Thypisk femetta i Hamburg

St. Pauli redax har än en gång packat väskorna för ett besök i Hamburg. Denna gång fick vi se de brunvita knocka Bochum med hela 5-1 på Millerntor. Men trots storsegern kvarstår absurt nog hotet om nedflyttning.

Reserapport FC St. Pauli - VfL Bochum. Inklusive BILDCHOCK!
- - -

Dramatiken kunde inte vara större inför vår tripp till Hamburg. Med två matcher kvar är det fortfarande helt öppet vilka lag som kan trilla ur Zwite eller tvingas kvala. St. Pauli är ett av dem och på söndagen tar de emot Bochum hemma på Millernor. En seger är ett måste.

Mina kära kumpaner Mr M. och Miss C. åkte ner redan på fredagen, inte minst för att hinna med loppmarknaden på Nuer Camp på lördagsmorgonen. M kan snart öppna museum med alla märkliga fynd därifrån; östtyska armbandsur, trebenta sideboards och obskyra vaser. Själv kliver jag på tåget i Köpenhamn sent dagen därpå, och ankommer Hamburg Bahnhof först runt halv fem på lördagen.

När jag kliver upp från U-bahn i St. Pauli möts jag av en något sorglig syn; ett ödsligt och tomt Hielgengeistfeld. Das Dom tycks inte längre existera. Det är något väsentligt som fattas när pariserhjul, karuseller och ångor från currywurst inte längre rör sig där. Och på vägen till hotellet på Reeperbahn noterar jag dessutom att Esso-huset och Molotow har gått samma öde till mötes.

Fussball und Liebe
Mina dämpade känslor över dessa förlorade landmärken uppvägs av att återse M och C, som bjussar mig välkomstdrink på hotellet. Snart rör vi oss mot Millerntor och evenemanget "Fussball und Liebe". Tyvärr missar vi paneldiskussionen (den enda programpunkten på engelska) på temat "Football, Self-organization and Social Movement". Däremot stöter vi på gamla såväl som nya bekantskaper i vimlet runt Gegengerade. Vi byter några ord med Showan Shattak som just deltagit i ovan nämnda paneldiskussion. Vi finner också vår älskade bartender från forna St. Pauli Weinbar (Mer om det äventyret här!), som står och säljer småbuteljer vitt vin. Det är ett glatt återseende och vi får förstås smaka av vad han har att erbjuda. Att jag råkar tappa mina rullpapper i ishinken får ses som en spontan glädjeyttring. I folkvimlet framför musikscenen springer vi också på klubbens vicepresident Tom H. Han är osedvanligt samlad med tanke på vilken press det är på klubben just nu, men menar att det är för sent att konkret kunna påverka någonting, utan att det nu är upp till spelarna på planen. Och de ska senare visa sig ha förstått just detta.

St. Pauli Tanzmusik
Många av resorna till Hamburg har jag lyckats missa en massa konserter jag velat se. Fotbollen har alltid haft företräde i reseplaneringen. På så sätt har jag lyckats bommat The Opressed två gånger, och den här aftonen hade jag gärna sett Dubtari men är för sent på det. Så när Le Fly ska äntra scenen nedanför Südkurves kortsida tråcklar jag mig längst fram för en dos dansant tjohej. Och visst, det är svängigt värre, och jag får känna mig allmänt ungdomlig när jag vevar händerna i luften och hojtar med i allsången.

Efter konserten skyndar jag till Backbord för att möta upp med M och C, vars fabläss för tysk hiphop-funk inte är så stor. Där slukar vi våra gnocchis i stora lass. Jag försöker också förgäves nå vår vän H från Fanladen på telefon, men får bara oförklarliga röstmeddelanden på tyska som jag inte förstår. Lagom till efterätten (Astra) träffas jag i bakhuvudet av ett kastat ölunderlägg - kvällens oi-dj har presenterat sig. Det är såna små parenteser som gör St. Pauli till ett så skönt ställe. En reporter från Hamburger Morgenpost är snabbt framme på brottsplatsen:

Hur känns det, Jonas?
- Nä, det kändes bara bra, det var hans sätt att visa kärlek.
Vad var det för märke på ölunderlägget?
- Nä, det gick så fort alltihop, men jag tror att det var Bitburger, eller möjligen Heineken.
Skallskador kan vara knepiga, hur länge blir du borta från fotbollen?
- Nä, det är ingen fara, lite kylspray bara så är jag tillbaks till avspark imorgon.

Efter att vi jagat bort horder av paparazzis fortsätter vi aftonen i kvarteret i gemytligt mak tills John Blund dyker upp och slår oss i huvet.

Sunday morning nightmare
Trots den sköna vinsten senast borta mot K'lautern värmande i bakhuvudet är det nervöst som fan redan från uppvaknandet på söndag morgon. Sista hemmamatchen. Ska kontraktet kunna räddas, eller ska vi tvingas invänta sista omgången? Frågan kräver förstås en jäger eller två innan vi lämnar hotellet för att mötas av hällande regn över Reeperbahn.

I väntan på att regnet ska avta blir vi sittande under en markis med varsin öl. Min vana trogen blir jag genast uppvaktad av en kvarterets mer överförfriskade visionärer. Det är verkligen inte lätt att förstås allt han säger, men vi anstränger oss till det yttersta. Med en röst hesare än fem Rod Stewart lägger han fram en absurd affärsidé om att jag ska vara hans livvakt, och att M och C ska vara de snygga galjonsfigurerna i marknadsföringen. Mannen målar upp en ljusnande framtid där vi alla ska bli jätterika, dricka öl varje dag, och knulla - varpå han ställer sig på trottoaren och luftjuckar friskt så att ingen ska missa vad han menar. Ett grandiost projekt som vi avböjer vänligt men bestämt. Istället passar vi på att i en lucka i regnet dra oss mot Fanladen och hämta våra innerligt efterlängtade matchbiljetter.

Sång och klang
Först verkar våra biljetter inte finnas med i rullorna och det blir en andlös väntan innan allt reds ut. Lättade lufsar vi bort till entrén på kortsidan och påbörjar köandet uppför trapporna. Att det är mycket som står på spel denna afton märks inne på Millerntor. Det är liksom spänd förväntan och nerver. Men sådant skapar också ofta energi. Vi står på Südkurve mitt i ultras epicentrum, så några djupare matchanalyser får ni söka annorstädes (här t.ex). Mottagandet på läktaren är av blandad karaktär. Där är en del frågande blickar inför de tre främlingarna, men också välkomnande och viss respekt när vi förklarar vårt nio år långa turande till St. Pauli och Millerntor. Visst känns det lite tråkigt att behöva bevisa nåt, att ifrågasättas, men nånstans kan jag också förstå att en värnar det tajta engagemanget på Südkurve. Och om någon skulle tvivla så bidrog vi med betydligt mer röst och röj än vissa andra som stod där och tryckte. Nuff said om detta.

Efter ett ögonkast på Bochums tränare Gertjan Verbeek, konstaterar jag självsäkert att ett lag med en sådan frisyr på sidlinjen kan väl ändå aldrig åstadkomma något minnesvärt. Jag får bittert svälja mitt hån då matchen inleds på sämsta tänkbara vis när Bochum gör mål efter bara fyra minuter. Men vad gör det när vi har Lennart Thy. Thy inleder med att sätta kvitteringen, och serverar senare Halstenberg som gör psykologiskt überviktiga 2-1 precis innan halvtid. I samma stund har Heidenheim 2-1 mot Aalen, och 1860 München ligger under med 1-0. Den inledande mardrömmen tar plötsligt formen av en våtdröm.

Frissan som förlorade
Bochum har med sig ett hyggligt bortafölje, varav en del står sorgligt isolerade på ett halvfärdigt Nordkurve. Deras sånger ska snart tystna. Andra halvlek är bara några minuter gången när Buchtmann snor bollen av en Bochumspelare på mittplan, och innan någon vet ordet av är det 3-1 för St. Pauli. Kaosglädjefnattet på läktaren hinner inte ebba ut förrän Thy sopar in 4-1 bara några minuter senare. Sobota kan sedan avsluta kalaset med att sätta femman dryga tio minuter före slutsignalen. Då trillar tyvärr även nyheten in från Allianz Arena att 1860 München har vänt till 2-1 mot Nürnberg. Något av en anti-klimax. 5-1 räcker alltså inte och det är fortfarnde en öppen fråga huruvida St. Pauli ska klamra sig kvar i Zweite eller inte. Himmelmann satte huvudet på spiken med sin kommentar till Mopo.de efter matchen: "Es ist verrückt!"

Nåväl. Laget gjorde en gjuten insats och självförtroendet torde stiga raketartat. Efter matchen blev det en rad långa hyllningar och avtackning. Daube fick förstås extra mycket uppmärksamhet där. Lienen var spralligt och småsprang framför klacken med ett brett leende och kickade akrobatiskt en röd ballong i mål (och för de av er som innerligt undrar så har han fortfarande handleden bandagerad). Trots det bittra i att inte kunna säkra kontraktet var detta ändå en av de bättre upplevelserna jag personligen haft på Millerntor. Att ta klivet in i själva hjärtat av Südkurve, att gnugga skuldra och spilla öl tillsammans med högoktaniga fans, att känna att en bidragit fullt ut till larmet, sången och stojet - och om en så vill, i förlängningen till segern. Och förresten, jag fick ju rätt till slut rörande Gertjans frisyr...

Sparris och pissoarkudde
Efter matchen blir det åter mat på Backbord. Väntetiden är lång och vi får gott om tid att diskutera sparris med vårt bordssällskap. Ett outtömligt och högst underskattat samtalsämne. Mätta och lite rundare under fötterna fortsätter vi sedan vår jakt på vännerna H och C. Telefondebaclet fortskrider och slutligen bestämmer vi oss för att vi inte kan tillbringa kvällen i blindo sökande efter de förlorade figurerna. Vi hamnar på Shebeen där allsången till Dirty Old Town fyller den trånga och rökiga lokalen. Under mitt första toabesök slår det mig åter hur det är de små detaljerna som gör skillnaden. På väggen ovanför de två pissoarerna har det monterats en vadderad skinnkudde att luta pannan mot. Jag kan inte låta bli att undra hur många berusade personer som somnat stående där, med pitten i vädret och pannan mot kudden. Det är en obekväm bild att föreställa sig, obekväm men inte alls omöjlig.

Vi lämnar så småningom Shebeen för att pusta ut en stund på hotellet. Mitt sällskap går i förväg medan jag passar också på att slinka ner på St. Pauli Eck för en Astra och Social Distortion på jukeboxen. Och naturligtvis för att ge Brigitte - som vi bekantade oss med förra våren - en kram. Bara för att hon är Brigitte (Mer om det här!).

Vi har sedan en skön avslutning på en uteservering på Reeperbahn. Det är ofattbart lugnt och lite folk i rörelse. Tack och lov varken svensexor eller möhippor så långt ögat kan nå. Även Reeperbahn kan tydligen bjuda på en viss söndagslunk. Vi bara sitter där, en tillfreds trio som babblar om sånt en babblar om sittande på Reeperbahn en sen kväll i maj. Där serveras för övrigt den bästa white russian jag nånsin satt tänderna i. Den är faktiskt så god att jag och Miss C måste sätta tänderna i flera stycken. En hastig visit hos en butter bartender på Nachthafen senare knoppar vi slutligen in efter en lång dag.

Efterdyningar måndag
Trots tungt huvud och vissa svårigheter att finna kroppsbalansen är det en underbar morgon (läs förmiddag). En stort kaffe och rubrikerna i Hamburger Morgenpost. Glädjen över St. Paulis seger förstås, men också en dos skadeglädje över HSV's prekära läge. Förpliktelser på hemmaplan gör att Miss C måste bege sig till Bahnhof och vidare färd hemåt. Jag och M hamnar sedan åter på Shebeen, som utan tvivel blivit ett slags nav under de här dagarna. Det är tidig eftermiddag och behagligt ljumt i luften. En koltrast kvittrar och Astra beställs.

Vi sitter där och tragglar alla möjliga och omöjliga scenarion inför sista omgången. Det är så många att jag knappt orkar bearbeta dem. Drömmen är förstås att HSV trillar ur och att St. Pauli klarar sig kvar utan att behöva kvala. Det är svårt att inte suga på den karamellen. Ska en vara lite realist så lutar det väl snarast åt en kvalmatch trots allt, och då är det Holstein Kiel som kommer att stå för motståndet. Inifrån baren strömmar det Pippi Långstrump-hits på tyska och vi låter dagen gå med fånleenden på läpparna. Inom kort väntar en hypernervös 34:e omgång av Zweite. Runt kvart över fem den 24 maj vet vi om vi kan andas ut. Tills dess klamrar vi oss fast vid minnet av femettan och ett par allmänt sköna dagar i St. Pauli.

Forza St. Pauli!

- - -
Btw 1: Telefonmysteriet fick sin rimliga förklaring till slut. Jag hade glömt att radera nollan i riktnumret. Hör och lär.
- - -
Btw 2: I verkliga livet är jag en ganska tystlåten gosse, men sitter jag vid ett tangentbord händer det någonting. Jag vet att en text på +12 000 tecken inte är speciellt lämpad för läsning på en webbsida, men jag vet också att fans till St. Pauli besitter förmågor långt bortom de vedertagna normerna.