppigt. Det har känts för jävligt, helt enkelt. Kvarteren i St. Pauli, Sternschanze och Altona-Altstadt har på något vis sett risigare och mer slitna ut än någonsin. Inte ens en kall Astra inne på ett stimmigt Jolly Roger har förmått att muntra upp stämningen. Och då, gott folk, är det verkligen illa.
Men då, mitt i all brun-vit förtvivlan, är det som den store fotbollsguden liksom känt deltagande för St. Paulis hjältar och tänkt: ”Nej, nu får jag nog göra en insats här innan det går rent åt helvete.” Så har han sträckt ut sitt magiska fotbollsfinger, pekat ner mot Millerntor och sagt: Det är nu det skall ske!
För det är precis så det måste gått till i fredags när St. Paulis decimerade manskap sprang ut på den gröna mattan inför 26 398 åskådare för att ta sig an fjärdeplacerade FSV Frankfurt. En seger var det nog inte många som trodde på. Kanske en pinne i bästa fall, men sannolikt skulle även den här dagen sluta med Chopins Marche funèbre som soundtrack till alltings jävlighet.
Men, men… Den här fredagen blev det helt andra tongångar som dånade i öronen. Efter 321 minuters väntan fick hemmafansen åter höra Blurs Song 2 dåna ur högtalarna på Millerntor, och aldrig har den låtit så bra som den här gången. Aldrig någonsin så befriande.
Det var som om fotbollsgudens magiska formel liksom sipprat in i St. Paulis omklädningsrum, och vidare ner i de små flaskorna med energidryck som spelarna sörplar ur i tid och otid.
Ja, det måste precis vara så det gick till.
Ett-noll, minut 28: Daniel Ginczeck.
Whoohoo!
Whoohoo!
Whoohoo!
Whoohoo!
Två-noll, minut 52: Daniel Ginczeck.
I got my head checked
By a jumbo jet
It wasn't easy but nothing is
No
Tre-noll, minut 76: Daniel Ginczeck.
Whoohoo!
Whoohoo!
Whoohoo!
Whoohoo!
En fullständig lättnad. Luften går att andas igen. Tack St. Pauli. Tack Daniel Ginczeck. Och tack, du där uppe.
Whoohoo!
When I feel heavy metal
Whoohoo!
And I'm pins and I'm needles
Whoohoo!
