Efter förlusten mot Darmstadt hemma på Millerntor förra helgen och torsk mot Inglostadt några dagar senare känns det för att tala klarspråk som totalt jävla mörker. Knackigt spel och sist i tabellen. Lägg därtill turbulens med fotad sportchef och rokader inom tränarleden, och en dystopisk soppa är serverad. Nåja, vad passar bättre då än att åka ner och bidra med lite röstresurser på läktarna.

Ankomst
Vi anländer tidigt på eftermiddag. Regnet faller förstås som regnet bara kan falla i Hamburg. Första stopp blir Domschänke, för att njuta den för byråkrati- och förbudssverige så upprörande akten att röka sina cigaretter inomhus. Euforiska över detta frihetliga tilltag checkar vi sent omsider in på Budapester Hof. Ett dubbelrum är bokat men av någon anledning får vi ett rum bestående av sängplatser nog för att inhysa ett helt fotbollslag. Vi ringer naturligtvis genast till Lienen och undrar om truppen är sugen på ett pyjamasparty, men får veta att de har annat att tänka på. Jo tack.

Blöta kläder av, torra på. Det hjälper föga, efter tio meter utomhus är vi lika blöta igen. Tur då att kvarteren är rika på varma krypin. Vanan trogen ger vi Backbord i uppgift att föda oss. Det gör de med den äran, och till efterrätt bjussar personalen på Pepsodent-shots. All tandborstning känns efter dessa centiltrar helt överflödigt (ska sanningen fram så är det en hiskeligt vedervärdig spritmix som borde bannlysas snarast). På Backbord blir vi helt enkelt sittande, i det besvärliga stadiet mellan spattig uppspelthet över att vara tillbaka i St. Pauli, en viss reströtthet och vetskapen om att det är morgondagen som är prio nummer ett. Det blir en förhållandevis tidig kväll, med förbannande av bristen på wifi på hotellrummet. Sedan tar det obligatoriska momentet över, då Mickes snarkningar från sängen bredvid får taklamporna att vibrera, och jag gör mitt bästa för att finfördela 200 gram chips över lakanen. Så kan också en fredagskväll i Hamburg se ut.

Vollgas Sonnabend!
Efter frukost traskar vi ner till Fanladen och hämtar våra biljetter. I fortsatt regn. Klockan är inte mer än lite över tio men med kickoff klockan ett finns det ingen anledning att bege sig någon annanstans. Jag noterar med ett brett leende att vi denna gång fått ståplatsbiljetter till Südtribüne. Det innebär att vi nu har sett St. Pauli från alla tänkbara platser och vinklar på Millerntor. Från de slitna träbänkarna på gamla huvudläktaren under harvandet i 3 Liga, via olika platser på Gegengerade och på asfaltsblocken på Nordtribüne. Och ja, det är en skum känsla att från Südkurve stirra in i hålet efter norra läktaren. Å andra sidan framträder bunkern i sina fulla dager.

Trots en kortsida kort har 22.000 klämt sig in på Millerntor för att ge järnet innan julhelgerna. Och det är just en sådan match där stödet från fansen - eller frånvaron av det samma - kan bli en avgörande faktor. Den här lördagen mot Aalen finns det stort hjärta både på planen och läktarna (tifot vid inmarschen kan ses här). Detta ska ses i perspektivet sist i tabellen, några få grader och hällande regn uppburet av hårda vindbyar. Att blåsten sliter med sig Sky Sports reklambanners in på planen föranleder för övrigt spontant jubel.

St. Pauli håller bra tempo från start och ger sig in 100-procentigt i kampmomenten. Det ser ovanligt lovande ut, med energi och koncentration. När en halvtimme passerat utan utdelning börjar en lömsk oro att infinna sig. Aalen har dessutom stuckit upp och skaffat lite chanser. Då slår Verhoek till efter en frispark och tjongar in 1-0. Millerntor exploderar i öl- och konfettikaskader. Det resultatet står sig till halvtidsvilan, då MM ansvarsfullt tar på sig uppgiften att gå och handla öl. Tre djupa klunkar senare slår Verhoek till igen. Trodde jag, men det visar sig vara Oliver Barth som förpassat bollen i egna nätmaskor. Skitdetsamma, mål är det hur som helst, och det skapar lite mer trygghet. Och öl och regn ringlar kring fötterna.That's the way we like it.

Att som svensk med förbluffande dåliga tyskakunskaper försöka följa med i sångerna och ramsorna är, trots dussinet besök, inte helt enkelt. Men vi gör vårt allra punkbästa och sjunger hellre än bra. Det visar sig bära frukt. Våra vackra stämmor lyfter fram Lennart Thy till att göra 3-0 i 81:a minuten. Där är saken klar. Aalen lägger visserligen i en spurtväxel och får till en reducering, men det är för sent. St. Pauli kan inkassera sin första trepoängare sedan början av oktober. När hela stadion sjunger "...with hope in your heart..." är det just med nyfunnet hopp i hjärtat. Det går inte heller att ta miste på tyngden som släppt från spelarnas axlar, och glädjen de utstrålar när de tar emot hyllningarna efter slutsignalen. Hoppas nu att de kan ta med sig och plocka fram samma energi in i andra halvan av säsongen. De kommer att behöva det.

Innan vi lämnar Südkurve hinner jag också med ett episkt toalettögonblick, galet tätt sammanpackad i ett lyckorusigt och kissnödigt lämmeltåg. Sången ekar mellan kakelväggarna och hörs sannolikt hela vägen upp till Reeperbahn. Här finns en oerhörd lättnad, inte enbart att härleda till nytömda blåsor.

Grönkål och leenden
Så, kalla, blöta och med två kilo konfetti innanför kragen är det sedan bara att traska ner till Fanladen och Fanräume och möta upp med bekanta från tidigare besök. Jag upphör aldrig att förundras över den atmosfär som råder på backstrechten, med hundra och åter hundra supportrar fullständigt ointresserade av att gå hem. Här tar matchen liksom aldrig slut. Regnet öser ner och geggan breder ut sig som små sjöar - men under hoods och kapuschonger syns bara idel leenden.

Inne på Fanladen trugar C på mig nordtysk grönkål och små saftiga wurts, och trots mina aversioner mot allt vad kål heter får jag göra en pudel och erkänna att det är förbannat gott. Fattas bara annat, enligt säkra källor har Herr H ägnat ett dygn åt att förbereda rätten. Jag sköljer ner grönkålen med Astra, medan Micke snöar in på gluehwein mit schuss (i detta fallet rom). Tiden flyger iväg och innan vi vet ordet av är det dags för hjältarna på Fanladen att få stänga och städa upp.

Ytterligare en klädtorkning på hotellet. Sen repar vi nytt mod och ger oss ut i vätan. Färden går via Shebeen, där partyt är i full fanatisk gång, och vidare till Backbord för gnocchi och snitzel. Där springer vi på D och blir sittande i samtal om livets väsentligheter, så som stickning, antirasism och turkiska supporteraktioner. Och naturligtvis, döva för våra protester och övertydliga grimaser, ställs ännu en bricka Pepsodent-shots på bordet. D väljer att vandra hemåt bara vid åsynen.

Bomullsfeeling
Mätta och dästa kämpar jag och Micke oss sedan de tjugo metrarna snett över gatan till Nachthafen; ett helt fantastiskt ställe med 70-talsaura och synnerligen behaglig atmosfär. När vi väl placerat oss på varsin orange barstol kommer vi liksom inte därifrån. Vädret utanför gör förstås sitt till. Sa jag att det regnar? Under lågt hängande lampor med dämpat gult ljus vaggas vi in i en skön musikalisk dimma bestående av The Jam, Undertones, Curtis Mayfield med flera.

Enda avbrottet i denna bomullsfeeling är en pratglad ung polisaspirant från Düsseldorf (OBS, ej mannen på bilden). När jag undrar varför han vill bli polis, och han svarar att han "vill ha action", så är jag tvungen att gå på dass och räkna till tio. Hade han kommit med detta erkännande i en annan miljö i St. Pauli hade han sannolikt fått uppleva just den action han tror sig vilja ha. Nåja, vi låter inte denne förvirrade själ förstöra vår afton, utan återgår till våra egna högst förvirrade samtal igen. En strid ström av White Russians och kraftiga jazzdrinkar senare lyckas vi felfritt navigera tillbaka till hotellet.

Seg återhämtning
Jag vaknar alldeles för tidigt på söndagen och ger mig ut på nästan folktomma regnvåta gator på jakt efter en kopp kaffe. Med en take away-mugg i handen vacklar jag huttrande upp till Reeperbahn och kikar runt lite i St. Pauli-shopen. Jag sammanstrålar sedan med Micke och vi smiter in på lilla kneipen Millerntor, rättar till kroppssystemet med några Astra och slötittar på K'lauten mot Sandhausen. Det är en match som inte kommer att gå till historien under kategorin fotbollsgodis. Det blir även en tur genom sågspånen på julmarknaden på Reeperbahn, där vi drar i oss ångorna från gluehwein, välstekt wurst och eteriska massageoljor. Sextemat är påtagligt, och bland halmbockar och julgrankulor finner även chokladvaginor och lakritspenisar nya lyckliga ägare.

Ytterligare några Astra och en bit mat på Backbord, sedan tar dygnen ut sin rätt. Ryggläge på hotellet och laptop på magen för att försöka påbörja den här reserapporten. Det går inget vidare och jag somnar snart med ögongloberna bakvända i sina hålor. Eller som Micke så sofistikerat uttrycker det: "Hade vi satt oss i en bastu och svettats ut all den här promillen hade nog bastun exploderat."

Måndagen och våra sista timmar i Hamburg innebär sedvanligt besök på Selekta i Sternschanze (som för övrigt öppnat butik även på Bartelssstrasse), innan vi drar oss mot Bahnhof. Vårt tåg är inte bara försenat, i Puttgarden måste vi också kliva av för att tåget vägrar följa med på färjan. Tjugo minuters väntan i en ändlös och kall korridorgång gör inte humöret bättre. När vi till slut kliver av i Malmö i kvällningen kan vi fortfarande hitta konfetti i byxveck och fickor. Det blir en skön påminnelse om de tre viktiga poäng som bärgades. I februari väntar Fanladens 25-årsfest och början på en tuff vårsäsong, men tills dess: Braun-Weiss Weihnachtsfest!