En helg i Ruhr

Resan planerades hastigt och lustigt då min bror ringde mig på tisdagen en och en halv vecka innan matchen skulle äga rum och undrade om jag inte hade lust att åka ned till Gelsenkirchen, då han helt plötsligt hade en helg över. Jag stod och velade lite, antagligen då jag precis då var på väg till flygplatsen för att åka till London i några dagar. När han sedan, två dagar senare, frågade hur jag skulle ha det så blev svaret det som jag redan tidigare visste att det skulle bli: ja. 

 

Vi valde ett billigt flyg från Skavsta ned till Düsseldorf-Weeze, en liten flygplats mitt ute i ingenstans, i den mån man kan säga det om någon plats alls som ligger ens i närheten av Ruhrområdet. Flyget avgick på fredagkvällen och matchen skulle äga rum på lördagen. På flygplatsen i Sverige kunde vi inte undgå att notera att det fanns ett par personer där åtminstone en bar Schalkeattiraljer och vi antog då att det var tyskar, men det visade sig vara fel. Vid ombordstigning så konstaterade vi att de ju faktiskt var svenskar och ett par retsamma, men vänligt menade, meningar utbyttes sällskapen emellan.

 

Väl nere i Tyskland tog jag och min bror oss vidare till det som skulle vara vårt basläger under den korta resan, nämligen den relativt stora men ändå inte så imponerande staden Duisburg, där vi varit vid några tidigare tillfällen. Duisburg är ett lämpligt basläger då det dels ligger relativt nära den flygplats vi flög till, men också i samma byggnad som tågstationen där man på kort tid kan ta sig till ett otal olika städer där första- och andraligafotboll spelas. Den sena kvällen ägnades åt lätt intagande av öl på en av de lokaler där sådan dryck serveras.

 

På matchdagen var det så dags att dra på sig Wolfsburgtröjor och sedan bege sig ut i den fotbollstrafik som man oundvikligen stöter på vid i princip varje större tågstation på en lördag i Tyskland, kanske framför allt just i Ruhrområdet. Först och främst ägnade jag mig dock åt lite flickaktigt velande mellan matchtröjor. Skulle jag ta förra säsongens tröja med nummer 20 och namnet Riether eller skulle jag ta min gamla klassiska giftgröna och svarta tröja från 90-talets andra hälft. Vilken kändes bäst? Vilken var rätt just idag? Vilken framhävde mina ögon på bäst sätt? Till slut blev det den klassiska varianten. 

 

En snabb frukost i form av en brötchen med lite ost och salami intogs på ett kafé och sedan hittade vi rätt snabbt ett passande tåg och skaffade oss också varsin dagsbiljett för lokaltrafiken som lämpligt nog gäller i såväl Duisburg som Gelsenkirchen. Det första tåget som kom in var smockfullt, främst med Fortuna Düsseldorfs och Rot-Weiss Oberhausens fans, då de skulle spela andraligamatch i närbelägna Oberhausen. Vi avvaktade så nästa tåg, men då passade min bror på att tappa bort sin biljett, vilken dock upphittades senare, så att vi fick vänta in ytterligare ett tåg innan vi kom iväg. Att tappa bort biljetten var dock ett steg upp för min bror, som vid ett tillfälle i Dortmund lyckades med konststycket att tappa bort sina byxor, men det är en helt annan historia.

 

I Gelsenkirchen började det på att bli rejält varmt, så vi trängde oss igenom horden av Schalkefans som samlats på torget vid stationen och letade upp ett kafé där vi tog några öl och tyckte att det kändes ganska bra. Sedan häcklades vi lite av ett gäng ynglingar från Gelsenkirchen medan vi masade oss ned till tunnelbanan som skulle ta oss ut mot stadion. Försöken till häcklingar bet dock inte nämnvärt, utan vi tog oss igenom den psykiska smärtan som åsamkats oss och behöll ett glatt humör medan tåget långsamt fylldes på med fler och fler Schalkefans. 

 

Vid arenan var det så sanningens ögonblick. Vi hade ju inga matchbiljetter i handen, utan då vi varit så sent ute hade vi fått beställa dessa från Wolfsburgs supporteransvariga, i det här fallet i form av tidigare Bundesligaspelaren Holger Ballwanz. Holger levererade som vanligt där han stod och höll koll på Wolfsburgsupportrarna och när hans kollega Michael Schrader anlänt med spelarbussen med våra biljetter så fick vi till slut komma in på arenan.

Arenan, ja. Veltins Arena, eller Arena Auf Schalke som den hette tidigare, är en imponerande byggnad. Det var en av de helt nya arenor som dök upp under åren innan Tysklands fotbolls-VM och det är en mycket fin arena som tar in drygt 60 000 åskådare vid Bundesligamatcher men ändå lyckas leverera bra sikt från i princip överallt och även en bra kuliss för diverse akustiska utsvävningar. Vi hade haft nöjet att besöka denna fina stadion vid ett tidigare tillfälle och var redan då imponerade. En av Bundesligas absolut bästa arenor, helt klart.

 

Då det var slutsålt även bland Wolfsburgs biljetter och vi var ganska sent ute med att beställa sådana så fick vi varsin ståplats i den lite avskärmade yta där gästsupportrarna får hålla sig för att inte hamna i för tät kontakt med Schalkes egna fans. Efter ett litet minitifo på bortaplan så hade man dock helt ok sikt och man ryktes oundvikligen med i stämningen ännu mer än vanligt. 
 

Efteråt har jag hört matchen beskrivas som lite seg och inte speciellt underhållande, men på plats tyckte vi trots allt att det var en rätt väl genomförd match från båda lagen. Wolfsburg kom in i matchen på allvar efter ungefär en kvart, men i andra halvlek så var Schalke återigen bättre och kunde tyvärr göra 1-0 och sedan spela av den återstående tiden. Framför allt vid det tillfälle i andra halvek då Schalke brände en het trippelchans var stämningen på arenan fantastisk och samtliga av de drygt 61 000 åskådarna tycktes stå upp och skrika, oavsett vilket lag de höll på. 

 

Något nedstämda på grund av resultat begav vi oss sedan till de väntande bussarna som skulle ta oss tillbaka till Gelsenkirchens tågstation. Efter att ha suttit och väntat i en otroligt varm buss med solen gassande in genom rutorna fick vi så slutligen åka iväg och en karavan med bussar samt poliseskort kryssade fram på avstängda gator för att sedan låta passagerarna kliva av vid stationen. Inte heller där fick man gå vart man ville, utan hade man Wolfsburgtröja på sig så fick man helt enkelt inte komma igenom på vissa ställen. Vi bestämde oss då för att vi skulle sticka tillbaka till Duisburg och lyckades efter ett bara lite hetsigt samtal med en kravallpolis hitta rätt tåg och kliva på det. På tåget utbyttes på typiskt tyskt manér en del fotbollsrelaterade meningar med i de flesta fall trevliga motståndarfans. 

 

Kvällen i Duisburg ägnades sedan åt besök på en trevlig restaurang där våra sorger dränktes med öl, schnitzel och lite annat och ett kortare besök på en bar för att vara säkra på att sorgerna verkligen var helt dränkta. När vi kände oss tillfreds med det så blev det en ganska tidig kväll, trots allt.

 

Söndagen, dagen för hemresan, ägnades åt att promenera runt i Duisburg. När vi kom ned till vattnet hittade vi en marknad där man kunde sitta ute och dricka öl och äta bratwurst redan en bit innan lunchtid. Solen kom fram på allvar och snart var det rejält varmt. En annan lokal uppsöktes där ytterligare öl intogs, mer sol sken på oss och en gigantisk mojito var serverades. För att avsluta vistelsen åt vi sedan varsin schnitzel med rahmchampignons och sedan begav vi oss mot stationen för att möta upp vår taxi som skulle ta oss till flygplatsen.

 

Resan till flygplatsen gick smärtfritt, men väl på planet så stötte vi på de svenska Schalkesupportrarna igen. Den här gången hanns ännu färre meningar med, men det mynnade åtminstone ut i att jag hann nämna Svenska Fans vilket sedan resulterade i ett gästboksinlägg på Wolfsburgsektionen från en av dessa Schalkare. Lätt nynnandes på melodin vars text lyder något i stil med "ein Leben lang, keine Schale in der Hand" gick vi sedan vidare mot våra platser och resan hemåt. 

 

Allt som allt en mycket lyckad resa. Gelsenkirchen som stad är nog knappast ett resmål att rekommendera, men Veltins Arena och en Schalkematch är definitivt värda ett besök. Tyvärr kunde Wolfsburg inte ta några välbehövliga poäng, men jag tror att vi klarar oss kvar i ligan och att det blir nya chanser att slå Schalke redan nästa säsong. Den soliga söndagen resulterade olyckligt nog i en för mig något pinsam solbränna i ansiktet, då jag ej väntat mig riktigt så soligt väder. Men det får man leva med.

 

Ruhrområdet är verkligen lite av ett himmelrike för tysk fotboll. Om man så ville skulle man nog kunna hinna med fem matcher från första- och andraligan på en långhelg utan att behöva åka tåg mer än ca. en timme åt gången mellan matcherna. Duisburg, Dortmund, Düsseldorf, Oberhausen, Bochum och Gelsenkirchen ligger samtliga i området och Köln, Leverkusen, Frankfurt och Mainz är också inom räckhåll. Det skulle kräva att matcherna är helt rätt planerade den aktuella helgen, men det vore intressant att försöka vid tillfälle. Bundesliga på fredagen, 2. Liga på lördagen följt av en Bundesligamatch på kvällen, Bundesligamatch på söndagen och en match från 2. Liga på måndagen. Med riktig tur kanske man kunde hinna två Bundesligamatcher på lördagen, till och med. Nåja, vilda spekulationer!