Union Berlin och kneipe-hopping
Efter segern i Dresden var känslan god inför hemmamötet mot Union Berlin. Ja, känslan är förstås alltid god när en faktiskt ska se matchen på plats. Dessutom blev resan till Hamburg en liten tjuvstart på redaktör Möllers stundande 50-årsfirande. Kneipe-hoppingen blev minnesvärd.
På måndag morgon äntrar vi tåget i Köpenhamn med en klassisk matsäck bestående av fyra croissanter och varsitt sexpack. Resan är bekymmersfri fram till Rödby. Där blir tåget plötsligt stående. Sedan backar tåget. Tåget kör framåt och tåget kör bakåt. Tåget kör lite hit och dit och minuterna passerar. I högtalarna får vi ständigt info om att vi snart ska köra på färjan. "Det här är för fan Kafkaeskt" tror jag Möllers exakta ord lyder. Fast mest är han nog lite kinkig för att röksuget gör sig påmint. När vi till slut kommer på färjan tittar en blek sol fram och vi glömmer genast vibbarna av "Processen".
Framme i Hamburg, och efter att ha packat in oss på utmärkta Budapester Hof, ger vi oss ut i pre match-terrängen. Först letar vi upp vårt gamla favorithak Backbord som nu återfinns på ny adress (Clemens-Schultz-Strasse 18). Ett tag såg det ut som om de skulle tvingas ge upp, men lyckades alltså hitta nya lokaler efter hyreshöjningen på tidigare adressen. Tyvärr känner vi inte riktigt igen oss, även om den panerade snitzlen och gnoccin fortfarande smakar mumma. Atmosfären har förändrats på något vis som är svårt att sätta fingret på. Kanske är det för att den sletna darttavlan inte längre finns där, kanske behöver vi bara sitta in stället på nytt. Oavsett, vi äter upp och beger oss sedan till Kaschemme 50 meter söderut (i St Pauli känns det som om allt ligger bara 50 meter bort), där vi möter upp med våra tyska Pauli-kumpaner H och T med flera. Det blir glada återseenden och lika doser knagglig tyska som engelska kan snart höras eskalera från bordet inne i hörnet. Framåt sjutiden drar jag och blivande födelsedagsgrisen mot Millerntor för att hämta ut våra biljetter. Det är en skön matchkväll, lite småkyligt och med diset gnistrande i strålkastarljusen. Klubben ska ta bort strålkastarna framöver och nöja sig med den belysning som finns på de nya läktartaken. H är allt annat än glad över detta beslut och hävdar, med all rätt, att "floodlights" är själva essensen av fotboll.
Jag köper Kiezkieker på vägen in och njuter av fanzinet trots att jag knappt förstår vad det skrivs. Ett fanzine är ett fanzine är ett fanzine. Vi har fått platser till övre etage på Südkurve. Utöver ståplats inunder oss har vi nu sett matcher på Millerntor från alla möjliga vinklar och vrår. Framför näsan har vi fått en grov betongpelare som döljer halva målet, kan svenskjävlarna ha som bonus tänkte kanske någon. Men lyckan över att åter stå på Millerntor suddar bort den lilla bagatellen. Vi har dessutom välutvecklade giraffhalsar båda två, och står snart och svänger med huvudena för att följa med i spelet. Eller tja, spel och spel, laget inleder under all kritik. Samtliga brunvita uppträder ängsligt och krampigt från minut ett och Union Berlin får storma fram obehindrat. När de inte stormar fram sätter de framgångsrikt hög press på St Paulis backlinje. Jag är uppriktigt förbannad över den fullständiag oskärpan. Att gästerna inte leder i halvtid är ett mysterium. I paus tränger jag mig muttrande in till toaletterna där det råder det sedvanliga kaos som gissningsvis återfinns på alla fotbollsarenor i halvtid. Urinångorna ligger som en dimbank där inne, det är trångt och kvalmigt men livat. Jag visar spetskompetens och kommer ut med torra byxor och rena händer.
Drygt tio minuter in i andra halvlek gör Union Berlin 1-0. Det kan inte komma som en chock för någon på arenan, det var bara en tidsfråga. Men målet tycks samtidigt lösa några knutar och frigöra ett visst jävlaranamma hos St Pauli. Resten av matchen blir mer underhållande, med stigande känslor både på plan och på läktarna. Särskilt välspelat är det inte, men det kvittar förstås när Schachten kvitterar. Song 2 och tjofaderittan. Jag tänker att vi ska vara jävligt glada för den pinnen. Och några minuter från slutet händer det som inte verkade möjligt, såvida man inte heter Fin Bartels - han ger St Pauli tre tunga hemmapoäng när han gör 2-1. En helt och hållet orättvis seger och sånt är förstås alltid värt att fira.
Fjärdeplats i tabellen smakar bra. Vi samlar ihop våra urdruckna plastmuggar till ett torn i min rymliga bakficka och nu väntar kneipe-hopping. Vi rumlar tillbaka till Kaschemme där Heiko med sällskap redan invaderat trottoaren med Riesling och Astra i högsta hugg. De flesta tycker det var en hygglig match och mina bannor över St Paulis första halvlek faller inte i god jord. Istället förhör jag mig lite med H om hur han ser på ett scenario med St Pauli i Bundesliga. Det är inget han jublar över, och fler supportrar verkar faktiskt vara inne på liknande tankebanor:
- Bundesliga skulle bara innebära fler poliser vid matcherna, hårdare visiteringar och kontroll. Så för min del är det okej att laget blir kvar och spelar i 2 Liga, resonerar han.
Men samtidigt kan förstås ingen vettig människa låta bli att sniffa på tanken att St Pauli kan komma att stöta på HSV i play off. Det är en tanke som hänger likt en elektriskt bubbla i nattluften utanför Kaschemme. Två knallheta möten med lokalrivalen på mindre än en vecka. Frågan är om stadsdelen skulle stå kvar efter en urladdning av den magnituden.
När mörkret tjocknar ytterligare tycker H att jag och Möller behöver en dos av andra miljöer, och släpar med oss till St Pauli Eck. Stället är litet, trångt och murrigt, beläget en halvtrappa ner under Simon-Von-Utrechtstrasse. Vi har passerat den där entren många gånger under våra besök i St Pauli, men aldrig tagit de få stegen ner i mörkret. Nu är vi i rutinerat sällskap och introduceras snart till ett hårdkokt men kärvänligt klientel. Hela tiden surrar en leende Brigitte Meyer kring gästerna och får dem att trivas. Brigitte arbetade under många år i baren i det gamla klubbhuset vid Millerntor, och var en mycket omtyckt profil bland supportrarna. Efter problem med hyror blev hon bryskt avpolleterad runt 2004, utan vidare diskussioner eller försök att finna en lösning från Corny Littman och kompani. Fansen rasade, och Der Überstieger skrev bland annat så här om saken: "Littmann's tenure as President and Chair of management positions at FC St. Pauli emphasizes once again, the otherness of this club; but unfortunately in the worst possible way"
Så där står vi alltså i dunklet med en stor dos av levande St Pauli-historia leende framför oss. Det är ögonblick som dessa som gör besöken i Hamburg så fantastiska. Att alltid få lära sig något nytt, att alltid möta ännu ett av St Paulis många ansikten.
Och på tal om historia, med oss i källaren är också Sönke, en av de drivande krafterna bakom projektet med St Pauli-museet 1910 e.V. Han berättar inlevelsefullt om hur planerna fortskrider, om hur miniatyrmodellen av Millerntor sakta växer fram, om klassiska årgångar av laget. Vi suger törstigt i oss av alla historier och anekdoter. Mår som prinsar. Tills jag på min väg mot toan är på vippen att välta ut en bricka shots för en härjad kille i munkjacka. Han ger mig en blick som framkallar en nära-döden-upplevelse, muttrar något ohörbart, och så är situationen ur världen. Pust. Brigitte passerar oss med jämna mellanrum, nyper oss i gäddhänget och smäller av ett leende. När blåmärkena börjar anta storleken av pannkakor girar kvartetten vidare i natten med den givna slutdestinationen Jolly Roger.
På Jolly Roger, bekvämt tillbakalutad mot det immiga fönstret bakom barens kortsida, hittar jag till min stora glädje en annan bekant från tidigare besök, Dani. Hej, kram, skål, Astra bitte! Hon har just återvänt från ett möte med Fifa för FSE's räkning, men jag är mer intresserad av hennes syn på Corny Littman, vars roll i klubben poppat upp från och till under kvällen. Hennes minspel säger allt. Sen undrar hon om Möller också är med i Hamburg. Det är då jag inser att han inte synts till på ett bra tag. Något oroad frågar jag mina vänner om de sett till honom. Nein. "Han är säkert inne på dansgolvet", skrattar de avslappnat. Jag brottar mig fram genom väggen av skrålande och dansande kroppar, söker utan framgång efter den välvaxade frissan och den alltid välstrukna skjortkragen. Att tappa bort sin vän i kvarteren kring Reeperbahn mitt i natten framkallar vissa mardrömsscenarion. Den där känslan av att vad som helst kan hända i de här kvarteren är på både gott och ont.
Till slut hittar jag honom gemytligt snarkande i sängen på hotellrummet. Med stor lättnad låter jag honom sova vidare. När jag tumlar ner för trapporna igen slår det mig hur lång dag det har varit, och hur många Astra som avverkats. Jag väljer det vansinnigt kloka alternativet, en kort promenad runt kvarteret istället för ytterligare äventyr på Jolly Roger. Sedan går jag i däck jag också. Från badrummet kan jag höra hur Nöthe och Halstenberg dropptorkar i sin plastmuggtillvaro. Sen somnar jag och drömmer om de där eventuella play off-matcherna. När vi vaknar är det med bultande huvudvärk och saltbrist. Vi bestämmer oss för att det är Corny Littmans fel det också.
Resans märkligaste
Av någon anledning så vill myndigheterna i Hamburg understryka att det är förbjudet att bära vapen alla dagar i veckan. Du ska alltså inte tro att det är okej att knalla omkring med en Kalashnikov bara för att det är fredag och löning. Åtminstone inte på Reeperbahn. Och jag antar att personer som trots allt får för sig att kånka omkring på en Kalashnikov en fredag vid löning genast vänder på klacken i skam och laglydigt går hem igen när de ser skylten...
